Djurlivet på Möcklö

Förra veckan upptäckte vi att man inte kunde ha ytterdörren öppen helt obevakat en längre tid. Magnus kom hem från jobbet, klev in och kom ut nästan lika snabbt igen och ropade på mej ute på kontoret. "Kom fort!!"
Inne i vardagsrummet på golvet satt den här pajsaren och var ganska förvirrad - jag kan bara tänka mej hur den kände när den kom swischande genom hallen, mot ljuset och *dunk* där tog det stopp...



Eftersom det inte är första gången jag hanterar rovfågel vet jag ungefär hur de beter sej i trängda lägen. Det hände att vi fick in dom i Helgolandsfällorna på Ottenby, och de går inte ner i slutboxen, så man får fånga dom med händerna. Samma i rovfågelfällan på Schäferiängarna. De är ganska lugna om man bara är lugn själv. Flaxar kanske lite, men deras "naturliga" beteende är att trycka nere i ett hörn med vingarna utslagna. Någon gång har jag råkat på en som varit riktigt rädd eller ilsken, och dom kan slänga sej över på rygg och hota med klorna, men det var ingen risk med denna, som bara var glad och tacksam att få hjälp ut.

Jag tog handskar på mej och tog händerna försiktigt runt vingarna och ner och greppade tarsen. Det är klorna som kan skada rejält, så dom behöver man ha kontroll på. Näbben kan dom hugga och rispa lite med, men det blir inga svåra sår, så den behöver man inte hålla lika mycket koll på. Höken hade inte varit inne mer än cirka en timme max, för jag hade varit inne en vända då... Jag vet inte om jag rekommenderar att man som ovan hanterar rovfågel själv - man hade kunnat öppna altandörren och hoppas på att den hittade ut, men eftersom jag har vana och det innebär mindre stress för fågel på detta viset än att man ska smyga och öppna dörrar och fönster och försöka få den åt rätt håll, så valde jag handmetoden. Jag berättar bara lite knep ifall någon råkar i liknande situation och tycker det är värt att prova.

Eftersom det var ett lite ovanligt besök fick maken hämta kameran och föreviga pippin innan jag släppte den. Den var inte skadad, utan flög bara lättad iväg. Fotosessionen var inget den tog skada av heller, den kändes väldigt lugn och fin. Jag tackade för besöket och läste sedan i Djurens språk vilket budskap den hade kommit med.

Sparvhök:
"ut och gör nya bekantskaper. din gåva är att få utdelning av livet. sparvhöken lärde mej att om man håller sig borta från livet så kan man heller inte vänta sig att livet ska ge en något..."

Den enda skada besöket gjorde var att min Lagerhaus-uggla gick i tusen bitar. Den stod i fönsterkarmen höken flaxade förtvivlat i. Lite ruggigt var det att dan efter sa mitt horoskop i BLT typ "Idag för du ett ovanligt och oväntat besök, och något du tycker om går sönder". En dag för sent, men ändå.... =OD

Kattrapport

Om någon väntar på kattrapport så kommer det en lite sån här också.
Sotis-katten flyttade in direkt och intog sina positioner i huset. Greta var en surpuppa i flera veckor, och precis i början såg vi inte alls särskilt mycket av henne. Efter en snabbkonsultation med min tolk fick jag besked att katthonor är surpuppor med nya flockmedlemmar, det är naturligt och behövs för flockdynamiken och uppfostran. Vi skulle bara slappna av och behandla båda katterna normalt, med kel, kärlek och matstunder som om ingenting konstigt pågick mellan kattfränderna.



Sotis är husses katt så det smäller om det! Visst gillar han mej också, men när Magnus kommer så kastar han sej över honom! Grabbar liksom... Här sköter han en av sina viktiga arbetsuppgifter som kökssoffekatt.



Imorse var det lite drama på kattfronten. När jag slog morgondrillen vid halv-8 fick jag syn på Möcklös värsting som klättrade ner ur vårt södra päronträd och såg väldigt nöjd ut. Jag anade genast oråd och började leta efter Sotis, som fortfarande inte går särskilt långt från huset, även om han kan vara ute själv och pjållra runt nån timme eller så. Det är kul att jaga fjärilar, klättra i norra päronträdet, bungyjumpa i syrenbusken, och om Greta är ute kan man alltid larva sej med henne! Han älskar även barn, så när syskonbarnen är på besök hos svärmor är han limmad där borta.

Nåväl, ingen Sotis syntes till, pep eller kom när jag ropade. Jag gick en runda i trädgården och började såklart vid päronträdet. Greta kom traskande och undrade vad som var på gång, och jag frågade henne om hon sett Sotis, men nä, hon hade ingen koll. Ropade uppe vid garaget och gick in en vända till för att kolla ovanliga sovställen med, men ingen katt. Gick ut på altanen för att kolla bortåt päronträdet igen. Då satt Greta där under och tyckte "Han ÄR ju HÄR!". Jaja, jag vet ju det, tyckte jag, och gick bort för att se om han satt högt, var ihjälskrämd eller så. Då höll han på att klättra neråt (ca en kvart efter att jag skrämt iväg värstingen alltså). Greta sprang upp och mötte honom, men fräste bara åt honom när hon kände hans rädsla. Jag fick ner katten ur trädet iallafall, och kom på att jag inte skulle dalta en massa - fast som Magnus säger så är han ju en tuffing, så det ska nog mycket till innan man förstör honom med mjäk.



Sedan var vi vid altanen en stund, och det är mycket displayande mellan honom och Greta fortfarande. Här går hon väääldigt nonchalant framför nosen på honom.



