Jag tog inte en enda bild själv denna dagen, så jag får använda andras bilder för att visa er resten också. Lite kik på dukningar och några av porträttbilderna m.m. Jag har försökt ladda upp dom i en dryg vecka, men trott det varit fel på blogg.se. Nu visade det sej att bilden jag skulle ha först var sketatung, och om jag bara krympte bilderna innan uppladdning funkade det bra...



Vi försöker få någon ordning på fotografering, vind m.m. Slöja i storm är ingen höjdare...



Sotis var nykommer till oss när det var dags för bröllop. Han hade bott hos oss knappt en vecka. Större delen av dagen tillbringade han i famnen på min brorsdotter Maja. Ungefär som han var van "hemifrån" sitt gamla hem...



Jag ville dricka lite bubbel före vigseln, men fick rådet av den sköna prästen att ta en whisky istället, så slapp jag bli nödig... Perfekt bild, jag ser riktigt lurig ut... haha....



Vår underbara fotograf lyckades ta såna pärlor till bilder i reportagestil! Vi tänkte inte på att Malena var där och smög runt om oss, och det är dom här bilderna som har blivit mina favoriter - jag har svårt att välja ut en som är bäst, och det behöver jag tack å lov inte heller! Här står vi i hallen, på väg ut till vigselakten i trädgården. Alla våra gäster står redan och väntar. En sista stund för oss själva.



Den här bilden och ett par till genom syrenen tog min brorsa. Denna suddiga är en favorit! Det enda ni får se från själva akten.



Fast ni kan få se en av kyssarna också - folk var ju inte med med kamerorna!! =OD Denna tog också brorsan, och jag älskar Magnus skrattrynkor vid ögonen, bladskuggan på kavajen...



Risregn! Och nej, fåglar dör inte av bröllopsris...
Jag trodde aldrig jag skullke se fånig ut på riskastarbilder - man vet ju att det ska komma liksom. Men reflexerna gjorde att man både asgarvade och duckade för varje skur. Jättemysigt! Kärleksregn! Morsan stoppade en handfull innan för nacken på brudgummen och i urringningen på mej också vid omfamningarna efteråt - funny funny... =OD



Laddat för mingel! Våra duktiga hjälptjejer hade dukat och gjort så himla fint i tälten! Jag lämnade över ansvaret helt till dom, hade bara ställt fram backar med lämpligt material.



Eftersom vi var ute i tält valde vi värmeljus-varianten, som jag blivit så inspirerad av på nätet. Glasen shoppade jag för en 5a styck på loppis...



Hela dukningen. Det blev ett klassiskt bröllop med u-bord och brudbåge. Jag funderade på olika alternativ, men detta kändes enklast. Och om maken nu ville ha präst för att det skulle "vara på riktigt" kunde vi ju lika gärna köra dukning på klassiskt vis också! Vi valde att ha barnbordet runt och för sig själv, så att kidsen kunde smita ifrån när dom kände för det, och slapp sittningar med långa tal osv.



Den här bilden tar jag med för att jag strålar av lycka, och för att ni ska få en hyfsad bild av mitt omträdda pärlhalsband. Jag blev jättenöjd med hur det blev, med sina peridotpärlor infällda bland de äkta pärlorna.



Ännu en ögonblicksbild som är så skön! Magnus blick på mej är oslagbar!! Kärlek och lycka!!



Bild på våra ringar. Min ring har 3 runt infällda stenar. En briljant i mitten och en peridot på varje sida. Love it!



Kaffebordet. En skånsk brud MÅSTE ha en spiddekaga på bröllopet, även om hon (tyvärr) inte äter det själv längre. Skulle nog dö av sockerchocken. Den var inte lika vacker dan efter när resterna, ihopsjunkna i en seg kletig hög, skulle ner i en sopsäck...



Så här blev skossingarna! Blev så nöjd!!



Viktig hållpunkt i traditionella festen - gemensam tårtskärning. Min ögonskugga är fortfarande i skick! Helt fantastiskt! Smink brukar ramla av mej på två röda annars, och det var ju ingen kylig dag heller. Rekommenderar min svägerska som sminkös!



Brudvalsen tog vi inte så allvarligt på. Mitt stora problem med dans är att jag vill föra. Jag får anstränga mej för att slappna av och låta mannen föra. Det går ganska bra. Vi hade inte tränat innan alls, det var liksom ingen idé, och inget vi la någon större vikt vid. Men vi ville iallafall bjuda på en brudvals. Lite får man bjuda på! I en ojämn gräsmatta. Med klackar som sjunker ner i gräset. Och en klänning som är åt helv-te för lång och dan. Helt fantastiskt att vi tog oss runt och stod på benen efteråt båda två! Svärmor fick en bild på när Magnus hoppar undan från mitt släp bl.a. =OD

Gäster, fest och tal m.m. behåller jag för mig själv. Vi fick skjuts av grannen till vår svit på Ronneby Brunnshotell en bit in på natten. Det var en konstig känsla att komma dit och alla log, gratulerade, vinkade och hejade. Det tog ett tag innan jag kopplade att dom kanske kunde gissa att vi gift oss nyss, när vi kom där brudklädda... Men det hade varit en lång dag, och lite bubbel hade nog satt sej också till slut....

Vi hade en alldeles fantastisk dag, och det är ingenting jag hade gjort annorlunda om jag skullat göra om det! Jag kan bara rekommendera alla att göra vad som känns bra för er, strunta i vad andra säger om vad man ska och inte ska, bör och inte bör - och framförallt ta hjälp av folk ni känner och litar på, och betala lite extra för att slippa en massa onödigt jobb för era nära och kära! Jag hade inte velat se mamma stå och diska halva natten, eller stressa med maten innan (även om hon säkert gärna hade gjort den biten, kalaskokerska som hon drömmer om att vara). Magnus mormor var helt chockad dan efter när jag plockade disken rakt ner i backarna, odiskad och dan - hon trodde vi skulle ställa oss och diska den det första vi gjorde när vi kom hem...

Just nu pågår altanbygge här hos oss.



Vi satte in en stor härlig altandörr och fönsterparti mot söder för att ha en altan där att gå ut och mysa på, en utbyggnad av redan befintligt trädäck på västsidan (bakom räckert på bilden ovan). Sen drömmer jag då om pool till vänster om den här bilden...

MEN, nu blev det knörvel eftersom vi har källare under gamla stugan och det behövdes en ny källartrappa från den. Den byggdes snett ut från huset, och kräver sin plats för att man ska kunna gå ner i källaren utan att krypa ner. Så där minskades mitt fina trädäck utanför den stora härliga altandörren och panorama fönstret av praktiska skäl. Visst har vi fortfarande ett stort fint trädäck väster om dörr-fönsterpartiet, men det ser inte riktigt ut som jag hade sett det framför mej när vi satte in fönsterpartiet. Min vision av känslan att kliva ut på söder-altanen...



Praktisk detalj två är att det runt källarhålet ju måste finns ett räcke, så man inte ramlar ner i hålet. Nu diskuterar vi hur utformningen ska bli på sidorna om räcket och trapphålet. Ovanpå trapphålet precis utanför dörren blir ett upphöjt trekantigt trappsteg/trädäck, uppskissat med brädor här. Där jag står och plåtar kommer en "långstegstrappa" ner på gräset, med ett steg i linje med räcket och sedan ett steg till. Det området är vi nog ganska överens om, men sedan har vi det lilla området mot fönstren på högersidan av trappan i den här bilden (till vänster på skisserna nedan), där vi är oense om avslutet.



Jag vill ha trekantssteget symmetriska trekantigt och en liten trappsnutt ner på gräset där längs husväggen, för att inte "stänga in" och göra ett mörkt hörn där. Maken tror det blir konstigt och trångt och inte kommer att funka, och har nu tänkt ut sin lösning.



Ett räcke in mot husväggen från trappräckshörnan, som kommer att gå in mellan fönsterna. Symmetrin i trädäcket försvinner, och det känns för mej totalt onödigt att ha en altandörr åt det hållet alls - det hade varit mer funktionellt att ha den åt väster där vi bara har ett fönster nu och skippat hela altantänket på södersidan, för där blir ändå bara "kliv rakt ut i ett hörn av räcken, sväng direkt höger för att komma ut på altanen". Instängt och mörkt, och väldigt trångt. Det är iallafall mina farhågor.



