Så var Frasse levererad...

...och livet går tillbaka till vanligt läge igen, om än något sorgset. Idag har jag tagit en lååång promenad och ett sista dopp i havet mitt i promenaden. Solen stekte så skönt och vattnet såg så friskt och inbjudande ut! Vad gör det att man inte har handduk med - man kan ju soltorka! Imorse var inte som andra mornar. Det kom ingen liten klompe galopperande när vi körde igång matningsaktiviteten vid kattstationen. Han klompar ute på Tjurkö nu istället, med sin glada krok på svansen!



Lille Klompe eller Greger som vi kallade honom, för att han var så lik mamma Greta, åkte till sitt nya hem igår. Jag fick rapport senare på kvällen att han både ätit, sovit och varit på lådan, och att han och nya kompisen hade haft lite inledande kiv. Imorse rapporterades om namnbyte till Frasse, som jag tycker är ett toppennamn på lillkillen! Det passar honom verkligen! Han hade även sovit gott och varit kelen. Trivs med andra ord bra i sin nya familj, och vi tänker försöka hälsa på om några veckor.

Skrållan har vi också fått ny rapport från, och allt går bra med nya hemmet och nya lekkamraten! Det kommer kanske lite bilder senare.



Lillplutten kom på att det hängde en skojig pryl på andra sidan trappsteget han satt på! Svansjagning var en av de roliga lekar han kom på när han blev ensam.



Den följde med upp i fönsterkarmen också!



Mor och son.



Greta spanande överst på sin stege.



Sista uterundan på Möcklö med mycket bus!



Den här bilden känns det som om jag sett förut, fast med en annan katt - mamma katt.

Det är mycket möjligt att detta var min kameras sista bild i livet, för något hände med kameran efter denna bild. Den hänger sej i något mellanläge, vill inte stänga av sej eller svara på något eller är stendöd när man fipplat med batterierna. Imorse, med sprillans fulladdade batterier startade den tveksamt igen, men hänger fortfarande sej helt oprovocerat. Så nu är jag kanske utan kamera ett tag... *snyft* Tur fotokrävande verksamheten projekt kattungar hann ta slut innan den tackade för kaffet!



Synd med en kamera som fortfarande tar såna här kanonbilder! Men visst svär jag oftare över dess begränsningar än blir nöjd med en bild. Inomhusfotografering med sprattliga kattungar i skarpt sommarsolljus t.ex. har inte varit någon höjdare....

Tack älskade Greta för att du ville jobba som mamma under det senaste halvåret! Det har varit en pärs från första löpdagen till nu när du står här ensam med dina hormonstormar när du slutar amma. Men du har gjort ett fantastiskt jobb och vi har kunnat adoptera bort 4 underbara gullgrisar som ska leva långa och lyckliga liv hos sina nya familjer! Och vi har fått tillbaka vår goa kelna katt-tjej nu när du har tid att fokusera på dej själv igen!

Hur läcker är bilden?!? Synd att jag inte är mästerfotograf, för då hade jag troligen haft med ända ner till tassarna också, men jag är nöjd med att ha fått fokus på hennes klara blick och så här underbara färger! Kolla skiftningarna i hennes glansiga päls!



Ha ett lyckligt liv Skrållan, Tessie, Frasse och Mephizto!
Jag kommer att rapportera och ladda upp bilder när jag får rapporter, för jag vet att ni är många som följt mina små trolls utveckling.

En dag utan Skrållan...



Om någon undrat varför hon fick heta så, så talar väl den här bilden sitt tydliga språk. =OD

Igår flyttade Skrållan till sin nya familj, och jag har precis fått rapport att hon mår bra och trivs med sin nya lekkamrat Vesuvio, en kattflicka på 4 månader. Igårkväll fick jag bonusrapport via SMS från Gregs nya matte, som hade hälsning från sotarn att de var så glada för sin lilla Tessie, som sover hos dom varje natt. Varmt i hjärtat blir det av alla dessa rapporter om att mina små älsklingar fått det bra!

Greger är "intrampad" nu. Han var plötsligt under mina skor imorse när jag kom från promenaden. Man börjar väl slappna av nu när alla småttingarna börjar ha flyttat, så man har inte 100% stenkoll ner på golvet varje vaken sekund längre. Han spottade och fräste och for iväg med utspärrad svans, och begrep inte vad som hänt, mer än att han var skiträdd! Jag gick efter honom, och lyckades locka fram honom med en rolig leksak, så jag kunde snabbkolla tassen innan han fick leka av sej lite överskottsrädsla. När jag började plocka av mej mitt vattenbälte stelnade han till och stirrade på det, så jag la fram det så han fick tassa (ormtassen) och sniffa på det. Det var klart att han gav det skulden för det som hänt innan, för han vet ju att JAG aldrig skulle skada honom. Sötsnöret.

Han har tuttat en del nu sedan Skrållan for, och Greta har låtit honom hållas en stund, sedan reser hon sej och går. Nu ligger han här bredvid mej på kontoret och sover. För en stund sedan ihoprullad i en plexilåda på scrapbordet, men nu på Russins täcke på mappvagnen. Han blev genast kontaktsökande när han blev ensam unge, och visar tendenser att kunna bli en riktig kelgris han också när han inte är distraherad av alla syskon och allt bus hela tiden!

Jag sparade medvetet det bästa till sist! =OD



Känner ni den här godingen?





Rapport från Sara, Deuz och Mephizto. För er som missat, så är Deuz Gretas kullbrorsa, och de är väldigt lika varandra!

