En snabbis

papp1
papp2

För att jag kände för att scrappa.
Började igår, slutförde idag.
Svor lite över gnuggisarna i rubben - de gillade inte crisscrosen riktigt...

Har invigt mitt nya deckle-blad till Cutterpeden - ME LIKE!!

In i stugalbumet, och skyffla vidare med dom bilderna sen... =OD

Bio igår - och lite fortsättning

Natt Var på ett välbehövligt "rensa hjärnan"-biobesök igår. En lite barnslig, söt, humoristisk film med snygga filmeffekter. Tuttenuttig handling och inget som kommer att gå till historien som mästerverk - men helt klart godkänt som mysig film att fördriva tiden med!

Före filmen var vi på vår favoritrestaurant Montmartre och firade att vi tycker om varandra. Vi brukar göra det runt alla hjärtans, då vi har en halvårsgräns på vårt förhållande också. En gång gick vi ut på själva Valentin-dagen, men det var ett misstag vi inte gör om i första taget, då vi fick vänta på vår mat över en timme! Köket var totalt överbelastat... Detta var dock INTE på vår favoritrestaurant.



Tack alla för stöttande kommentarer i mitt djupa förra inlägg. Jag är inte särksilt stark - fråga Magnus! Totalt oduglig på att bära upp tegelstenar till skorstenar, lyfta och hålla i saker på bygget osv... Eller jaha, ni menar mentalt *flinar*. Ja, om det är starkt att ta eget ansvar för sitt mående - då är jag stark. Men jag gör ofta fel jag också, och halkar ner i dåliga, tråkiga, självdestruktiva mönster. Jag jobbar mycket på det positiva, och det är min ena "prattant" specialist på att hjälpa till med också. Hon kan vända ALLT - jag menar verkligen allt - till en positiv tanke!! Hon har även gett mej följande lilla tanke, som ofta ofta kommer upp i skallen:

Smärta är oundviklig - Lidande är självvalt.

Detta har jag lärt mej: Man får tycka synd om sej, man får må dåligt, man får till och med må dåligt av att man mår så dåligt just nu. Bara man inte fastnar i negospiralen och trär på sej offer-koftan (för att stapla klyschor på varandra) för all framtid. Lid så länge du känner att du behöver det - det är bara du som vet hur länge, hur mycket och varför just du behöver det. Men lid inte i onödan - du kanske inte behöver det. Hoppas det framgår att det är OK att må dåligt, bearbeta sej igenom jobbiga situationer, vara ledsen, göra dumma saker. Det är så vi fungerar, och det är inget konstigt med det. Men jag väljer själv hur jag mår. Jag bestämmer själv om jag ska låta otrevliga känslor eller tankar ta över en dag, eller om jag ska fokusera på sånt som är kul, trevligt, mysigt och härligt. Ligger det mycket småsaker i bakgrunden, eller stora för den delen kanske det inte funkar hela dan - det negativa kanske bryter igenom halvvägs. Men då har jag iallafall haft en halv dag med glädje!

Det finns kemiska förklaringar i kroppen till att man är deprimerad, mår dåligt, är ledsen osv, men det är kemi - det kan vändas med må-bra-kemi! Underskatta inte din egen helande förmåga och din förmåga att skapa de hormon och kemikalier din kropp behöver för att du ska må bra. Allt styrs i hjärnan, och OJ vad man kan lura den till storverk!

Inte många knop - kränkt och trakasserad

Den här veckan har varit fantastisk på många sätt, men även en av de värsta på länge!

Sitter här och skakar, insvept i en filt och ska försöka mej på att skriva av mej i terapisyfte - kanske hjälper det någon därute. Detta är låååångt och osammanhängande... *varning*

Jag har jobbat mycket med mej själv, sedan jag fick min s.k. 30-årskris runt millenieskiftet. Bl.a. har jag varit och stångats i den berömda väggen. De senaste åren går det bara uppåt. Jag har inte kvar någon kemisk depression i kroppen, och har fått superduperbra hjälp och stöd från vänner, älskade och även professionell sådan.