Jag har försökt förhala beslutet om stumpen vid fönstren och föreslagit att vi ska skruva trall och nödvändiga räcken och KÄNNA på hur det känns att stå där, innan vi fattar beslut om fler räcken eller trappor.

Linjerna på mina skisser är såklart mer symmetriska och raka i förhållande till varandra, och vi ska ha en liten trappa längst södersidan på det fyrkantiga trädäcket också, så långt lutningen av trädgården där tillåter ett eller två trappsteg. Sen blir det nog räcke på södersidan ungefär så långt som det gamla räcket går nu.

Nu börjar det vara dags att berätta om den stora dagen.

Vi sov som sagt hemma båda två. Det var störst chans att vi skulle sova bra och vara utvildade om vi löste det så. Jag kan sova borta, men jag sover bäst hemma! Somnar helst med huvudet på Magnus axel eller med ljudet av hans andetag i rummet. Jag vill minnas att vi sov tills vi vaknade, alltså utan väckarklocka. Jag hade bestämt med svägerskan halv-10 för färd mot Johanna för smink och hår. Innan dess brukar Magnus alltid vakna och stöka igång mej också på helgerna, så det var ingen större risk att vi skulle försova oss. Annika åkte förbi och hämtade mej och hängde upp sin klänning. På vägen till Johanna stannade vi i blombutiken och betalade blommorna som stod där och väntade på oss. 3 stycken UNDERBARA buketter, en båge till bordet och bröstbuketterna till grabbarna. Dess skulle vi hämta sedan på vägen tillbaka.

Vi började med sminket. Jag fick även telefonguida Malena (som kom både som min gäst och för att dokumentera hela dagen), vilket resulterade i att hon körde lite fel, men jag förstod snabbt var det gått snett så jag kunde guida henne rätt igen. Så går det när man ska vara "tydlig", då blir det två svängar runt det gula huset på hörnan....





Under tiden var Johanna och sminkade sej och laddade för håruppsättningen. Sminket blev så himla bra och höll kanon hela dan!! Jag hade fortfarande snyggt gröna ögonlock i hissen på hotellet sen, trots att vi hade stimmat runt, svettats och haft roligt hela dan!



Den stora håruppsättningsutmaningen var ju min vackra rotslöjdskrona, men vi hade listat ut att den skulle gå att sy fast i inbakade flätor, så skulle den stå stadigt och inte kännas (den väger ju ingenting). Kan intyga att jag totalt glömde att jag hade den på skallen, vilket märktes tydligt när jag hoppade in i Malenas bil när vi skulle köra sen och det var något som tog emot i tak/dörrkarm! Som tur var höll den för lite såna grejer också!



Vi fick locktånga hela håret, eftersom jag inte hade lyckats få till "ploppen" så bra efter inpackningen jag hade provat kvällen innan. Inte så smart att prova nytt grejs i håret en sån här viktig dag, men det löste sej ju och blev kanonfint ändå!



Här är det färdiga håret framifrån, och jag drack glatt mitt bubbel. Annika fick en bild på mej som nallade slutslatten direkt ur flaskan också, det vore ju synd om den förstördes. Ni kan vara helt lugna, jag drack bara precis så mycket att det kändes som en mysig nivå, lagom avslappnad och tipsy. Jag ääälskar bubbel!! Visst är Malenas bilder underbara??



Detta är en av mina favoritbilder från hela dan!! Johanna duttar i Kaiser-pärlor i håret medan jag ringer blivande maken och förbereder honom på att vi är påväg ditåt, så han kan hysta in lunchen - en god och LCHF-mättande ugnsomelett! - i ugnen till alla de som var med på förberedelserna innan. Och ja, min mobbe matchar SJÄLVKLART ögonskuggan! =OD

Nu gick färden hemåt, och Johanna och Annika stannade på vägen och hämtade upp blommorna, medan jag och Malena for raka vägen hem. Jag tittade förbi tjejerna i tältet och dukningen. Här var ett av dagens mindre missöden, som stressade mina goa hjälptjejer! Vi hade bara packat av hyrporslin, bestick och termosar i tältet när det kom. Jag såg i besticksbacken att en termos hade slaskat ner besticken i ena kanten med kaffe-vatten som antagligen hade läckt ur "skalet" efter disk. Jag trodde inte det var så mycket, så jag gjorde inget åt saken när jag såg det, men tyvärr hade dom upptäckt att i stort sett alla besticken var nerfläckade, så de fick diska av/torka av alla besticken innan de kunde duka med dom, vilket tog tid!! De trodde säkert som jag att det inte var så mycket, så de försökte torka efter hand. I efterhand hade det kanske gått snabbare att bara diska om alla besticken, men det är sånt man kommer på för sent. Jag tyckte mest synd om tjejerna, som ju ville göra ett bra jobb!

Nästa missöde var att Johanna kommit på att hon glömt livsnödvändiga saker hemma, så hon fick vända direkt igen och köra och hämta dom, med påföljd att vi blev lite försenade med att börja med påklädning, och stackars Johanna fick kasta i sej sin lunch på stående fot när hon kommit tillbaka. Men jag tyckte ändå att allt kändes väldigt lugnt och sansat, ingen fick några större stressbryt, utan vi hade hyfsat tilltaget tidsschema ändå, och alla har förståelse för att det inte blir exakt som man tänkt sej. Jag omgav mej med fantastiskt härliga människor hela dagen, som gjorde den helt perfekt!



Vi hade lite meck med min korsett, som man ju var tvungen att justera "för dagen", särskilt med tanke på mina kroppsförändringar över huvudtaget senaste året. Det kanske inte syns så mycket på vågen, men jag lovar att jag märker det på kläderna!



Så fort brorsan anlände till Möcklö bad jag om att han skulle komma in så jag fick krama om honom. Det var nog en av dagens viktigaste ögonblick, om man bortser från dom mer uppenbara viktiga stunderna då!



Dags att kliva i klänningen! Det var första gången vi provade den på det hållet - hade alltid dragit den över huvudet innan, men vi chansade att ta den nerifrån med tanke på hår och smink och grejer!



Sen fick vi trolla fram nål och tråd lite snabbt, för jag hade minskat ännu mer uppikring sedan vi fick den insydd. Jag kände av det redan när vi hämtade klänningen, men vi bestämde oss för att prova att justera korsett-tuttningen och sånt istället. Nu blev det ett par snabba tråckelstygn också för att snygga till bystlinjen lite.



Montering av slöjan.



something borrowed, old and blue.... näsduken Johanna fick köra hem och hämta (och lite annat, så hon åkte inte enkomt för den). Johannas mormor som gick bort ifjol hade ägt denna. Trodde jag skulle behöva den, för jag brukar skvala som en fontän, men alla känslor var så mycket hela dan att inte ens tårarna kom ihåg sej...



Nu var det dags att gå ut och plåta fina brudparsbilder. Nagellacket hade vi inte hunnit med alls, möhippemanikyren hade tyvärr inte hållt, men vitt nagellack är ganska tacksamt, det gick att "slänga på" ett lager lite snabbt, som var "good enough" för helhetsintrycket. Annika passade på att förbättra ögonsminket också.



Därute i hallen står min snygging och väntar! Visst är det en dödsläcker bild!!!



Ut i trädgården för att leta efter plåtningsställen i hyfsat bra ljus och med lä. Det var inte lä här...

Mitt fint lockade hår var rakt på en kvart...
Men jag är lika glad ändå! Väljer man att vara ute i naturen får man faktiskt acceptera den som den är! Det blåser nästan alltid på Möcklö, vi var fullt beredda på det.

Fortsättning följer...

Jag brukar glömma ladda upp mitt scrappade som jag gör till Scrappizbloggen. Anledningen är nog mest att vissa grejer ligger och väntar på publicering länge, och jag fixar med inlägg, korrar och har mej så mycket att jag knappt vet vad som blivit publicertat och inte. Mina andra redaktionsmedlemmar är så duktiga på att publicera sina grejer direkt dom syns i bloggen *beundrar*!

Här kommer iallafall lite jag scrappat senaste tiden. Det har inte blivit alls mycket nu i sommar, eftersom jag fastnade lite i mitt skapande av pappersgrejer till bröllopet, och kände på något sätt att jag inte fick göra annat förrän det var klart - eller något sånt...