"Kisarna har busat i nästan två timmar och har lagt sig på verandan för en kombinerad mys- och spana-på-den-konstiga-gubben-i-trädgården-som-klipper-gräset - paus. Deuz tar sin roll som morbror (med betoning på MOR i morbror) på största allvar och ger sin trötta bebis en riktig dusch ;)! Mephizto spann så det hördes ut i vardagsrummet!!!"

Bättre än jag trodde



96%

Nu är jag väldigt nyfiken på om någon lyckas få rätt på Östergötland!
Första gången hade jag fel på två landskap av småttingarna norr om Stockholm, för att jag var stressad över att jag fått fel på Östergötland. Gjorde om det igen för skojs skull, för att jag tycker att jag behöver kunna våra landskap lite bättre än jag tycker att jag kan, och då hade jag alla rätt.... utom då på Östergötland som den säger tyvärr är fel, så jag vet inte hur det ska stavas?

Jag är hyfsad på landskap eftersom jag har relationer till många landskap. Jag har släktforskat mycket och har släkt både i norra Sverige (Lappland, Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland, Jämtland) på pappas sida och i södra Sverige på mammas och mitt i smeten på bådas. Sedan hade jag ett längre förhållande med en kille från Dalarna i min ungdom och var runt en massa runt Dalarna i samband med det (fågelskådning), och lärde mej på så sätt landskapen därikring. Plus att vi åkt bil genom hela Sverige när vi kört till Lappland när jag var barn, så lite har "fastnat". Länen är det nog lite värre med - varför ska man krångla till det med många olika indelningar??

Utlovad film på upptäckarsvansen och Mephizto



Här är Skrållans upptäckarsvans! Den syns bäst när hon tagit ett skutt ut på gräsmattan, på väg mot Greta, en bit in i filmen (och lite precis i början). Hon håller inte den borstiga svansen rakt upp, utan den är vinklad framåt över ryggen på ett himla gulligt sätt!
Greta hade alltid piprensarborstig svans när hon började vara ute som kattunge (i den här åldern) och igår kom Greg in till mej på kontoret med precis sådan svans! Han hade själv tagit initiativ att komma hit bort, vilket var ovanligt modigt och driftigt för honom!



Solskenshistorien med morbror Deuz fortsätter, och jag har ännu fler godingbilder på gång!

Alla har hittat hem!



Nu har även lille Greg hittat ett hem. Han och Skrållan har legat på blocket i flera veckor, men så fort jag förnyade annonsen med lite bra bilder och den här filmen på bara lille pillerill rasade det in 2 intressenter i brevlådan. Den första var en familj ute på Tjurkö, och de kom och träffade oss nu ikväll. Dom har till och med en gammal katt som han får sällskap av - han som är så glad för tjuriga farbror Russin! Det kunde inte bli bättre!

Även om jag skrivit att han är leveransklar (trodde inte vi skulle få svar direkt, eftersom ingen nappat innan), så kände jag ändå att han skulle få vara kvar ett par dar till här hemma. Skrållan flyttar på onsdag eftermiddag och är den som är längst i utvecklingen av dom två som är kvar nu. Greg kan säkert flytta nu egentligen, men jag kände ändå att jag ville ge honom ett par dar själv med sin mamma efter onsdag, så nu har vi bestämt leverans fredag på honom.

Jag är så glad att jag lyckades filma den här scenen med hur Greg går och stryker sej mot mamma, för detta har jag mest sett med dom här två, och det är ju så söta ihop, så lika de är.

Jag har en film till som jag är glad att jag lyckats ta, på Skrållans upptäckarsvans, men den är kvar i mobilen, som ligger inne i huset på laddning, så den får jag visa er en annan dag.

Flyttrapport



Nu har mephizto flyttat till sitt nya hem, och han fann sej snabbt tillrätta hos morbror Deuz, som ju nästan är mamma liksom. Jag får fortlöpande rapporter av matte Sara, och känner mej helt lugn för killen!







Övriga familjen på kvällsutflykt i solen.



Nästa på tur nu i veckan är den här lillskruttan Skrållan, som flyttar västerut. Hon var nyss på upptäcktsfärd på mitt stugtak ihop med mamma katt, som inte är världens bästa förebild om man är rädd att vara av med sina katter högt upp i träd och liknande. Tack och lov är Greta också väldigt orädd på nervägen, vilket smittar av sej på kattungarna, som faktiskt klättrar ner lika lätt som upp dom också, eftersom mamma lärt dom att det inte är farligt.

I fredags hade vi dock ett litet katt- och träddrama, när vi fick besök av en strykarkatt, som skrämde slag på småttingarna. Skrållan kom infarande genom kattluckan, fräsande och dubbelt så stor, med uppspärrade ögon. Jag insåg att något hade hänt, och gick ut för att kolla. Där var knäpptyst och stilla så man kunde hört en knappnål falla. Jag började fundera på havsörnar och annat som hade kidnappat Greg, och hittade tillslut stora katterna på andra sidan huset, stirrande på strykarkatten. Vi skrämde iväg honom med gemensamma ansträngningar, och sedan såg jag i ögonvrån Greg pila upp i päronträdet precis utanför dörren.

Där satt han kvar en timme senare när jag kom tillbaka från min morgonpromenad, och var ynklig. Efter en knapp timme hade han dock lockats ner (med tonfiskhjälp) och den upplevelsen var riktigt bra för hans självkänsla, för det blev direkt en helt annan, mycket tuffare katt, som vågar mer! Överlevde han "det hemska" liksom. Vi ska förnya hans annons på Blocket nu och hoppas att någon vill ha lille pillerill med den glada svansen. En riktig goding är han!