Den stora vändningen uppåt kom när jag helt enkelt tröttnade på att må dåligt, förvänta mej det värsta hela tiden, tänka katastroftankar och tro att jag förtjänade all skit som kastades på mej. En semestervikarierande prattant, en grymt ärlig homeopat och några av mina vänner gav mej den knuff jag behövde.
Prattanten (eller tjejen kanske jag ska säga, för vi var jämngamla) lyssnade på min berättelse under 4 sessioner och ringade sedan in att vi skulle jobba med min självkänsla. Allt annat var av underordnad betydelse. Sedan åkte hon hem till sitt efter avslutat vikariat, och jag fick leta ny terapi. Homeopaten sa att hon aldrig sett någon som så aktivt försökt sätta sej själv i rullstol. Då hade jag värk och obalanser både här och där, plus att jag var mentalt slut av att ständigt gå och förvänta mej det värsta och tro att jag inte förtjänade bättre - självkänslan som spökade även där. Jag hade även ofta lekt med tanken på att hamna på sjukhus i gipsvagga ett halvår och bara "slippa" allt ansvar och all skit ett tag. En fruktansvärd tanke såklart - tänk de som drabbas av detta! Vilket hån mot dom att önska det på sej själv som en "enkel" lösning på sina fjuttiga vardagsproblem. Men allt är ju relativt... Konstaterandet från homeopaten var såklart riktigt otäckt, men snacka om "wake up call". Det lärde mej att vissa sanningar måste man få höra, även om de inte är gulliga och bekväma. Ibland behöver man skakas om och ibland måste det göra ont, mentalt eller fysiskt för att man ska fatta och gå vidare.

Nu vet jag att jag förtjänar att må bra, jag har lärt mej sätta gränser och säga nej till sånt jag inte vill ha i mitt liv, jag tänker inte lika många katastroftankar (en svår vana att bryta när det går på reflex). Jag har även börjat "be" om bra vård - och får det! Den enda värk jag dras med nu är musarm då och då. Men jag är långt ifrån "frisk" - kanske är livet en ständig process.

Jag har även börjat tro att allt har en mening. Jag vet att riktigt utsatta och prövade människor och vänner inte tror det, och jag respketerar det, men för mej har denna insikt hjälpt mej att må bra. Det kanske är ett sätt att gömma sej och förneka saker, men jag kan bara konstatera att denna nya insikt har gett mej ett lugn, en styrka och en livsglädje och energi jag aldrig upplevt tidigare. Jag skulle kunna tänka mej att det är så riktigt religiösa personer känner det när de blir "frälsta" eller vad det nu kallas i olika religioner.

Och väldigt ofta är det så att jag ser en mening med saker som händer - även negativa saker. Jag ska lära mej något av det som händer. Positivt tänkande är något av det svåraste som finns, men jag har fått så många kvitton på att det jag skickar ut, det får jag tillbaka, så jag kan inte tro något annat. Jag gick inte in i väggen av att jobba mycket. Jag gick in i väggen när jag började lyssna på alla som tyckte att det inte borde vara bra att jobba så mycket och på det sättet som jag gjorde. Det ständiga gnagandet om att detta kanske var fel och onyttigt för mej gjorde mej sjuk - inte arbetsbördan i sej.

I början av denna veckan hamnade jag i "stresskoma". Jag hade alldeles för mycket saker jag lovat fixa till fasta deadlines, och plötsligt blev jag en lallande fåne som gjorde allt annat än jobbade. Extremt oviktiga saker kunde ta 4-5 timmar av en arbetsdag. Jag kände igen det så tydligt - jag har varit där allt för ofta under min utmattningsdepression, och det är ett mönster som återkommer. Jag fastnade till och med i att börja må dåligt av att jag mådde dåligt - istället för att göra som jag lärt mej. Jag väljer själv hur jag mår, och genom att aktivt välja att må bra kan jag trycka undan det dåliga måendet. Ibland behöver man må dåligt, ibland behövs soffläge och filt upp till näsan. Det är inget fel i det. Bara man inte fastnar i den nedåtgående spiralen.