En släktforsknings-LO som först låg halvfärdig flera veckor innan jag fick inspiration och idéer att färdigställa den + att jag hittade ny info om Martinus, som LOn på sätt och vis handlar om. Och hans familj som for som skottspolar över gränsen mellan Norge och Sverige... Fotot är ur avhandlingen Fjällkol, där det påstås att Martinus byggt huset, som även använts som skolhus i början av 1900-talet i Klippen. Klippen (norr om nuvarande Hemavan, tidigare kallat Björkfors) syns även på "flygbilden" jag snott från Googles satellit-bild och moddat innan jag skrev ut den. Umeälven meandrar så snyggt just där runt! Utdraget är Martinus födelsebok, som jag tillslut, efter att ha letat i 3 olika svenska församlingar, hittade i Hemnes prestegjeld i Norge.

Basen är en Googles terrängkarta över hela området, som jag skrev ut för att pricka ut lite platser, innan jag kom på att jag skulle använda google-kartfunktionen på min släktforskarsida istället, och fastnade där i ett par veckor i sommar!! Givetvis var nuvarande Korgen, där Olderneset ligger idag, preciiis utanför kanten på kartan, som redan var fixad och limmad när jag bestämde mej för själva temat på LOn... Tur man inte är perfektionist ... längre... ;-)

En utskrift decoupagades med antik-lack på en cardstock ihop med en sepia-moddad utskrift av ett prästbetyg från Hemnes om en av Martinus föräldrars flyttar, den här gången från Norge till Stensele församling 1849, som jag hittade när jag bläddrade igenom en stoooor bunte med flyttattester och andra smålappar på Genline.



Denna var med häromdan i ett vimpelinlägg. Jag kom nästan igång med scrappet då, men det tog stopp igen.
Denna är kraftigt inspirerad av badankas torp-LO som legat i min inspirationsmapp länge. Färgerna plockade jag från en färgkombo jag såg i min hall ett tag efter bröllopet, med babyblå fleecefiltar till gästerna, en röd filt och ovanpå det staplat ett limegrönt vellourtyg vi använde som duk på buffén. Ser nu att badanka faktiskt hade dom färgerna på sin sida också, så det låg nog latent och bara VILLE scrappas!



Idag publiceras så min QK-LO som även den har släktforskningstema.

Jag har en sida till som ligger och väntar på publicering + en sida jag gjort efter en skiss, som inte är scannad än. Annars har jag inte scrappat mer sen i maj. Jag är lite sugen att komma igång, men när jag står där känns det inte roligt, och blir inte bra, så jag försöker vänta ut det lite. Behöver kanske hitta ett nytt flöde eller ny rutin.
Scanningen är en annan flaskhals... Min nya dator funkar inte med min gamla scanner. Eftersom scannern fortfarande funkar tillfredsställande i övrigt vill jag inte köpa en ny bara för att - jag har dessutom inte riktigt plats för den i dagsläget, innan mina kontorshyllor här vid datorn kommer på plats... Jag visar det mesta jag gör för kära maken, som oftast befinner sej vid sin dator när jag har scrappat, och gamm-datorn med scannern kopplad till sej står i samma rum, så jag trodde inte det skulle vara något problem att scanna därinne. Men det är det. Gamm-datorn är segare än segast och måste startas upp varje gång jag ska scanna - DET är nog flaskhalsen...

Är det någon som vill se bröllopsrapport eller....?

Förra veckan upptäckte vi att man inte kunde ha ytterdörren öppen helt obevakat en längre tid. Magnus kom hem från jobbet, klev in och kom ut nästan lika snabbt igen och ropade på mej ute på kontoret. "Kom fort!!"
Inne i vardagsrummet på golvet satt den här pajsaren och var ganska förvirrad - jag kan bara tänka mej hur den kände när den kom swischande genom hallen, mot ljuset och *dunk* där tog det stopp...



Eftersom det inte är första gången jag hanterar rovfågel vet jag ungefär hur de beter sej i trängda lägen. Det hände att vi fick in dom i Helgolandsfällorna på Ottenby, och de går inte ner i slutboxen, så man får fånga dom med händerna. Samma i rovfågelfällan på Schäferiängarna. De är ganska lugna om man bara är lugn själv. Flaxar kanske lite, men deras "naturliga" beteende är att trycka nere i ett hörn med vingarna utslagna. Någon gång har jag råkat på en som varit riktigt rädd eller ilsken, och dom kan slänga sej över på rygg och hota med klorna, men det var ingen risk med denna, som bara var glad och tacksam att få hjälp ut.

Jag tog handskar på mej och tog händerna försiktigt runt vingarna och ner och greppade tarsen. Det är klorna som kan skada rejält, så dom behöver man ha kontroll på. Näbben kan dom hugga och rispa lite med, men det blir inga svåra sår, så den behöver man inte hålla lika mycket koll på. Höken hade inte varit inne mer än cirka en timme max, för jag hade varit inne en vända då... Jag vet inte om jag rekommenderar att man som ovan hanterar rovfågel själv - man hade kunnat öppna altandörren och hoppas på att den hittade ut, men eftersom jag har vana och det innebär mindre stress för fågel på detta viset än att man ska smyga och öppna dörrar och fönster och försöka få den åt rätt håll, så valde jag handmetoden. Jag berättar bara lite knep ifall någon råkar i liknande situation och tycker det är värt att prova.

Eftersom det var ett lite ovanligt besök fick maken hämta kameran och föreviga pippin innan jag släppte den. Den var inte skadad, utan flög bara lättad iväg. Fotosessionen var inget den tog skada av heller, den kändes väldigt lugn och fin. Jag tackade för besöket och läste sedan i Djurens språk vilket budskap den hade kommit med.

Sparvhök:
"ut och gör nya bekantskaper. din gåva är att få utdelning av livet. sparvhöken lärde mej att om man håller sig borta från livet så kan man heller inte vänta sig att livet ska ge en något..."

Den enda skada besöket gjorde var att min Lagerhaus-uggla gick i tusen bitar. Den stod i fönsterkarmen höken flaxade förtvivlat i. Lite ruggigt var det att dan efter sa mitt horoskop i BLT typ "Idag för du ett ovanligt och oväntat besök, och något du tycker om går sönder". En dag för sent, men ändå.... =OD

Kattrapport

Om någon väntar på kattrapport så kommer det en lite sån här också.
Sotis-katten flyttade in direkt och intog sina positioner i huset. Greta var en surpuppa i flera veckor, och precis i början såg vi inte alls särskilt mycket av henne. Efter en snabbkonsultation med min tolk fick jag besked att katthonor är surpuppor med nya flockmedlemmar, det är naturligt och behövs för flockdynamiken och uppfostran. Vi skulle bara slappna av och behandla båda katterna normalt, med kel, kärlek och matstunder som om ingenting konstigt pågick mellan kattfränderna.



Sotis är husses katt så det smäller om det! Visst gillar han mej också, men när Magnus kommer så kastar han sej över honom! Grabbar liksom... Här sköter han en av sina viktiga arbetsuppgifter som kökssoffekatt.



Imorse var det lite drama på kattfronten. När jag slog morgondrillen vid halv-8 fick jag syn på Möcklös värsting som klättrade ner ur vårt södra päronträd och såg väldigt nöjd ut. Jag anade genast oråd och började leta efter Sotis, som fortfarande inte går särskilt långt från huset, även om han kan vara ute själv och pjållra runt nån timme eller så. Det är kul att jaga fjärilar, klättra i norra päronträdet, bungyjumpa i syrenbusken, och om Greta är ute kan man alltid larva sej med henne! Han älskar även barn, så när syskonbarnen är på besök hos svärmor är han limmad där borta.

Nåväl, ingen Sotis syntes till, pep eller kom när jag ropade. Jag gick en runda i trädgården och började såklart vid päronträdet. Greta kom traskande och undrade vad som var på gång, och jag frågade henne om hon sett Sotis, men nä, hon hade ingen koll. Ropade uppe vid garaget och gick in en vända till för att kolla ovanliga sovställen med, men ingen katt. Gick ut på altanen för att kolla bortåt päronträdet igen. Då satt Greta där under och tyckte "Han ÄR ju HÄR!". Jaja, jag vet ju det, tyckte jag, och gick bort för att se om han satt högt, var ihjälskrämd eller så. Då höll han på att klättra neråt (ca en kvart efter att jag skrämt iväg värstingen alltså). Greta sprang upp och mötte honom, men fräste bara åt honom när hon kände hans rädsla. Jag fick ner katten ur trädet iallafall, och kom på att jag inte skulle dalta en massa - fast som Magnus säger så är han ju en tuffing, så det ska nog mycket till innan man förstör honom med mjäk.