Jag gjorde det! Jag vågade!!

Som ytterligare ett steg i min personliga utveckling och bearbetandet av perfektionisten i mej har jag nu FÄRGSORTERAT min bokhylla. För er som inte är insatta tycks det kanske som ett perfektionistdrag att göra det, och det är mycket möjligt att det är så också, men för mig som är arkiv-fascist är detta ett megastort steg! Under 35 års tid har det varit totalt otänkbart att ha böcker sorterade på något annat sätt än biblioteksmässigt i författarordning, alfabetiskt efter efternamnet. Allt annat har det varit dödsstraff på.

Jag började bryta upp lite från denna ordning när jag flyttade hitåt Blekinge och fick fler rum att ställa bokhyllor i. Då började jag ämnessortera böckerna lite istället. Jag hade "klassiker" för sej, böcker som jag sett som film för sej, bokserier för sej, djurpratsböcker för sej och böcker om jämmer och elände (allt från koncentrationsläger via knark till anorexi) för sej osv. Det kändes i och för sig väldigt bra (och "bibbligt") att ha den uppdelningen, men det var lika pladdrigt att titta på som ren alfabetisk ordning... Vissa kategorier var väldigt nichade och små också....

Plötsligt en dag insåg jag att min hjärna egentligen inte alls fungerar så som jag alltid trott. Jag letar faktiskt inte efter en bok av vad det nu var författaren hette igen. Jag har färgfotografiskt minne eller vad man nu ska kalla det. Jag letar efter en grön, gul eller blå bok! Så varför inte ha dom i färgordning? Jag hade precis fått insikten när det började dyka upp färgsorterade bokhyllor i mina bloggrundebloggar. Någon på Skrubba kom med tipset att färgsortera cd-skivor också. Detta var nångång i våras, och jag har gått och sugit på karamellen ett halvår nu. Jag kan återigen konstatera att jag gått i min pappas fotspår och hur lika vi är i sinnet! Mamma fick ett psykbryt hemma när han hade fått ett ryck och färgsorterat alla böckerna en gång. Då tittade jag bara storögt på honom och undrade HUR han kunde få för sej en så tosig idé! Nu står jag här 25 år senare och gör samma sak. Han lät stolt över mej när jag rapporterade det i telefon nyss. =OD

Förra helgen kom bokhyllorna in som vi köpt på Blocket, och jag har sakta men säkert (babysteps) kunnat börja tömma mitt överbelamrade 14 kvadratmeters kontor, med 7 bokhyllor inknödda provisoriskt. Jag har burit böckerna i kassar och bara ställt in böckerna i den ordning de kom i bokhyllan. Igår sorterade jag bort allt som inte var mer eller mindre skönlitterärt till hyllorna som ska in i datorrummet (till ett restlager med vita Billyhyllor där vi ska ha "fackböcker" och sånt). Fredag kväll satt jag och sneglade på de inställda böckerna halva kvällen och fattade beslutet om att testa färgsortering. Bara inslängt var ändå inget alternativ, det skulle ju sorteras på något sätt. Jag lobbade idén igen för sambon, som skeptiskt lät mej försöka.



Igår kväll skred jag till verket, och blev så distraherad att jag inte ens kunde koncentrera mej på Heath i Casanova ordentligt (tur man har box och kan spola tillbaka när man missat att reklamen var slut).



Visst blev det läckert?
Sambons kommentar: Men den sista Arn-boken (som är röd) måste ju få stå vid dom andra (blå). Nope, nu testar vi så här! Kanske blir vi tokiga, kanske lockar det till mer läsning, kanske får jag sortera om allt igen vid ett senare tillfälle, men som sorteringsfreak ser jag det bara som en extra bonus om jag "måste" göra det sen.

Nu ska jag gå igenom hela bokhyllan med kritiska declutterögon och skicka alla böcker jag inte vill ha, inte kommer att läsa, inte behöver ha kvar. (Någon som vill ha?) Jag tror inte det blir så många *vissel* för jag är inte redo att släppa mina böcker än. Men jag vet ett par energisugar som kommer att ryka, som jag nästan ryser när jag ser. Såna "jag har fått, jag borde verkligen läsa denna"-böcker och "alla säger att den är bra, jag måste göra ett nytt försök".



Jag hade smygtränat med CD-samlingen som jag packade ner i färgordning redan i vintras, och därför var lätt att packa upp.



Så här ser vardagsrummet ut idag. Hyllorna köpte vi som sagt i klump på blocket, så det är inte riktigt som vi hade planerat. Vi vill egentligen ha vitrin på alla hyllor, men det finns inte vitrindörrar till 60-hyllorna, vilket vi inte visste när vi hämtade vårt fynd på Långö. Hyllmetrarna blir dock desamma om vi köper en 80 och en 40-hylla och byter ut 60-hyllorna med, så vi får ha det så här "sålänge" - hur länge det nu blir. CD-hyllorna ska också få vitrin, och jag hade tidigare funderingar på att stoppa in dom på långväggen och ställa en 40-hylla där cd-hyllorna står, men jag vet inte om det blir för stökigt att se så många hyllnivåer...

Vi har båda saknat stereo och tillgång till CD-skivor, så nu ska vi se om det blir lite mer musik i huset, även om det bara är min icke-värstingstereo vi har att tillgå tills vi investerat i en ordentlig mediaanläggning. Drömmarna finns, men inte finansieringen. Benno är ju lite 1900-tal också, men det är så skönt att ha tillgång till sin musik igen att jag struntar i det för tillfället!