Fast beslutsam att inte knacka ihop den här gången - eftersom jag numera vet att jag inte får mer än jag klarar av - jobbade jag hårt på att vända mina tankar och hitta nya vägar uppåt. En så enkel sak som att bestämma mej för att jag inte har "för mycket jobb" utan bara jobb helt enkelt - precis som jag ska ha! Det vände mitt stresskoma, jag kunde komma igång och prioritera, skriva listor, jobba undan små och stora surdegar och hjärnan började funka igen.

Som ytterligare kvitto på att det vänt löste sej 2-3 problem av sej själv. Jag vet även att det är när man har som allra mest att göra och allra minst tid - det är DÅ man ska skaffa nya kunder, inte säga stopp och broms, jag hinner inte. Det finns en tid efter deadlinesen också. Då ska det ligga nya saker och vänta, och det är helt OK. Detta var vad jag ställde in mej på och "skickade ut". Och då ringde ett par nya kunder och förhörde sej om framtida jobb. Ett härligt kvitto på rätt tänk.

Sedan kom raset. Ingen är perfekt, och alla energitoppar har en baksmälla. En oväntad besvikelse sänkte mina energier, en kär vän började må dåligt och jag tog på mej skuld för detta, sedan gick det bara utför. Dåliga nergier drar till sej mer dåliga energier. Det är det jag skickar ut, och då får jag det tillbaka! När det kändes som om det räckte hände nästa dåliga sak direkt som svar. Telefonen ringde. Jag såg att det var från skyddat nummer och hann tänkte "det är ju bara detta som fattas". Och jodå, visst var det min kära trakasserande lilla tant som gjorde ett nytt dyk i sin paranoia och bestämde sej för att slå spiken i kistan denna bottennoteringsdag. Att jag dessutom hade immunförsvaret på full gas att kämpa emot en förkylning gjorde mej knappast mer motståndskraftig. Jag gjorde misstaget att försöka prata med henne denna gången - istället för att slänga luren i örat på henne som jag tagit för vana innan.

Denna lilla tant hyrde jag som 19-åring en möblerad lägenhet av, med den dåvarande pojkvännen. Detta var alltså hösten 1990.

På den tiden fanns inga varningsklockor, och man trodde dessutom gott om alla. Det blev problem direkt. Efter bara ett par månader började hon antyda att hon behövde bo i sin lägenhet själv. Meningen var att hon skulle tillbringa månaderna vi hade kontrakt på i Spanien. Vi började genast leta nytt boende, även om vi hade laglig rätt att bo kontraktstiden ut. Ingen av oss var särskilt intresserade av att låta en tant bo i en sommarstuga det regnade in i för att vi skulle ha tak över huvudet. En reparation i bostadsrätten ledde till en del trubbel, även om vi betalade vår del av självrisken och noga kollade med tanten innan hur vi skulle gå tillväga. Det var ungefär då de verkliga problemen började, och vi började inse att det inte var riktigt fullt i stallet på tanten.

Ett tag efter att vi flyttat höll hon på att ringa mina föräldrar och anklaga oss för än det ena, än det andra. Det rörde sej oftast om stöld av prylar. Att bli beskylld för att ha stulit något när man är totalt oskyldig är något av det mest kränkande jag upplevt - och är fortfarande. Jag och Johan är verkligen värsta svärmorsdrömmen vad gäller ärlighet och prydlighet, och det finns inte ens på kartan att stjäla något. Särskilt inte från någon som gett en ett förtroende att förvalta hennes lägenhet och saker under en tid!! Jag kan än idag minnas hur det kändes när vi såg den dyra Blå Måsen-servisen stå i skåpet för vardagsporslin i köket! Och hur vi försiktigt försiktigt bar ut del för del i en buffe i vardagsrummet och noggrant låste in servisen. Den är dock inte med på listan över saker vi påstås ha stulit.