Sedan var vi vid altanen en stund, och det är mycket displayande mellan honom och Greta fortfarande. Här går hon väääldigt nonchalant framför nosen på honom.



Ibland kan man nästa tro att det är en surikat vi fått i huset. Visst är det vissa likheter? Här spanar han efter ett konstigt ljud hos grannen i norr. Där morrade otäcka schäfern på honom häromdan, så han sprang och gömde sej under bilarna, så han vet att hålla koll ditåt.



Surikat från Skansen...



Greta surpuppar inte bara, utan senaste veckan har hon börjat härja lite med Sotis också. Dom är lika goda kålsupare och smyger på varandra, ger varandra tjuvnyp, kan inte låta bli att attackera när tillfälle ges, eller jabba till med en tass om de kommer nära varandra. Enda lugna stunden är när dom sitter i matstationen och käkar bredvid varandra. Lite ovant att se stor grå och liten svart - det brukade vara tvärtom... Bilden ovan kunde blivit bra om kameran hade varit liiiite snabbare... Greta smööög på Sotis som satt på platthögen. Jag såg att hon skulle hoppa upp och attackera, så jag klickade... men Sotis var redan iväg - ni ser svanstippen... Mobbebilder.

Vi var nästan fjantigt förberedda veckan innan bröllopet. Det var lite otäckt att inte ha kontroll på minsta detalj, eftersom vi hade beställt hemkörning av olika saker på den stora dagen (mat och tårta) och inte hade hört något från prästen på ett tag, men jag valde aktivt att slappna av och känna tillit till att allt var OK, att allt skulle ordna sej. Och det gjorde det ju också! Det var inga missöden över huvudtaget! Visst fanns det saker vi inte hade tänkt på - som att tillgänglighetsanpassa efter svärfars moppe - men det löste sej ändå! Utan sura miner och stressbryt (som jag märkte iallafall).

Fast nu när jag tänker efter så var tisdagen ingen höjdardag alls. Det var då allt det hemska hände... Först ringde min fotograf nere från Tyskland och berättade att hon var supersjuk i influensan och inte räknade med att vara på benen till lördagen eftersom hennes gubbe redan legat en vecka. Hon var jätteledsen och helt förtvivlad och det var det första bröllopet hon tvingades ställa in. Jag var förvånansvärt lugn, för jag hade direkt en lösning på problemet. Det är ju ganska bra att ha scrappande vänner som älskar att plåta. Jag ringde den redan bjudna Malena, och hon svarade ungefär som jag hade förväntat mej, att det var klart hon ställde upp. Hon tyckte till och med det var roligt och skulle bli skönt att "få lov" att gå med kameran i näven hela dan! Bilden alla har gratulerat oss vid är hennes jättefina bild - och jag har massor med flera!!

Men sen ringde min bror... och berättade att han låg på sjukhus. Han svamlade något om hur mycket han hade kunnat kissa, för att skoja till det hela lite, men jag förstod ju ganska snart att det var allvarliga nyheter han kom med. Han hade fått "en liten hjärtinfarkt"!! Jag trodde knappt det var sant, men en sån sak skojar man ju inte om... Innan han ringde hade jag försökt få tag på Johanna för att rapportera fotograf-krisen och lösningen, så hon ringde medan jag hade brorsan i andra telefonen. Jag bad henne vänta, avlsutade med brorsan och gick direkt över i nästa samtal, där hon för andra gången under vår vänskap var den förste som fick ta hand om mej när någon i min familj fått en hjärtinfarkt. Det var tio år sedan förra gången, när mamma blev sjuk... Vi stod i Lund med väskorna packade och skulle precis åka upp till Karlskrona och Johannas lägenhet, där jag skulle bo ett halvår för att läsa en kurs. Jag rapporterade väl ganska sansat för Johanna vad som hade hänt, och sedan när jag lagt på kom chocken. Jag insåg att jag inte kunde vara själv! Det var lite för mycket på en gång! Fotografen kunde jag fixa, men jag kunde inte laga min bror!

Jag slängde mej på telefonen för att kolla hur långt iväg Magnus var. Han var på tippen med lite sopor, och borde vara hemma när som helst. Han frågade vad det var, och jag berättade att min bror var på sjukhus efter en hjärtinfarkt. Jaha, däruppe eller? frågade han, och jag förstod att han trodde jag sagt "min mor" som befann sej "däruppe" i stugan i Lappland. "Inte min mor, min BROR!!!" VAA?!?! tyckte han. "Jag är hemma om 4 minuter." Han hittade mej på trappan till min stuga. Jag hyperventilerade och skakade i hela kroppen. Händer och fötter hade domnat bort och jag kände hur ansiktsmusklerna krampade, så min mun var alldeles konstig. Så jag försökte dölja ansiktet i händerna - han fick ju inte se mej så konstig!! Direkt han var framme vid mej och kramade om mej kände jag hur den förlamande chocken började släppa. Nu var han här, min styrka, min trygghet, nu skulle allt bli bra igen! (Om någon undrar när man vet att man vill gifta sej med någon, så är det när man känner så om en person ;-))

Efter diverse stödsamtal och ventilerande med vänner under veckan fick jag bl.a. en analys av läget av min promenadvän som sa något i stil med att "jamen hjärtinfarkt är ju som blindtarmen nuförtiden, man får nästan gå hemma samma dag, och de fixar det mesta direkt - om man kommer in i tid och inte är allvarligt däran såklart..." Och precis så blev det. Brorsan blev flyttad från Halmstads sjukhus till Helsingborg redan på torsdagen och kände sej oförskämt pigg och frisk efter ingreppet dom gjorde direkt när han kommit in och medicinering. Han blev utskriven på fredagen och på inrådan av flera läkare kunde han komma på mitt bröllop, för alla ansåg att det var lika stor stress för hans kropp att sitta hemma och gräma sej över att inte kunna komma på sin enda systers bröllop som det var att faktiskt åka.

Sen var det som om ingenting spelade någon roll - nu hade det värsta redan hänt! Det värsta som inte ens fanns med på listan över möjliga worst-case-scenarios. Jag hoppas andra bröllopsplanerare slipper få just en sådan prövning dagarna innan dagen D. Här kommer lite bilder också - det blev visst mycket text.



På torsdag förmiddag fick vi leverans av det stora tältet, och kompisen hjälpte till att resa det också. Vi fick även hjälp av grannen som kom studsande över staketet med sin svärfar för att hjälpa till med de kritiska "lyfta taket i stormen"-momenten, och svågern som kom för att hjälpa till med sitt lilla tält också.



Här är tälten resta och Magnus iväg på svensexa. Man ser tälten från precis utanför vår ytterdörr - en jättebra placering!



Johanna var förbi en sväng den dagen också, och vi gick igenom lite listor, men konstaterade mest att det mesta var så förberett det gick. Då kom jag på att jag hade sugarpaste som jag ju hade tänkt göra tårtdekorationer av - så vi satte oss och pysslade med det! Jättekul och det blev precis så himla bra som jag hade tänkt mej!



Johanna gjorde snören och sånt småpill (tack å lov, annars hade det nog blivit sugarpasteklumpar och ilsken Sara...) och jag pillade med tandpetare och dekorerade dit alla sömmar m.m. Här är de vita skorna före chokladklackar och glitterdust. Resultatet får ni se på tårtan sen ;-)

På torsdagkvällen "kidnappade" svärmor iväg mej ner till andra sidan, där svägerskan bor, och vi fikade och hade trevligt. Jag gick en promenad med Bea (hunden på tältbilden ovan) också, och Eric stod på näsan och ställde till med drama medan jag var iväg. En skön och avslappnad kväll istället för att vara hemma och klättra på väggarna, svensexe-änka som man var...



På fredagen hämtade grabbarna porslin, bord och stolar och dukar, så vi kunde möblera och fixa lite. Boske hade varnat att det blir kondens i tältet om nätterna så vi skippade dukning och sånt som innefattade fuktkänsliga material. Bar upp linnedukarna upp till huset så länge. Jag packade ihop allt som skulle vara med vid dukningen i backar, och då hittade jag ballongerna jag shoppat hem till halva priset när jag köpte sugarpasten. Så vi knallade ner i tältet och blåste upp och hängde upp dom i lugn och ro där på fredagkvällen också. Himla bra ballonger kan jag ju säga. Vi har fortfarande 5-6 stycken som hänger inne i hallen i en klump, 3 veckor senare!