Soffan bor vi in oss med, och vi gillar den här möbleringen, så det kommer nog att bli så med ny soffa också.



Bakom soffan är en gång, sedan har vi två låga billysar med dörrar som ingick i Blocketfyndet. I dessa ska vi kanske ha barskåp, kanske video/DVD-förvaring eller annat som man kanske inte måste se hela tiden, men vill ha tillgängligt och nära. Barskåpsbeslutet är inte slutgiltigt fattat än.



I min planering har det hela tiden funnits två såna här Bondehyllor (fast med lådor i nederdelen). De skulle stått ihop med Billysarna i hyllsektionen i hörnet var min grundtanke. Det var innan vi hittade hyllorna på blocket och stod med 4 extra hyllor vi egentligen inte hade planerat att ha... Samtidigt har tankarna kommit smygande om jag verkligen vill se all sprit (ni minns kanske mängden...) dagligen? Det var även innan vi bestämde oss för TVn på den väggen, så då fanns det mer plats fram till fönstret. TVn hade vi tänkt ha på fondväggsväggen, men vi valde att testa så här istället och det kändes bättre! Inte "samma som innan, vi kan det här".

Vi har ju hela fondväggen kvar omböblerad, men har konstaterat att matbordet vi strök kanske ändå går in där, och jag känner att vi vill hålla så fritt som möjligt i den delen av rummet så länge. Annars bodde ju barskåpet där innan, och just nu står backarna med sprit där också, så det kanske blir ett sideboard eller något lågt skåp där till baren. Var och om alla "finglas" (har en massa nerpackat på vinden fortfarande) hamnar återstår att se... Det är många beslut som ska fattas när man bygger ett hem från scratch med genom åren ihopsamlade saker hos två hamstrar =OD.

Skruttarna och OS

Dags för lite kattungegodis igen!
Kisarna växer så det knakar, och blir mer och mer självständiga. Greta pysslar och tvättar dom lite, men har klippt nästan allt tuttande, vilket även märks på uppmärksamheten vid mat-stationen. Jag har inte sett något tuttande sen i förrgår när dom fick sej en snabbslurk, och Mephi har inte tuttat sen Stina flyttade.



Skrållan och Greg är väldigt fascinerade av OS på TV - här tittar Skrållan på simning, sittande på soffbordet, som hon inte får. Kunde inte låta bli att knäppa en snabb bild innan jag lyfte ner henne från bordet.

Skrållan har fått en ny matte, och ska få en kattkompis, också tjej, som heter Vesuvio och är någon vecka äldre bara. Jag antar att hon la stoppvibbar på alla andra som spanade in söt-trollet innan, eftersom det tog ett tag innan vi fick svar på vår annons. Hon ville hem till Sandra!



Denna skulle nog varit på högkant - ni får luta på huvudet. Hon älskar att klättra och klänga, och har börjat prata en himla massa småpluddrande, pipande och andra gulliga läten som hon testar för att se vilken respons hon får. Idag stod hon till och med utanför min stängda kontorsdörr och kallade att hon ville bli insläppt! Alldeles själv ute på upptäcktsfärd med söta upptäckarsvansen! På det viset är hon väldigt lik sin mamma, och jag tror nog hon är flyttklar i helgen när hon passerar den magiska gränsen.




Det är den här snyggingen också, som tillbringat allt mer tid för sig själv senaste tiden. Jag älskar Mephiztos muskliga kropp, han är en stark och tuff liten rackare!



Dom här bilderna är från i fredags, när jag körde en rejäl fotosession krypandes på golvet och fick många överexponerade, kattungerörelsesuddiga bilder och det hängde klasar med kattungar i kameraremmen. Ett under att jag fick några bilder som var något att ha!



Den här lille glade killen har inte hittat något nytt hem än, och vi ska uppdatera vår blocket-annons en gång till nu. Killar brukar ju vara lite lättare att få sålda, så vi har gott hopp än om att lille klompe ska hitta ett nytt hem i omgivningen! Vem kan motstå honom? Han sprattlar alltid runt med en glad krok på svansen, och är den som håller humöret uppe på hela huset! Igår kom han på att man kunde promenera omkring uppe på soffryggen och slicka Magnus i håret. Det var inte poppis!



Här busar han med Mephi (utanför bild) på fotostunden i fredags.

I torsdags kväll hade Greta ett förgiftningsförsök av kattungarna! Hon kom in med en padda till dom, som såklart var hemskt rolig att peta på och leka med. Jag hittade Greg sittande i köket med munnen full med fradga. Fick söka lite på nätet, eftersom jag vet att paddor är giftiga, men det verkade bara vara skrämselgift. Hittade bara info om att hundvalpar brukar komma med löddrig mun och inte röra fler paddor sedan. Vi höll koll på honom, men han verkade pigg i övrigt. Paddan tog jag i ett par handskar och bar ut, och han kväkte tacksamt när han försvann in i en buske.

Vi har även fått rapport från Stina/Tessie, som har det finfint i sin nya familj, och redan börjat utforska omgivningarna för blivande råttrundor!