Jag säger inte att jag är något helgon. Jag har både ljugit och stulit saker i mitt liv, fuskat och varit medvetet elak mot någon osv. Men inget så allvarligt som det vi blivit anklagade för här, som inte bara är en stöld av materiella saker, utan även ett missbrukat förtroende. Det är totalt främmande för min livsnorm.

Senaste 2 åren har tanten poppat upp igen i mitt liv. Jag kan inte låta bli att undra om hon sökt mej energiskt hela tiden och blivit jättelycklig i sitt förvirrade tillstånd när jag plötsligt började dyka upp i telefonkataloger och liknande igen. Med mitt inte helt vanliga efternamn är jag ju inte särskilt svår att spåra. Anledningen till att jag inte funnits med tidigare är att jag inte brytt mej om att registrera mej då jag flyttat runt så mycket på så många olika ställen.

Jag visste direkt vem det var som ringde när jag hörde hennes röst, men förnekade att jag var den hon sökte, eftersom jag inte orkade med hennes paranoida anklagelser. Hon ringer både på mobil och vanlig telefon, och alltid från skyddat nummer. Nu är det ingen systematisk terror, och inte så ofta heller, men tillräckligt för att vara jobbigt och tillräckligt för att man ska känna sej otrygg. Att inte kunna svara i telefon när någon ringer från dolt nummer, utan att riskera att bli anklagad för diverse sinnesstörda saker sliter. Senaste månaderna har det ökat. Egentligen var gränsen nådd nyårsafton, när hon ringde halv-11 på kvällen. Nån vecka innan dess höll hon på att ringa upprepade gånger på mbilen efter att jag slängt luren i örat på henne - det var då jag började stänga mobilen efter hennes samtal. Sätta ner foten, sätta gränser.

För ett par veckor sedan väntade ett meddelande på mobilen att hon nu hade postat en lista till mej med allt hon saknade som jag skulle lämna tillbaka. Det är alltså snart 17 år sedan vi flyttade. Listan kom med posten dan efter, noga adresserad till "formgivare" - så jag vet att hon får uppgifterna från telefonkatalogen. På listan finns saker som mentalt förvirrade tanter tror är ytterst stöldbegärliga - dom var det säkert på 1930-talet eller var hon nu befinner sej mentalt, och som hon antagligen förlorat under sitt liv på olika sätt. En gammal rullbandspelare förbryllar mej extra mycket - vad skulle vi med den till, och vem skulle vara intresserad av att köpa en sån om man stal en?? Annars är det kaffeservicer med guldkant, sockertänger i silver, kristallvaser och annat på listan. Inget jag kan påminna mej att jag sett under tiden vi bodde där - men så var lägenheten också överbelamrad med mystiska saker.... Inte konstigt om hon inte har koll på allt.

Med detta brev började jag plocka fram all dokumentation jag har sparad från den här tiden. Lägenhetskontrakt, gamla brev, kvitton på reparationen och liknande. Jag har varit på väg att slänga pappren flera gånger vid flera flyttar, och kanske är detta någons sätt att säga till mej att jag borde gjort det för länge sen. Så länge jag har det kvar finns hon också kvar! Eller? Jag har många många teorier om vad meningen med hennes uppdykande igen betyder och har för mening.

När det då var som värst i fredags, DÅ ringde hon. Och jag försökte prata med henne. Det gick inte. Jag frågade henne varför hon inte tar sin medicin, och då började anklagelserna igen. Jag hör hennes röst i huvudet. "Du ljuuuger. Jag vet nog vad du är för en tjyv". Till slut tappade jag kontrollen, och det slutade med att jag skrek åt henne att jag hoppas hon dör snart, förbannade kärringjävel, och att jag aldrig mer vill höra från henne igen...." Inte särskilt likt mej med såna utbrott, men jag förstår nu i efterhand att jag gjorde oss båda en tjänst. Paranoida behöver hjälp att sätta gränser, och hon var väldigt nöjd när jag hade skällt ner henne och hon kunde avsluta samtalet med att rapportera att hon skulle skicka en polisundersökning på mej. Tjänsten jag gjorde mej själv var att släppa loss all frustration och ilska jag kände både inför henne och efter allt som hänt under veckan - och hon tar absolut ingen skada av att bli utskälld. Kanske borde jag tacka henne för att hon ringde just då och lät mej få en ventil att släppa ut allt.