Sen väntade och väntade och väntade vi på att Johan skulle komma tillbaka och fixa med sina lampor. Vi hade tänkt ta vårt sista fredagsbad som ogifta, och Johan "skulle bara" (han berättade senare att han fastnat vid en inspelad Calaisa-dokumentär, så det var inte alls särskilt synd om honom att han började så sent - själv göra...). Jag blev inte särskilt stressad, för jag vet ju sedan många år hur han är - har hört åtskilliga bryt från Johanna om detta. Jag vet också att han gör vad han ska, att han levererar. Magnus mådde väl lite sämre när J väl dök upp framåt halv-11 och tyckte att han skulle hjälpa honom. Han hjälpte till en stund, men sen beordrade Johan in honom i fredagsbadet, där han inte hade ro att sitta särskilt länge, men vi fick en liten samla tankarna och ladda för morgondagenstund iallafall. Sen for han ut för att hjälpa en stund igen och jag slappade i TVsoffan tills jag började känna mej dåsig. Då kom Magnus också in och tyckte vi skulle gå och lägga oss. När vi steg upp morgonen efter hade Johan gett upp och åkt hem och skulle göra klart resten under förmiddagen. Det var lite väl trassligt med sladdar och grejer i kolmörkret.



Fuskar och lägger in en bild från ihopplockningen, för att visa lite av alla sladdar som hanterades på natten...

Jaha, nu är vi framme vid själva bröllopsdagen. Den tar vi en annan dag va?

Efter fest och pompa var det dags att kliva tillbaka till gruvan och börja jobba igen. Jag stormtrivs med mitt jobb, med det innebär ofta att jag blir alldeles uppslukad och glömmer omvärlden! Därför har det varit lite si och så med mer bröllopsrapporter, kattrapporter och annat. Idag bjuder jag bara på några bilder från min resa till hufvudstaden den här veckan.



Smygfisen Nellie, som jag upptäckte var instängd i mitt gästrum ungefär 20 minuter efter att jag stängt dörren en kväll! Hade varken hört eller känt henne, men hade ändå plötsligt en aning av en närvaro och såg en skugga i garderobsspegeldörren. Tyst och försynt tjej.



Vackra Molly, som bara blev mer och mer pratglad för varje dag som gick! Visst matchar hon mattan fint!
Tjejerna bor hos mina två kunder Yngve och Rita, som jag jobbat med i flera år. Jag reste upp till dom för att ha specialkurs i deras nya hemsidor, så de skulle känna sej lugna och säkra, och fick samtidigt lite guidning i Stockholm, provbehandling av Rita och massor med inspiration och trevligt umgänge!



Rita hade skapat en riktig oas i en ganska vanlig liten villaträdgård i Täby, som fick det att sjuda i mina nästan obefintliga odlargener. Att skapa en insektsrestaurang som samtidigt helar själen bara av att vistas i detta gröna hav - wao!! Om jag kan skapa en egen kvadratmeter här hemma skulle det räcka ganska långt!



Maken säger nej och nej till alla mina önskningar om vattenytor, dammar m.m., som ju ska skötas och hållas fräscha, så vattnet inte står och surnar... Rita hade flera små dammar med små porlande fontäner, och detta zinkbadkaret stod insmuget lite hemligt i en blomstersäng. Det hade blommat näckrosor där i sommar, men just nu var ingen i blom.

Inspirerad av alla intryck i hennes trädgård skapade jag idag en yttepytte-oas själv i en fådd zinkbalja, med två dekorationsgräs, en japansk starr och några sedum-aktiga plantor. I mitten körde jag ner ett sött keramik-fågelbad som jag fyndade ihop med växterna på Coop bygg som ska stänga här i Kalle. Fynden gjorde jag redan förra veckan nångång, så planeringen på projektet fanns tidigare. Jag fick bara en extra spark i baken när jag såg mitt värdfolks oas!

Jag tyckte jag plåtade massor, men som vanligt var hälften av bilderna dåliga och suddiga, så nu är det snart dags för en bättre kamera, så jag slipper bli besviken varje gång jag kommer hem med bilderna....



Ena dan turistade jag på Skansen också, där jag nog aldrig varit (möjligen som pytteliten - har något traumatiskt nyckelpigor på Gröna Lund-minne). Jag passade på att jobba en hel del med kameran för att ta bilder till "bra att ha i släktforskarsammanhang"-arkiv. Denna bild tog jag på Delsbo-gården vill jag minnas. Det var lite dumt fotoljus hela dan - antingen skarpsol eller blåskuggor vad man än skulle plåta... Och nästan alla inomhusbilder blev suddiga och/eller gryniga, eftersom man inte får plåta med blixt (som ändå inte blir bra...).



Dan efter var det dags för shopping och Gamla stan, men vi blev lite sena hemifrån, och sedan ändrade planerna drastiskt när jag fick syn på en bussreklam om den här Titanic-utställningen. Som gammal Titanic-nörd med åtskilliga böcker, National Geographic med Titanic-rapporter och annat hemma i bokhyllan ville jag jättegärna se utställningen, och Rita följde glatt med. Den var superbra!! Jag har varit på en utställning i Malmö för 7-8 år sedan med bärgade föremål, som var fascinerande, men man gick mest runt och kikade i montrar och läste infoskyltar. Här fick man med sej ljudguide - en manick man hängde runt halsen och "engångshörlurar". Jag fick byta mina hörlurar som inte funkade, men det störde inte så mycket, och de var glada och trevliga i kassan.

På nedervåningen var det mest vanligt utställningsstuk, med montrar, vepor på väggarna och prat i öronen som berättade vad man såg och historierna bakom. Det var kryddat med små "oviktiga" detaljer, som ger mer liv tycker jag! Jag tror att Claes-Göran Wetterholm var väldigt inblandad i själva föremålen och presentationen - en riktig eldsjäl och samlarnörd som skrivit flera böcker om Titanic, och samlar på stort och smått kring båten! Det var iallafall han som pratade i lurarna upplyste tjejen i shoppen mej om efteråt. Många föremål var inlånade också. Är man det minsta lilla intresserad av Titanic är utställningen värd vartenda öre!! Riktigt välgjord och bra!

Jag fick en mycket märklig känsla när jag klev in i förstaklasskorridoren på andra våningen. Mitt värdpar var övertygade om att jag reagerade som jag gjorde och har det brinnande intresset för båtens historia för att jag var med. Jag tycker det är en enkel förklaring, men jag vågar inte riktigt tro på det själv... Jag tror att mormor nångång pratade om Titanic och att hon antingen kände någon som varit med eller visste någon som förlorat folk på båten eller något, och sedan var jag förhäxad av allt som sas om Titanic från den stunden... Vilket inte var så mycket under 70- och 80-talet, förrän de hittade vraket, och det senare blev hollywood-film av hela rasket. Självklart älskar jag filmen, men inte bara för tuttenutt-historien, utan främst för att dom lagt ner så mycket tid på att återskapa små detaljer för att ge rätt känsla. Det pratades för övrigt om en Ramlösa-familj på utställningen, som var med på båten och omkom, så mormor-känna-någon-teorin är inte helt långsökt. Det var mycket svenskar med på båten!

Shoppingen blev det inget av - vi tog Djurgårdsfärjan in till stan, käkade och åkte hem. Lika bra det, för det är lite ont om kulor just nu... Turistade lite på promenad mot tunnelbanan.

Tack för alla gratulationer!!

Alla frågar hur det känns. Det är väldigt många känslor! Häftigt, ofattbart, himlastormande, tomt, omtumlande men kanske framför allt ganska som vanligt! Jag kan tänka mej att det kändes mycket mer förr när man inte bodde ihop innan och verkligen började ett nytt liv tillsammans i och med äktenskapet. Men visst pirrar det till när min make kallar med sin fru eller hustru... =OD Jag har skrivit min nya namnteckning två gånger. En gång på hotellet efter bröllopsnatten och en gång när jag handlade med kort. Jag har bara "lagt till" Magnus efternamn efter mitt, så det är mindre risk att det blir fel. Jag ska bara komma ihåg ett par krokar till efteråt. Men ni vill kanske höra lite om möhippan och den stora dagen?