Själv kikar jag på artistiska sporter på OS så mycket jag kan! Gymnastiken har varit kanonbra, idag lyckades jag spela in 2 timmar konstsim, jag har kikat lite sporadiskt på simhopp och har siktet ställt mot att inte missa rytmgympan, som jag inte sett på evigheter. Jag antar att jag får sällskap av Skrållan. =OD

Scrappat gräs och katter



En LO jag gjorde för ett tag sedan, och blev så nöjd med att jag sparade den till ett sponsringsinlägg om QK-bårderna. Visst ser det ut som om man lagt fotot i en grästuva? BasicGreys läckra "enfärgade" papper och Easers trädstämpel, stämpel-PPad på mönstrat papper, inspirerat av sötaste Emma.



Nästa vända gräsbården vevades igenom blev med blått och turkost sugarcoated-papper mitt i värsta värmebäljan! Gissa om jag ville ha en poooooool! Särskilt efter provbad i grannens fullt tillräckliga för att ligga på en madrass och plaska lite svalkande och njuta av solen! Bara paraplydrinken som fattades.
Me like gräsbården! Gräs är nya scallop (nu fnissar Sanna).



Den här kom till i förra veckan, när jag började bearbeta att kattungarna ska flytta härifrån. Har på något sätt inte velat scrappa kattungebilderna, för då kanske dom "försvinner" liksom... Detta är förlossningsberättelsen. Använt gammalt godingpapper från WildAsparagus. Så kul att använda alla gamla favoriter!






En framvärkt dubbel, som bytte riktning rätt många gånger innan jag var klar. Bakgrundscardstocken slutade passa för ett antal papper sedan, men eftersom den värmer upp värmen i bilderna fick den vara kvar ändå. Jag orkar inte försöka byta ut den. Jag blev nöjd i slutänden, den säger vad jag ville att den skulle säga, och jag gillar detaljerna. Ännu ett gammalt WA-favoritpapper också.

Snabbt om katterna och 12 veckor

Jag fick tips om de nya bestämmelserna som gäller vid "kattodling" (jo, det känns så när man läser regelverket) och har snackat lite med tjejen som tipsade. Det känns inte helt bra att gå emot de nya bestämmelserna när jag vet om dom, så jag har kontaktat ägarna till kisen som skulle flytta på fredag för att försöka skjuta upp flytten.

Stina har det bra, och kommer att klara sej fint. Gränsen är väl tilltagen för att skydda mindre och omogna kattungar, som inte är lika välutvecklade. Som någon skrev i kommentarerna finns det många dåliga exempel på filtätare och andra småtroll som tagits från sin mamma alldeles för tidigt. Det är inte tal om det här, jag skickar inte iväg kattungarna för att jag "vill bli av med dom så snabbt som möjligt", utan för att jag ärligt tror de är redo att flytta.

Småttingarna Skrållan och Greg är inte redo att flytta än, men tuffar på sej för varje dag som går. Jag tror till och med det var bra för dom att deras "andramamma" Stina försvann, så de får ta lite egna initiativ och våga lite mer.

Vardagsrummet tapetserat!

Det är svårt att välja tapeter när man inte riktigt vet vad man vill ha. Vi kunde tänka oss en massa olika varianter när vi stod i tapetbutiken, men till slut bestämde vi oss för en lite glansig pärlemo/champagne-färgad grundtapet. Vitt men ändå inte vitt liksom. Sedan kompletterade vi med en fondtapet med samma bottenfärg och ett grått flockat blomsnirkelmönster. Båda från Duro.



En annan sak vi inte bestämt klart är hur vi ska möblera. Det är problematiskt med snygg utsikt genom fönster, mycket TVtittande och mysig kakelugn som gärna ska kunna kombineras, och gärna med en lite ny möblering jämfört med hur vi hade det innan i gamla vardagsrummet... Vi diskuterade fram och tillbaka för att kunna bestämma var vi skulle ha fondtapeten. Tillsammans kom vi fram till att altanväggen var säkraste kortet. När tapeten väl var fastkletad på väggen fick vi synpunkter om dess placering, men det är ju inte så mycket att göra åt det nu. Såna råd tar man ju hellre innan fullbordat verk liksom... Jag är supernöjd, och det är huvudsaken!



Tapeten är alltså skimrande, så den reflekterar ljus snyggt! Det lustiga var att detta var den första tapet jag plåtade med mobilkameran när jag var på tapetrundan i februari, mest för skojs skull. Det hade jag glömt, och hittade bilden nu när vi redan hade beställt tapeterna! Den är blommig, men ändå inte romantiskt blommig, utan lite tuff, och väldigt nutida, så vi sätter lite spår av när vi renoverat i huset.



I helgen hade vi ovanligt mycket gäster och annat för oss, så vi blev inte inflyttningsklara i vardagsrummet. Elektrikern kikade förbi häromdan, men blev bara halvklar pga materialbrist. Jag tror bara det är strömming, lite fix runt kakelugnen (putsyta som skulle varit målad innan tapetseringen, så det sparades en bit i hörnet som ska dit med) och lite foder som är kvar före inflytt. Bokhyllor står och väntar i garaget, som vi fyndade på Blocket. Har span på en annan annons på blocket också, men pengarna saknas just nu, så det har inte blivit något köp. Soffa har vi inte heller råd med, så det blir väl till att flytta den gamla luggslitna soffan med oss iallafall. Kanske lika bra att bo in sej lite innan man köper nya möbler, för att känna hur vi vill sitta...