Jag störttjöt ohejdat, en sån där gråt som känns som om den aldrig ska sluta, efter att samtalet var avslutat. Sedan gjorde jag det jag borde gjort när jag plockade med papperna igen. Jag ringde och polisanmälde henne. Inte för att jag tror det hjälper henne, eller för att jag tror att det kan bli någon utredning kring en 81-årig paranoid kärring, som antagligen redan finns i ett antal register hos både polis och social, utan för att jag måste göra något för att visa mej själv framför allt att man inte kränker mej! Jag köper inte att någon tar sej friheten att störa min livsglädje och trygghet. Det är synd om henne, hon är sjuk, men det ger inte henne rätten att störa mitt liv.

Men då är frågan - varför dök hon upp igen? Efter 10-15 års tystnad? Vad är det för mening? Vad är det jag ska lära mej av det? Att leva i nuet? Går jag och grubblar en massa på det förflutna istället för att se framåt? Är detta bara ett naturligt steg i min utveckling, och att jag i bearbetsningsprocessen nu kan kryssa av 1990 på listan? Sedan är jag färdig med det och ska bearbeta igenom min tid i Lund innan jag är "klar"? Tjoho, då har jag bara 17 år kvar att gå igenom - härligt! =OD

Jag ansvarar själv för mitt liv, mitt mående och vad jag skickar ut. Ingen annan kan leva mitt liv åt mej, och jag är tacksam för alla vänner som finns där och lyssnar och är ett stöd - men de kan aldrig fatta mina beslut eller få mej att må bra. Det kan bara jag själv, och det är bara jag som väljer åt mej. Ingen gipsvagga här inte!!!

Ny lägenhets-LO

Calle1


Calle2

Här hade jag börjat scrappa - vilket syns på den nogsamma fotodokumentationen. Bilderna är tagna med analog kamera dock, och är inte världsbäst. Men det syns hur jag hade det, och det är ostädat och vardagsstök också.

Gjorde denna nästan färdig i helgen, men fick komplettera med lite datum... skissade upp ritningen lite slarvigt på mönsterpapperbiten också - totalt skalaenligt som ni förstår! *ASG*
Nu sätter vi den i albumet.

Bandföljetongen

Bandföljetongen

Nuuuu har alla band fått sina nya hem, och jag är så nöjd!! Värsta förvaringen!!
Nu säger alla "Oj vad mycket band du har!" och ja, det har jag kanske - men vet ni vad??
Jag kan bära alla till scrapbordet hur enkelt som helst, och har TOTAL överblick över dom!!
Det var värt varenda liten krona att införskaffa dessa boxar!

De är även provade ur praktisk synvinkel, och efter att ha laddat dessa boxar har jag ju alla knep för att det ska gå lätt och smidigt i ryggmärgen (det tar ett tag att bli kompis med en metod som funkar, men sen!!). Det är inte särskilt pilligt när man väl kan knepet. Väldigt enkelt att dra fram den snutt man behöver, och ångrar man sej är det enkelt att peta tillbaka den utan att hela förvaringen kajkar ihop.

Riktigt breda band har jag i en annan ask, om det inte är sheer - för de samsas med den smala banden här - det går att lägga smala band ovanpå breda och ändå ha bra överblick.
Det finns hyfsat med möjlighet att växa och det är väldigt enkelt att skaffa nya boxar till också.

Jag är kär och nöjd!

För alla som missat bandföljetongen. Detta är CropperHoppers Spool Holder - liten, som jag köpt från Minneskatten. Jag har bara de små och inga rullar i. Bara ihopsnurrade band av varierande längd.
De allra kortaste stumparna bor fortfarande i glasburk, som ska stå nära mej på pysselbordet när jag ska göra kort och annat.