Själva kidnappningen var ganska odramatisk. Jag hade väl på känn att det skulle bli i samband med provsminkning nummer 2 med Annika på måndagen. Vi körde ctrl-alt-del på sminkning #1 och började om från början med nya instruktioner. Eftersom jag är så ljus blir det himla snabbt tvättbjörn och "för mycket", så vi skippade i princip mörka skuggor helt och vräkte istället på med gröööönt för att få effekt. Vi blev båda jättenöjda! Sen dök plötsligt min andra svägerska Lena upp utanför - utan barn! Det hör inte till vanligheterna att hon är här på östra sidan utan en klase ungar, så då började jag ana oråd. När Johanna också kom klivande fattade jag att det var dags.



På väg iväg inåt stan, med duk på huvvet!



Jag hade önskat manikyr till möhippan. Ändå fattade jag inte vad vi skulle till en viss gata i stan å göra förrän vi stod utanför porten till min och Johannas gamla lägenhet (vi bodde ihop hösten 99 när jag läste häruppe, och en månad innan jag fick min första egna lägenhet här när jag flyttade upp i januari 2000). Nu bor Johannas bror där och har lillasyster inneboende under sommaren. Det var riktig nostalgi att komma dit! Precis vad man vill ha en sån dag, när hela livet ska stötas och blötas. Jag hade glömt käka under dagen, men som tur var hade tjejerna förberett ost och bubbel inne hos Mina.

Naglarna blev superfina, men vi lyckades aldrig få någon bild på dom i färdigmålat brudskick. Det höll inte till lördagen heller, och då blev det bara ett lager snabblack innan vi skulle ut och plåtas, men vad gör det!!



Efter manikyren blev det lite uppdrag på stan med engångskamera - bl.a. skulle jag plåta en snygg karl och en karl som var lik Magnus, men det fick inte vara samma - hur menar dom då?? Sen var det mysig biodags! Chickflick som inte kunde passat bättre en dag som denna! Rolig och mysputtrig!



På favoritrestaurangen Montmartre käkade vi härlig 3-rätters. Sniglar och fläskfilé oscar traditionsenligt. Sen tänkte jag lyxa till det med creme brylé, min forna favoritdessert, men avtänd från socker är det ingen höjdare... Guuuud vad sött och läbbigt!! Mön fick tjusig fackla - det är inte utan att man blir lite specialbehandlad med duk på huvvet! Väldigt många som kom fram och grattade och lyckönskade - riktigt härligt!

Sen var jag väldigt impad av proffsigheten och lyhördheten på Montmartre, men dom brukar kamma hem pris i bästa kundvård vart och vartannat år, ytterst välförtjänt! Jag tänkte inte krångla till min beställning en massa. Sniglar är inga problem, när man låter bli brödet. Fick lite halloumirester av Lena att doppa i det goda smöret sen också. Till Oscar brukar det ju serveras pommes. Servitrisen frågade om jag ville ha pommes eller klyftpotatis. Ingenting alls tack. Jaha, vill du ha sallad istället? Nä, det behövs inte tyckte jag, lägg isåfall bara lite extra grönsaker på tallriken. Hon viftade lite med handen och visade att hon förstod precis vad jag menade, så var det inte mer krångel med det. In kom världens LCHF-tallrik med fläskfilé, bea, kräftstjärtar och blomkål, broccoli, sparris. Helt klart specialfixat och riktigt snyggt upplagt också som vanligt. Då blev jag lite varm i magen - äntligen börjar det sprida sej så mycket att man slipper förklara in i minsta detalj vad man vill ha. Det är ganska tråkigt att alltid känna sej krånglig annars! Till desserten tog jag en irish coffee utan farinsocker - men grädden var såklart supersockrad... Så det blev lite smygkolisar också förra veckan.



Vi avslutade kvällen i lugn och ro på favoritpuben Fox & Anchor. Den var ännu mer favorit när man drack öl, för här finns MASSOR med goda öl på pump! Jag är en ale-tjej och älskar dom engelska sorterna! Tyvärr har jag sagt farväl till öl. Jag får svinont i magen när jag provat. Så gott är det inte så det är värt det - och jag kan smutta på och smaka någons öl om jag blir riktigt sugen nångång.

Maken fick vänta på sin svensexa nästan hela veckan. Inte förrän på torsdagen blev det kidnappning av honom. Jag hade försiktigt luskat ungefär när det inte var lämpligt att planera in alltför mycket förberedelser av måste-slaget, eftersom jag antog att tillställningen inte skulle bli helt torr. Först trodde dom det skulle bli onsdag, men sen blev det flyttat till torsdagen, så jag försökte försiktigt styra tältresning till torsdag förmiddag, men jag behövde inte göra så mycket på den fronten, det löste sej ganska bra själv. Däremot såg jag till så att all nödvändig Magnus-körning, det han tagit på sej att göra, som sista besöket på systemet osv var klart i god tid och inte skulle frysa inne pga bakisdag.



Iklädd den välbekanta tomtedräkten, något modifierad, bar det iväg för grabbarna till en paintballbana. Under tiden kidnappade svärmor iväg mej från hemmet en stund också, så jag slapp klättra på väggarna hemma. På fika på västra sidan fick jag höra att det skulle fräschas upp innan sta-tur efter paintballandet, vilket ju var en himla tur att jag fick reda på - annars hade jag kanske legat i ett bubbelbad med lite mysbelysning när svennerna kom instormande för dusch. Kunde blivit trångt...



Brorsan: "eftersom du är en sån erfaren skytt har vi räknat ut att 4 mot 1 bara är rättvist". I tomteröd dräkt... Blivande maken var ganska blåmärksprickig och gnällig när han kom hem efter turen i skogen - men toklycklig och ville göra om fler gånger!! Ett skott hade tagit rakt på nyckelbenet också, så där har det varit lite extra svullet och gnälligt. Det blev ingen film eller uppdrag på stan för hans del, annars var deras utekväll ganska lik vår. Montmartre för käk, Foxen för efterfest. Svågern hade visst gått hem från stan också sen när det var omöjligt att få tag i taxi. Sån är han! Lite rädd för Blekinge-vargen hade han varit i skogen, när det kommit en igelkott framhoppande...

Fortsättning följer....

Jag följer med spänning väderprognoserna inför helgen - inte för att jag lägger energi på att oroa mej för vädret. Har väl haft nån vända med "tänk om...." där särskilt vinden varit det största hotet. Lite regn gör mej inget. Vinden skulle ställa till med mer elände med partytält å sånt. Annars är det ingen idé att oroa sej för vädret - det går ju inte att ändra eller påverka.

Jag har lagt upp yr.no över Möcklö på min blogg-feed, och får prognoser 3-4 gånger om dan uppdaterade. Igår var det lite regn på väg mitt på dan, men det försvann vid nästa prognos, och det har varit ganska stadigt väder runt om hela tiden. En kuling-kula har funnits med på fredag förmiddag, så vi ska kanske vänta med den dukningen. Nu står det bara frisk bris vid senaste prognosen, runt lunch på fredag.

När jag var och bokade blommor till bröllopet pa Jämjö fick jag syn på en hylla med lokal-litteratur som Hembygdsföreningen hade i blombutiken. En av böckerna där var en Torpinventering i en del av Jämjö Socken, och jag tyckte den såg spännande ut, så jag köpte den. Väl hemma tappade jag hakan över den otroligt ambitiösa inventeringen som gjorts någon gång på 80-talet i samband med en studiecirkel. I början var lite torp med som var bebodda fortfarande då, och sedan följde sida upp och sida ner med beskrivningar och kartskisser, med utsatta mått, på stengrunder och stenmurar som ringade in lyckor och "tomter". På ödeställena stod även växtlighet som skvallrade om att det varit bebott, som fruktträd, syrener, lök-blommor m.m.

Så en dag när jag gick Orionrundan på morgonpromenaden hade jag med mej vårt nytillskott, en GPS. Jag är ju lite teknik-gadget-freak, och tänkte testa den. I skogen följde den mest med för att inte bli stulen i bilen, men den funkade där också upptäckte jag. Fick syn på ett namn på kartan när jag tog fram och kollade "var jag var egentligen" (man följer ju bara gula markeringarna) och det plingade till i skallen! Ället! Det var ju med i torp-boken! Jag var mitt i torplanda!! Jag får hålla utkik, tänkte jag. Och rätt vad det var dök detta underbara lilla torp upp i vägkanten.