Jag fick en kommentar på kattungeflytten i mitt förra inlägg. Jag är ledsen om jag gör någon ledsen. Det är inte min mening. Jag vill bara säga att jag har tagit sveraks rekommendationer med i mitt beslutsfattande kring kattungarna, men anser att jag och deras mamma är fullt kapabla att fatta beslut om när de är redo att flytta hemifrån utifrån de olika individernas mognad och utveckling. Vi har även sparat en av de mogna, dominanta kattungarna, som egentligen är ganska uttråkad av bebislivet nu, för att hjälpa till att pusha syskonens utveckling. Hade han skullat hämtas tidigare hade jag inte lika säkert släppt iväg Stina nu i helgen, eftersom hon kanske hade behövts i flocken. Vi försöker lösa hämtningarna efter vad som är praktiskt för de nya ägarna, så att de har chans att bo in sej med sina nya familjemedlemmar ordentligt. Jag tycker det är viktigare att individanpassa än att slaviskt följa något som är en rekommendation satt för att man inte ska "slänga iväg" för små kattungar som inte är redo att lämna mamman.

Flocken splittras

Igår var det dags för det oundvikliga. Den första kattungen flyttade hemifrån på sin 10-veckorsdag. Sotarfamiljen var och hämtade hem sin lilla Stina, som numera går under namnet Tessi. Uppbrottet blev stökigt och kaotiskt, eftersom min brors familj var på besök, och minstingen Maja tog kontroll över alltihop. Hon hade lagt stor energi på att hålla reda på var "den vita katten som skulle bli hämtad" höll hus, och när familjen klev innanför dörren hörde vi ett rop från sovrummet "Jag kommer med den!!" och ut kom Maja bärandes på Stina, som hängde i hennes armar och var en halv meter lång. Man kan inte annat än le. Jag är i efterhand glad att jag besparades på sentimentala "avsked", även om jag fällde en och annan sorgsen tår igår vid tanken på att lillan inte ska komma trippande med sin ringprydda svans i mitt hus längre, eller komma smygande och rulla ihop sej bredvid mej i sängen. Nu kommer hon istället att bli ihjäl-älskad hos nya fina människor och göra Annedals katteri stolta över det vi fört vidare!



På eftermiddagen fick jag ett utförligt SMS som berättade att hon ätit och sovit och varit på lådan och hade det bra. Det bekräftade också att hon kommit till ett riktigt bra hem, som förstår hur mycket jag älskar dessa små kisar och gärna vill veta att dom har det bra. En enkel gest som gjorde hela den smärtsamma dagen igår uthärdlig och glad istället! När de hämtade henne sa dom också att jag gärna fick komma och hälsa på henne sen, så det tänker vi försöka göra om ett par veckor eller så, för att se hur hon har det i sitt nya hem. Hon har inte flyttat så långt bort.



Kvar i flocken är grabbarn och lilla Skrållan. Det är så naturligt att syskonskaran minskar, och jag såg ingen som letade efter eller verkade sakna lilla Stina igår. Dynamiken i flocken ändrades däremot, när en av de dominanta ungarna försvann. Lekarna har blivit tuffare och "stirra och attackera" har blivit vanligare. Om det berott på åldern eller flockförändringen kan jag inte svara på. Kattungarna är ju som Greta var när vi fick hem henne, och de har ett ganska tydligt utvecklingsmönster dom följer, oavsett var de bor eller vem de har som sällskap.




Jag satt och samlade ihop bilder av kattungarnas liv häromdagen för att sammanställa en CD till de blivande ägarna. Då ramlade jag på den här tekniskt usla bilden från förlossningen, den allra första jag tog. Man ser inte så mycket av ungen, men det syns ändå ganska tydligt hur fläcken på magen ser ut och att bakbenen är ljusa. Så i och med detta reviderar jag min tidigare utsago om att Greger är förstfödd. Mephizto har en stor vit fläck på magen, medan Greger bara har en liten sudd med vitt hår. Förutom att Greger öppnade ögonen först så stämmer den födelseordningen betydligt bättre med deras övriga utveckling, vikter osv. Mephi har ju "alltid" varit först, modigast och störst med allt. Han är också i princip helt avvand, och visar inte det minsta intresse för att lägga sej och tutta bredvid sina syskon. Han flyttar hemifrån på fredag, hem till Gretas bror. Hoppas allt ska gå bra med myskillen, och hans liv vet jag att jag kommer att få följa i mattes blogg med jämna mellanrum!

De två kvarvarande syskonen väntar på nya hem. De finns ute på blocket, och får enligt deras regler inte säljas innan de är 12 veckor, enligt sveraks rekommendationer. Jag förstår att bestämmelserna finns för att man inte ska sälja kattungar som är för små, så vi kommer att hålla det med dom också, som därmed blir leveransklara den 24e augusti. Sedan är det klart individuellt hur en kattunge utvecklas i flocken. Både Skrållan och Greger är lite mindre, tuttar betydligt mer än sina syskon och är överlag försiktigare och mindre mogna, så jag hade inte velat skicka iväg dom nu iallafall. Att Stina och Mephi är redo för nya hem råder det ingen tvivel om. De är såpass självständiga att dom nästan blir uttråkade av "bebislivet" och behöver nya utmaningar. Men man ser ju att de växer och utvecklas så det knakar, och märker klar förändring från en dag till nästa.