Helgens alster

Var på Scrapträff hos Marie i söndags. Alltid lika kul med dessa miniträffar med "Ronnebytjejerna"!! Träffade Sanna också - hiiimla längesen sist!

Jag har färdat och trixat med 2 av de 4 sidorna jag började med. Det ena fick sin fulländning när jag hittade bidraget jag ville scraplifta i cupen hos Papir också. Pricken över i-et!

Gruppfoto

Jag åkte på träff med panikpackning. Ryckte bara ett fotopack på måfå, och där var bara hopplösa bilder i!! Såna som är för mäörka, suddiga eller allmänt tråkiga... Superbra! Nu är dom bilderna scrappade, för jag var såååå scrapsugen.
Detta är brorsans familj.
Stämplarna är från Handstämplat.

Gamla saker

Detta blir mitt papirbidrag. Jag kör vidare med lite heritage - sugen på det nu...
Man skulle ha nånting vitt och nånting sytt.
Förstoringen har jag flyttat runt ungefär en miljon gånger på skrivbordet, så den ihop med loppisprylarna jag använt får bli ett halvt bidrag till din skräputmaning, Kristina, även om det inte riktigt är sånt jag skulle städa undan efter en session...

Norrsidan och inne

Detta händer just nu.

blå dörr

Den blå dörren är på plats. Här plåtad inifrån med mormor Svea och svärmor Inger beundrande utanför. Glaset är lite "antikigt" skroffligt med en lätt ton. Inte helt klart glas alltså, men inte så att man inte ser ut heller.

Panel och foder

Panelen är färdigspikad på norrsidan också, och fönstren fick foder i helgen.

Russin vägrar gå i kattluckan, som är för liten. Den är på väggen bakom den uppslagna blå dörren. Ska skaffa en större och se om det går bättre. Nu går han i hålet utan lucka, med den tidigare tygslarvan som skydd mot kalldraget inåt.

Inne pågår gispning av väggar och jag såg idag att det kommit isolering ovanpå innertaksplasten.

I lördags var vi även och bestämde kakel och klinkers till badrummet! Det blir ganska ljust grått, med grööööön suuuuperdyr glasmosaik som effekt i fönsterkarm och ev. nån lite nisch och som en golv till tak-bård.

Fortsättning följer.... =OD

Alla dessa nyheter - gröna!!

Cbx gröna

CHA är inte bra för bankkonton.... Huuuur snygga är dessa Chatterbox-band på en skala??? Slurp slurp slurp!

Fick förresten hem 21 bandboxar till idag, så nu ska snart bandsamlingen ha flyttat klart!! Håller på och flyttar in mina negativ i en pärm också - det är bl.a. därför jag inte har så mycket kvällsdatortid för tillfället.

Kattrapport

Katten opererades i munnen igår. Får hoppas jag kan lösa det när räkningen kommer. Vi fick åka hem utan att betala, eftersom försäkringsbolaget var kinkiga och ville ha journalkopior m.m. Tydligen är tänder sådant de är griniga med att ersätta.... Men veterinären skulle försöka få det till den diabetes-följd det troligen är.

Nu är kisen en gammal tannalös gubbe. Nä, inte riktigt, men de båda "huggtänderna" i överkäken är borta. Den ena rök i det vilda slagsmålet härförleden, och den andra tog de bort igår. Det var infektion ända ner i käkbenet - stackarn, inte konstigt han flaggat för vajsing med munnen nu ett par veckor. Får hoppas det läker bra.

En glädjande sak var att hans fruktosamin-värde var superbra!! Det har det inte varit sedan han fick diagnosen. Tack bra insulindos,  bra Hills MD-foder och Irmeli! Och i övrigt var alla blodvärden helt OK också, förutom ureat som påverkas av infektion i kroppen. Fantastiskt att han är i så bra skick! I slutet av maj har han fått insulin i 6 år. Kan ni fatta? Nästan halva sitt liv har han varit diabetiker, min sockerkatt.