Även om jag vet att man inte "får" knalla runt på andras tomter så, så kunde jag inte låta bli att tassa in lite försiktigt och kika runt. Det är så ledsamt att såna här små stugor bara står och förfaller, samtidigt som man förstår att det inte funkar att hålla dom i skick. Baksidan var hela väggen rasad på utbygget och det var noga slaktat på vedspis och kakelugn å annat av värde. Däremot hade man ställt dörren framför skivan huvudingången var igensatt med, så man har ändå velat att det skulle se bra ut från vägen. Jag tog en del bilder med min mobilkamera, och la in stugans position i gpsen för att lista ut vilket det var i boken, om det var med där.



Vid den fina stenkällaren till vänster (inte i bild) växte gräslöken manshög och blommade för fullt! Superläcker lämning! Torpet fanns med i boken, och var ett av de som var bebodda och användes som fritidshus på åttiotalet. Kul att se en bild på hur välskött och ansat det var då! Jag printade ut mina bilder och skrev en notering i boken vilket datum jag var där, och skicket. Uppföljning av inventeringen... På min fortsatta gångtur längs samma väg hittade jag två tomter till med bebodda hus, som alltså var välvårdade och i bra skick. De var också med i boken. Det ena huset var ombyggt och tillbyggt nästan till oigenkännlighet, men det märktes ändå att de bevarat det gamla så mycket de kunnat, men ändå gjort stället beboligt i modern tid. Jag såg även lite konstiga stenmurar och grundliknande stensamlingar på marken när jag följde en stig från den vägen och var helt övertygad om att jag hittat något av de som var med på skisserna. Men nope, det var iallafall inte utsatt på inventeringens karta, så antingen var det missat, eller så var det inte ett gammalt torp jag stod vid - troligen det senare.

Jag blev riktigt inspirerad och började fundera på om något är gjort för Möcklö. Det har legat ett gammalt båtsmanstorp på en plats vi ser från köksfönstret bl.a. Jag är också sugen på att göra en utredning lite längre tillbaka på vårt hus och platsen det står på. Jag vet det som står i Gods och gårdar - eller om det var Sveriges bebyggelse - på 40-talet, med ägare å släktskap en bit tillbaka. Jag har även hittat föräldrarna/familjen till den som sägs vara pappa till den som ägde huset då (Gunnars farfar m.a.o.) i en husförhörslängd när jag bläddrade förbi. Däremot vet jag inte säkert hur man "ser" i kyrkböckerna var de bodde, rent geografiskt på Möcklö. Jag har fått en konverteringstabell från dagens fastighetsnummer till dom nummer som står i hfl, men sen har ju fastigheter styckats, skiftats och micklats med så det är svårt att vara säker... Ska bli spännande att börja rota med. Vår sjua är iallafall en rätt bra bit ifrån huvud-gården på 3an.

Jag tog kontakt med en eldsjäl i bygden, som hör till Samhällsföreningen och alltid skriver en massa släktforskigt i Senoren-bladet, bl.a. avskrifter av födelseböcker m.m. Vi hann bara mailas en gång var när jag sprang på henne på Senorendagen i lördags - svärfar, som tidigare varit engagerad i föreningen, pekade ut henne. Plötsligt stod jag mitt i en märklig vortex, som jag kände söööög in mej i ett nytt engagemang. Jag insåg snabbt att jag borde svara att "ja, jag jobbar heltid" på frågan om hur mycket tid jag hade till en framtida inventering. Risken var annars att de skulle se mej som den unga outnyttjade resursen de kunde kasta på alla möjliga drömprojekt de ännu inte hunnit själva. Jag förstår precis! Det är jag som får hålla igen och bromsa och hitta min takt och mitt engagemang. Men för mej känns det självklart att iallafall försöka bevara minnena från bygden jag ska bo i, även om jag inte är härifrån ursprungligen själv. Så länge jag tycker det är kul och har intresset!

Murning av väggar runt trappan, i värmebölja. Skuggan ett måste



Putsad vägg.



Färdiggjuten trappa.



Greta längtar lika mycket som jag efter att det ska vara något utanför altandörren, och kommer farande så fort man öppnar den dörren. Nu finns en vägg att hoppa ut och sätta sej på.

Altanbygget har tagit paus eftersom det kändes mer akut med gångarna. Vi fick hem pallar med stenar innan vi for iväg på minisemester, och denna veckan har det lagts sten för fullt. Det blir jättefint! Som vanligt har vi lyckats räkna (=uppskatta) fel, så stenen räcker inte till allt just nu, men de viktigaste gångarna är iallafall lagda.



Vår nya "sitta i kvällsolen"-plats utanför köksfönstret. Gången går ner runt hörnet till vår altan.



Entregången idag. Magnus och svärmor fixade en massa med jorden nere vid förra bildens gång igår, så ett helt berg med jord försvann. Den till vardags mest använda gången (till mitt kontor) får vänta på ny sten och bättre tider. Det ska färdigställas lite mer här på norrsidan, sen ska trädgården städas inför nästa helgs festligheter. Synd att allt alltid tar längre tid än man hoppas - jag hade sett framför mej vårt nya trädäck (=dubbelt så stor altan) med pool intill till bröllopsfesten... Men men, sånt är livet! =OD

Visst är min blivande make otroligt duktig på att lägga sten? Å allt annat han får för sig att göra!

Igår var det äntligen dags att hämta hem lille Sotis! En riktigt kelen och gosig kattpöjk, som redan börjat göra oss sällskap i kökssoffan.

Inställningsperioden med Greta går väldigt bra.



Här är bild från första mötet och minuterna. De nosade och hälsade försiktigt på varandra först ett par gånger, sedan började diverse tester och displayer - sånt jag aldrig tröttnar på att studera! Det blir en del fräs, lite morr, några labba till. Greta dängde till honom rätt rejält när han satt och morrade under en pall. Sedan var hon nöjd och gick ut en sväng. Jag hann bli orolig att hon skulle flytta hemifrån, men hon kom tillbaka igen efter en snabb pinkerunda ute.

Sotis är en pigg krabat, som inte är särskilt orädd av sej. Undersöker i stora lovar, och tar egna initiativ. Bara hälsosamt försiktig och lite skvätten när han "ska" vara det, vid konstiga nya situationer eller ljud. Hemresan igår började lite panikartat. Han fick tokpanik i transportburen, och vi fick avbryta utkörseln för att släppa ut honom och lugna ner honom. Han for runt i bilen och larmade högljutt ett tag, men lugnade ner sej när han fick ligga i min famn och kika ut, medan jag pratade lugnande med honom. Han var och klättrade lite på Magnus axlar också och strök sej mot hans kinder, medan Magnus jollrade med honom. Det var ganska tydligt att det blev lite mycket för honom med både konstigt ställe, ljudet från bilmotorn och att det swischade förbi utanför fönstret. Jag hann bli lite stressad av hans larm-rop (det är ju naturligt - det är därför det låter som det gör), men lyckades ta ett djupt andetag och fokusera mitt lugn så han skulle bli trygg av mina energier.

Idag har han börjat sin karriär som andre kontorskatt. Eftersom han varit och funderat på kattlådan inne på toa, men inte riktigt fått ro att sätta sej där, tänkte jag att han fick vara ute ett tag innan vi gick vidare till stugan. Han visade tydligt att han var kissnödig genom småkrafs här och där. Han är van utekatt från föräldrarhemmet, så vi hoppas slippa kattlådan helt rätt snart igen. Greta gör ingenting inne, ens om vi har låda där. Försökskrafset blev oftare och oftare, sen plötsligt fick han ett ryck, sprang iväg en bit och satte sej mitt på gräsmattan och pinkade läääänge!

Greta kom och anslöt till oss efter att vi varit ute en stund. Hon är lugn och nyfiken på den lille, och försöker visa att hon vill busa lite. Känner av när han blir för skraj, och går då bort en bit. Ibland sätter eller lägger hon sej med rumpan/ryggen emot, så han får låta nyfikenheten ta över och smyga på henne istället. På bilden nedan låter honom honom smyga efter väldigt medveten om att han gör det.



Hon har så mycket kattbus uppdämt i sej, så hon kan inte låta bli att springa efter honom upp i träden (han är släkt med en jag känner, som också springer upp å ner i träden som om det var plant golv). Och blir han för exhalterad i sin lek, far iväg för att spana in något så springer hon genast efter och ska leka-busa och slår kull honom. Han fräser och slår framtassarna mot henne som skydd.