Skrållan fortsätter vara ett urgulligt busfrö! Hon har helt klart fått sitt namn av en anledning. Imorse stod jag och pratade i mobilen utanför kontoret när det kom en kattunge nersinglande bredvid mej. Hon hade ramlat ur trädet och landade med en liten studs i gräset. Ruskade lite på sej, och sprang sedan iväg med sin uppblåsta upptäckarsvans glatt över ryggen. Ojsan, det var en snabb väg ner, men det funkade ju det också! Hon är en riktig liten klätterapa, och har en annan kroppskonstitution än sina syskon. De är muskulösa och "rakt på", och hoppar och studsar. Hon är mer smidig "gymnast". Jag tänker ofta på henne som en flickgymnast, som häver sej upp i barren eller sträcker ut i ett bomprogram, medan syskonen mer kan beskrivas som herrgymnaster som går mer på styrka än smidighet. Man ser ofta Skrållan stå på golvet, sträcka sej upp i soffan och "häva sej upp", istället för att göra som dom andra syskonen - hoppa så långt de kan och klättra resten av biten med tafatt kloande. Lustigt att de är så olika! Men de har säkert olika fäder, och Skrållan har fått mycket från sin pappas sida.



Mephi i trädet. Vem tror ni han jagar?



Här ligger myskillen Greg i soffan. Jag försöker få en bild på mor och son, eftersom de är så lika varandra. Han är fortfarande ganska mammig, men Greta ville inte vara med på bild som synes. Greg kallas vi "lille klompe" ibland. Inte för att han är klumpig, utan för att han klompar så sött på köksgolvet när det är matdags. Han har listat ut att när Russin låter på ett särskilt sätt vankas det fisk, så då gäller det att rusa ut och förse sej.



Här har han kört ner sitt lilla huvud och glufsar i sej i samma skål som Russin. Oftast backar Russin och låter Greg äta lite (beorende på hur hungrig han är, och hur nykokt fisken är), men nu brukar de få varsin skål också när alla katterna är intresserade av mat samtidigt. Då kan det vara trångt på matstationen, som vi delat upp i två, så det finns en bakom svansarna på kisarna också, vid spisen.



Greg är även väldigt förtjust i bytena mamma kommer in med. Den här dagen som bilden är plåtad, åt han först en liten mus på förmiddagen. På kvällen hojtade Magnus på mej att kattungarna hade en stor sork och lekte med i hallen. Jag gick för att kolla, och Skrållan och Greg höll på och joxa med en stooor sork under hallbordet. Plötsligt fick Greg tag i den, och sprang glatt in i köket med den, ivrigt morrande efter eventuella konkurrenter om bytet. Sedan satte han sej på mattan och började kraska i sej sorken. En kvart senare var den slut, och lille Greg låg och jäste hela kvällen sen. Sorken var nästan lika stor som hans egen kropp, och vi trodde aldrig han skulle få den i sej, men jodå, han slök den med hull och hår - bokstavligt talat! På bilden är ungefär en fjärdedel av sorken kvar.



Den här synen såg jag från köket en kväll, och kunde inte låta bli att smyga in och plåta högen. Bilden är inte jättebra, men jag ville inte väcka dom. Det är alltså Skrållan, Stina och Mephizto som ligger och sover i en hög överst på stegen. En stund senare hörde vi ett skrappel när vi satt och kollade på TV, men ingen efterföljande duns, så någon hade lyckats tråckla sej ur högen och drattat en bit neråt på stegen. När jag gick ut och kikade satt Stina och tittade på mej yrvaket.



Stegen är populär som lekplats, sovplats och hålla utkikplats. Det ligger rätt ofta en unge och sussar överst.



Grabbarna stirrar och attackerar.

Häromkvällen hade vi lite problem när vi skulle gå och lägga oss....




Vi löste det genom att försiktigt vika ner överkastet och flytta de sömndruckna ungarna till täcket. Sedan kröp vi ner på var sida om högen och de bökade runt lite, fick besök av mamma Greta och det var vaaaarmt, men mysigt! Stunder vi kommer att minnas när huset är tyst och tomt sedan.

Knäckte gränsen till slut!



Jag har legat på en seg platå i stort sett hela juli, och fladdrat upp och ner inom ett tre-kilosspann. Jag har ätit mest bra mat, eftersom jag mår så pekka direkt om jag fuskar (seg, trött, lätt illamående - samvetet plågar mej inte, för allt fusk är noga beslutat). Vid det här laget har jag lärt mej vad jag kan och inte kan äta. Igår stod vågen på ,0 och jag svor åt att den inte ville släppa ner mej på nästa kilotal. Men det betyder också att jag anstränger mej ännu mer för att äta rätt, och imorse hade jag äntligen knäckt gränsen jag väntat på sen i midsomras. Svårast är fortfarande att äta ofta nog, och det har varit extra svårt under Magnus semester eftersom han äter som "vanligt folk" oftast gör, 3 gånger om dan, och inget alls på kvällen... Jag löste det med att fixa min lunch själv och komma ihåg att käka på kvällen också, och relativt ofta fick jag sällskap i någon form.

Mina viktminskningsstöd har peppat och stöttat hela vägen och sagt att jag skulle mäta mej istället osv (dvs samma sak som jag säger till en person i samma situation, men man lätt glömmer när det gäller en själv). Och när det varit som värst VET jag att jag hade bundit upp en massa vätska, för fingrarna var så svullna då (jag har ju en ring på mej jämt nu som berättar vätskestatusen i kroppen ;-)). Som svar på mätningsförslaget har jag bara muttrat att jag inte ändrat midjemåttet en millimeter sedan jag började - det är enda stället på mej som är "smalt". Döm om min förvåning när måttbandet igår rapporterade att 5 centimeter hade försvunnit sedan sist!! Omdistribuering pågick alltså. =OD Jag mäter på 5-6 ställen till och där har det också hänt en del. Tuttarna minskade en decimeter under juli. Det är inget jag sörjer. Tänk om man kom ner till en mer normal behå-storlek igen!