Sovrumsplanering

tapet

Jag har fått för mej att jag vill ha en mörkgrön tapet i sovrummet. Dels för att jag gillar grönt, och dels för att jag tror det ska vara snyggt till min fina tavla... Jag vill ha en bredrandig tapet som den till vänster på bilden ovan, men jag gillar inte den gröna färgen, utan vill ha den varmare, grönare färgen till höger... Så om någon vet om en sådan eller ser någon sådan i någons tapetkollektion - hojta!!

Till den gröna tapeten vill jag ha mörka möbler. Trodde i min enfald att man bara åker och hämtar en pax-kombination på IKEA i mörkbrunt... Så var inte fallet. Mörkbrunt är inte EK och ek är det enda som finns nu... Ek och ljust... Det mörkaste är antikbets.

garderob2

En mörk variant är Hopen - men den har antingen glasdörrar eller nån konstig beige spegel på dörrarna... Ingen enfärgad dörr... Plus att alla smarta inredningsprylar till Pax troligen inte funkar (eftersom det inte rekommenderas)....
 *suck*

garderob
Hopen har en hörndel som är gigantisk - ser nästan ut som en mindre klädkammare, och när vi måttade om den går in i det hörnet vii ska ha garderoberna slukade den rätt mycket golvyta också... Frågan är hur praktisk den är. Någon som har en och kan råda? Någon som vet om de flyttbara hyllplanen kan sitta på båda hållen?

Jag hade velat ha väggskåp över sänggaveln att stoppa in sånt svårförvarat säsongsbetonat som ollar på sommaren och strandbadlakan på vintern. Sånt man inte drar fram varje dag, men inte vill ska käka upp den vanliga förvaringens plats... Detta går också bort eftersom det då inte fanns mellanbruna Paxar längre... Kanske blir en uppdatering av sovrummet sen när ektrenden lagt sej (den har ju redan vänt, men IKEA är lite sena....).

Har även kikat runt på alternativa garderobslösningar, även dyrare alternativ, men den bästa lösningen då har varit Marbodals garderober, och då kan man nog dubbla priset... Men de har körsbärsfärgade stommar och luckor iallafall. Inte så mycket praktisk garderobsinredning bara, utan det blir "kökshyllor"/utdragskorgar...

Det är mycket enklare att planera saker när det inte spelar så stor roll vad man har. Det är bara dumt när man plötsligt får en bild i huvudet på vad man skulle vilja ha, när det visar sej tillhöra en annan trendperiod och inte går att genomföra... Men byrån Malm finns också i mellanbrunt, så jag begriper inte varför de inte har en vanlig simpel garderob i den färgen än/längre??

...väntar aldrig för länge

Anja

Nu var mitt bidrag "lastet" hos Papir, och jag lägger ut det här också. Materiallistan hittar ni i galleriet om ni är nyfikna på vad jag använt (vilket är ovanligt lite för att vara den här sortens LO och jag...

Fick sitta på händerna för att inte ösa på mer och mer och mer, och ladda den med all den kärlek och känslor jag känner för bröllopet och brudparet! Less is ore, och utan ansikstssudd strålar de två så att fcotot nästan hade räckt som dekoration i sej.

Lift av denna >> med kraven hjärta på minst 2 cm och något stämplat.

Vill passa på att säga att jag är så glad för allas gulliga kommentarer!!
Skulle även dementera snö-missförståndet. Stugan plåtades när det snöade häromsistens - snön låg cirka en vecka, men nu är det barmark och regn som gäller igen.

Och Mia - nej, jag har inte hund, bara katt. Grannen har en liten "ohängd en" (scrappade om honom nångång i somras när han var valp och rymde mer än nu) som gillar att skälla på fåglar, men han är bakom staket när han är ute. Andra grannen har två stora schäfrar, men dom ser vi inte så mycket av. Så om det inte är något problem är du hjärtligt välkommen! Maila mej, så bestämmer vi en tid!

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0