Det känns väldigt lugnt från Greta sida iallafall. Möjligen hade jag hoppats att Sotis skulle vara mer som Johannas Loddbert, som genast gick fram och boffade på Russin och avgudade honom från första stund. Men han är lite skeptisk, och morrar och skjuter rygg när hon kommer för nära än så länge. Släppte precis in henne i stugan när hon stod och sa att hon ville in (för 3e gången) vid dörren. Han skulle tvunget hoppa ner och vara med när jag öppnade dörren, så de möttes ju nos mot nos. En vanlig hälsning, innan han backade inåt och blev en liten rugg-boll igen. Sen kom han ynkligt och ville upp i mitt knä. Han hoppar inte riktigt så högt än så jag fick lyfta upp honom.

Ikväll lämnar vi dom själva ett par timmar när vi far på kalas, men jag är inte det minsta orolig. Kattluckan är öppen, han har visat att han kissar ute och han har koll på var matstationen är. Att det blir lite bråk och konfrontationer i början är oundvikligt medan de lär känna varandra, och det är bara bra om det får lösa det själva på katters vis, eftersom vi inte riktigt förstår vad alla display-morranden och yl betyder.

Här kommer lite kattgos!



Knäkattsjobbet fattade han direkt!



Han visar även tendenser till att bli en kelen soffkatt.

Vi gick och la oss igår, och efter en liten stund kom det en liten katt upphoppande och krullade ihop sej på Magnus bröst. Där har han legat hela natten. Framåt morgonen kom Greta upphoppande och det blev en liten fräs- och morrkonflikt innan hon hoppade ner på golvet igen och la sej på mattan. Kändes inte på något vis undanträngd eller bortkörd, utan mer "jag ger honom spejs och tid". Hon har varit precis som vanligt när han inte är i närheten, så hon har fattat galoppen helt. Det är business as usual.

Bloggen är lite tyst, som i så många bloggar. Det är semestertider, resa är avklarad och nu är det full fart de sista dagarna som fröken som gäller. Återkommer med trädgårdsrapport inom kort.

Idag fattade jag beslutet att avboka håruppsättningen, eftersom måndagens provuppsättning gick åt skogen på alla sätt och vis. Det var lite lättare att avboka när jag visste att tjejen jag var missnöjd med bara var inlånad för att det var fullt upp den dagen. Det var enklare att framföra mina synpunkter till salongens ägare.

På något märkligt sätt missade jag tidpunkten när jag skulle berätta hur jag ville ha det tills det var för sent, och den inhyrda tjejen som skulle hjälpa till den dagen hade kört igång autopiloten och körde standard-uppsättning 12b, efter min inspirationsbild som jag hade med för att visa hur jag ville ha lockarna runt ansiktet. När jag insåg att jag missat berätta hur jag ville ha det i övrigt var det redan försent, och allt jag försiktigt framförde var "så dags att säga nu" eller "det får vi fixa med nästa gång då". Nästa gång, alltså på den viktiga bröllopsdagen, skulle vi ta allt steg för steg och jag skulle godkänna alltihop innan vi fortsatte med nästa steg. Första gången jag protesterade var när hon hade dragit tillbaka allt hår från ansiktet, så det såg ut ungefär som "till vardags med hästsvans" framifrån... Då påpekade jag försynt att jag ville ju ha såna där lockar som jag visade. Hon drog fram några spretiga testar för att visa ungefär, vilket också var milsvitt ifrån vad jag hade tänkt mej.

Uppsättningen blev JÄTTEFIN, det var inte det som var problemet. Problemet var att det inte alls var i närheten av vad jag tänkt mej, som jag alltså aldrig hade hunnit förklara eller berätta kom jag på sedan när det bara började bli mer och mer konstigt att försöka berätta det. Frisören hade även synpunkter på prissättning av bruduppsättningar, som gick stick i stäv mot stället hon var inlånad till, som alltså hade den prissättning som hon dissade - väldigt märkligt diskussionsämne, som inte jag tog upp alls. Jag har full respekt för proffs och att de ska ha betalt för sin kompetens och tid.

När hon sedan började ha synpunkter på vilka hårprodukter jag har i mitt hår och hur jag sköter det gav jag bara upp. Jag fattar att hon har för vana från sin salong att predika dyra värstingprodukter till sina kunder, men föreläsningen jag fick om grundläggande hårtvätt och balsam var lite väl magstark. Jag har provat det i över 35 år, det gjorde bara mitt hår tråkigt och hårbotten sårig och torr/mjällig. Nu kör jag så skonsamt och naturligt som möjligt, och håret har aldrig varit piggare och friskare, och hårbotten utan kli. Jag hade även bestämt för mej från tidigare håruppsättningserfarenheter att de inte vill ha nytvättat och glatt/slinkigt hår att jobba med, därför var mitt hår inte nytvättat och hade sedan senaste balsam-kuren genomgått både havsbad och utevistelse i blåst med påföljande grusighet, som bara sköljts ur med vatten. Jag fick stränga order att ha tvättat håret med både schampo och balsam "nästa gång" (sagt till min medföljande tärna, som om jag inte förstod vad hon menade), så fick hon lösa eventuellt halkiga hårtestar med olika medel isåfall. Kemikalier, kemikalier och ännu mer kemikalier. Jo, det låter sååå lockande! Jag kan köpa att det behövs hårsprej för att frisyren ska hålla hela dan, men jag vill INTE bli behandlad som en liten unge eller beordrad att förpesta mitt hår.

Jag vet förresten varför jag missade att berätta där i början. Jag blev helt enkelt så chockad när det första hon gjorde efter att jag landat på stolen var att ställa sej och kamma ut hela håret, inklusive mina permanentade lockar som jag slitit lite extra med på morgonen för att få så fina som möjligt... Jag protesterade lite försiktigt, men blev nertystad med förklaringen att jag hade "beställt" såna lockar som på bilden, och de får man med locktång sen istället... Vad vet jag, det är inte jag som är proffs! Så jag satt där snällt och kände hur hon nålade upp mitt hår, fjöttlade med några flätor uppe på huvudet som kronan skulle fästas i på något sätt (inte inbakade, som Johanna gjorde när vi provade hemma, så att kronan verkligen sitter fast på skallen när man knyter den i den inbakade flätan...), tupperade och grejade.

Kronan vet jag är besvärlig. Den går inte att nåla fast, och det förklarade jag utförligt innan vi började, och även att vi provat hemma och knutit fast den i flätorna, vilket funkade bra. Jag ville gärna få försäkran vid provuppsättningen om att den skulle sitta bra, så jag skulle slippa gå och oroa mej för den biten innan. Men hon nålade bara dit kronan lite provisoriskt när det började vara klart, för att jag skulle se hur det såg ut. Då var jag utmattad av alla kommunikationsförsök som gått snett att jag bara tänkte "jaja, det blir säkert bra sen..."

Nu har det gått ett par dagar och jag kan inte sluta tänka på det som hände, och mitt ansvar i det som gick snett. Det var jag som fick underkänt i kommunikationen, så det är mitt ansvar. Men när jag snackade med min mage sa den mest att jag ville avboka, även om det fanns alternativ. Ett alternativ var att be om en ny provuppsättning, ett annat att få en annan frisör. Men det är ju lite i senaste laget att tänka på sånt nu, och eftersom det kändes 700 gånger bättre med Johannas provuppsättning var det ett mer lockande alternativ. Hon vet hur jag vill ha det, förstår att man inte sätter en sån krona på en modern frisyr enligt formulär 12b, att jag inte vill ha håret så uppsatt att jag inte känner mej bekväm osv. Även om det inte blir proffsgjort skulle det ändå vara mer jag än det jag fick på salongen med den här inlånade frisören med en del övrigt att önska vad gäller kundbemötande och "kunden har alltid rätt"-förståelse...

Jag ville helt enkelt inte gå och oroa mej för hur jag skulle lyckas framföra mina synpunkter och önskemål nästa gång, i en miljö jag inte alls kände mej bekväm med (sittande på en låg stol i innersta rummet, där jag såg från överläppen och upp i spegeln på väggen framför mej - snacka om att känna sej liten!). Då var det bättre att bryta och avboka. Jag fick prata direkt med ägaren, från sin semestervistelse, och hon hade full förståelse, lämnade erbjudande om att höra av mej igen om det blev total panik med mitt alternativ, så skulle hon lösa det på något sätt - och betalt för provuppsättningen ville hon absolut inte ha, trots att jag erbjöd mej att betala för tiden. DET kallar jag goodwill och kundfokus! Nu hoppas jag att jag istället kan se fram emot den stora dagen, när jag har en sak mindre att gå och oroa mej för, som drar negativt fokus till sej vid minsta tanke ditåt...

I love it!