Jag har vågat börja sätta upp försiktiga mål nu, eftersom jag ser att det här fungerar för mej. Jag hoppas hamna på tvåsiffrigt i år, vilket inte borde vara en omöjlighet - bara knappt 5 kilo dit ju! Vid 90 ska jag ge mej en rejäl belöning i form av en Wii Fit. Jag ser redan mej yoga för fullt i vårt nya vardagsrum - positiv målbild!! Promenerandet har varit lite mindre nu under värmeböljan, men jag har försökt röra på mej mer än normalt iallafall. På Sailet orkade jag mycket mer än jag brukat göra tidigare år, och det var inte ett oöverskridligt hinder att knalla upp och plocka ut pengar på Ronnebygatan, trots jobbiga backar. Jag har passat på att gå några Russin-mornar när det fortfarande är svalt, så jag har inte skippat det helt. Det har bara inte varit dagligen.

Mat som jag är superglad att jag får äta:
Hallonsmoothies - min stora gottegris-räddning och glass-substitut
Bacon och scrambled eggs - förr en lyxfrukost på hotell, nu tillåtet! Gott varma dagar med frukost på altanen.
Sötmandel! - här får jag passa mej så det bara blir en handfull om dan.
Mörk choklad - vilken bra choklad! Man "behöver" bara en bit eller två, sen är suget mättat.
Cesarsallad - mums filibabba! Utan brödkrutonger då, om någon undrar.
Tonfisk! Jag har blivit storkonsument av detta!

Mat jag kan sakna med lite vemod:
Pannkakor!! Sommarmaten nummer ett!
Bakad potatis är ju gott ibland. Inget jag tänkt på förrän det stod på en meny på sailet.
Glass såklart! Så det äter jag lite ibland. Den jag åt på Degeberga samlarmarknad försvann nog innan den hade landat ordentligt i magen, i värmen och allt gåendet, för jag kände aldrig av den... Men hu vad söt den var....
Magnus potatisgratäng
Pasta i alla former

Det mesta av det jag inte "får" äta nu är lätt att vara utan mentalt. Blir man superdupersugen på något av det är det faktiskt bara att äta och se glad ut, och ta konsekvensen sedan. Får jag en megacraving att jag skulle dö om jag inte får en god ostmacka nu, så äter jag en ostmacka. Det är så sällan det inträffar att det inte ställer till någon större skada.

Praktiskt är det lite värre, både för snabb vardagsmatlagning (planeringen måste fortfarande finnas - det går inte på rutin än) och när man käkar ute. Man kan hitta alternativ ibland, och när man inte gör det får man äta det man kan. Även om det bär mej emot att lämna mat på tallriken. Jag var på IKEA i veckan och hade kompisen framför mej. Hon bad om pasta till lille pluts barnportion, och det glada svaret från nissen i köket fick mej att fråga om jag kunde få grönsaker till mina köttbullar istället för potatis. Ratatouile med IKEAs köttbullar blev plötsligt en väldigt bra måltid, och mätt blev jag! Skönt att slippa sitta och undra hur mycket sås som sögs upp och ställde till skada... Nä, jag är inte riktigt så fanatisk, men ni förstår hur jag menar.

Jag är så glad att jag har hittat motivationen för det här projektet, att jag mår så pass bra (utom när jag slarvar, vilket är en bonuseffekt!!) och att det faktiskt visar sej på vågen! Visst hade jag gärna tappat mina 40-50 överviktskilon i ett nafs - vem vill inte det?? - men det är ju inte realistiskt. Detta hoppas jag blir hållbart i längden, och det pekar ju stadigt neråt! Den här gången gick jag in i projektet med ett positivt tankesätt och en grundkärlek till min kropp och mej själv. Jag laddade inte in en massa nedbrytande påståenden som "jag har dålig karaktär" eller "jag är sockerberoende" i mina invändningar till att påbörja resan. Det enda negativa jag fått kämpa med är missbrukar-mentalitetens "Jag är inte som andra, det är annorlunda för mej". Visst det är ju sant, alla är unika, men det är ingen ursäkt för att det ska vara svårare. Jag har lekt med tanken att speeda upp minskningen med någon mirakel-pulverkur, som så många verkar vara nöjda med, men det känns inte motiverat med en noggrant uppbyggd stor övervikt. Jag förstår om man klipper graviditetsvolangerna och snabbt återställer sin normalvikt med detta och hittar tillbaka till sitt vanliga jag igen. Jag tror att jag behöver ta mej igenom hekto för hekto på nervägen också för att hänga med i skallen, få in rutinerna och känna igen mej själv. Så länge vågen fortsätter peka neråt går det ju bra! Och nu är jag beredd på och har lärt mej känna igen mina platåfaser också när det är tjurigt värre på vågen. Min kropp är nog smartare än jag iallafall, så jag får lita på den.

Måste bara tillägga eller förklara, för alla som tycker det är konstigt att jag inte gått upp en massa eller tappat greppet under semestern. Det är lätt för mej att "ha semester" och ändå äta hyfsat rätt, eftersom det inte är så stor skillnad på semesterdagar och jobbedagar rutin- och platsmässigt för mig som jobbar hemifrån. Enda skillnaden har som sagt varit sällskapet av sambon, som för övrigt stöttar till 100% och snällt väntar på mej när jag morgonpromenerar. Och imorse stod min termosmugg med kaffe där på köksbänken och väntade - det är kärlek det!

Total viktminskning sen starten i slutet av mars: 7 kilo

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0