Ibland kan man nästa tro att det är en surikat vi fått i huset. Visst är det vissa likheter? Här spanar han efter ett konstigt ljud hos grannen i norr. Där morrade otäcka schäfern på honom häromdan, så han sprang och gömde sej under bilarna, så han vet att hålla koll ditåt.



Surikat från Skansen...



Greta surpuppar inte bara, utan senaste veckan har hon börjat härja lite med Sotis också. Dom är lika goda kålsupare och smyger på varandra, ger varandra tjuvnyp, kan inte låta bli att attackera när tillfälle ges, eller jabba till med en tass om de kommer nära varandra. Enda lugna stunden är när dom sitter i matstationen och käkar bredvid varandra. Lite ovant att se stor grå och liten svart - det brukade vara tvärtom... Bilden ovan kunde blivit bra om kameran hade varit liiiite snabbare... Greta smööög på Sotis som satt på platthögen. Jag såg att hon skulle hoppa upp och attackera, så jag klickade... men Sotis var redan iväg - ni ser svanstippen... Mobbebilder.

Förberedelserna innan

Vi var nästan fjantigt förberedda veckan innan bröllopet. Det var lite otäckt att inte ha kontroll på minsta detalj, eftersom vi hade beställt hemkörning av olika saker på den stora dagen (mat och tårta) och inte hade hört något från prästen på ett tag, men jag valde aktivt att slappna av och känna tillit till att allt var OK, att allt skulle ordna sej. Och det gjorde det ju också! Det var inga missöden över huvudtaget! Visst fanns det saker vi inte hade tänkt på - som att tillgänglighetsanpassa efter svärfars moppe - men det löste sej ändå! Utan sura miner och stressbryt (som jag märkte iallafall).

Fast nu när jag tänker efter så var tisdagen ingen höjdardag alls. Det var då allt det hemska hände... Först ringde min fotograf nere från Tyskland och berättade att hon var supersjuk i influensan och inte räknade med att vara på benen till lördagen eftersom hennes gubbe redan legat en vecka. Hon var jätteledsen och helt förtvivlad och det var det första bröllopet hon tvingades ställa in. Jag var förvånansvärt lugn, för jag hade direkt en lösning på problemet. Det är ju ganska bra att ha scrappande vänner som älskar att plåta. Jag ringde den redan bjudna Malena, och hon svarade ungefär som jag hade förväntat mej, att det var klart hon ställde upp. Hon tyckte till och med det var roligt och skulle bli skönt att "få lov" att gå med kameran i näven hela dan! Bilden alla har gratulerat oss vid är hennes jättefina bild - och jag har massor med flera!!

Men sen ringde min bror... och berättade att han låg på sjukhus. Han svamlade något om hur mycket han hade kunnat kissa, för att skoja till det hela lite, men jag förstod ju ganska snart att det var allvarliga nyheter han kom med. Han hade fått "en liten hjärtinfarkt"!! Jag trodde knappt det var sant, men en sån sak skojar man ju inte om... Innan han ringde hade jag försökt få tag på Johanna för att rapportera fotograf-krisen och lösningen, så hon ringde medan jag hade brorsan i andra telefonen. Jag bad henne vänta, avlsutade med brorsan och gick direkt över i nästa samtal, där hon för andra gången under vår vänskap var den förste som fick ta hand om mej när någon i min familj fått en hjärtinfarkt. Det var tio år sedan förra gången, när mamma blev sjuk... Vi stod i Lund med väskorna packade och skulle precis åka upp till Karlskrona och Johannas lägenhet, där jag skulle bo ett halvår för att läsa en kurs. Jag rapporterade väl ganska sansat för Johanna vad som hade hänt, och sedan när jag lagt på kom chocken. Jag insåg att jag inte kunde vara själv! Det var lite för mycket på en gång! Fotografen kunde jag fixa, men jag kunde inte laga min bror!

Jag slängde mej på telefonen för att kolla hur långt iväg Magnus var. Han var på tippen med lite sopor, och borde vara hemma när som helst. Han frågade vad det var, och jag berättade att min bror var på sjukhus efter en hjärtinfarkt. Jaha, däruppe eller? frågade han, och jag förstod att han trodde jag sagt "min mor" som befann sej "däruppe" i stugan i Lappland. "Inte min mor, min BROR!!!" VAA?!?! tyckte han. "Jag är hemma om 4 minuter." Han hittade mej på trappan till min stuga. Jag hyperventilerade och skakade i hela kroppen. Händer och fötter hade domnat bort och jag kände hur ansiktsmusklerna krampade, så min mun var alldeles konstig. Så jag försökte dölja ansiktet i händerna - han fick ju inte se mej så konstig!! Direkt han var framme vid mej och kramade om mej kände jag hur den förlamande chocken började släppa. Nu var han här, min styrka, min trygghet, nu skulle allt bli bra igen! (Om någon undrar när man vet att man vill gifta sej med någon, så är det när man känner så om en person ;-))

Efter diverse stödsamtal och ventilerande med vänner under veckan fick jag bl.a. en analys av läget av min promenadvän som sa något i stil med att "jamen hjärtinfarkt är ju som blindtarmen nuförtiden, man får nästan gå hemma samma dag, och de fixar det mesta direkt - om man kommer in i tid och inte är allvarligt däran såklart..." Och precis så blev det. Brorsan blev flyttad från Halmstads sjukhus till Helsingborg redan på torsdagen och kände sej oförskämt pigg och frisk efter ingreppet dom gjorde direkt när han kommit in och medicinering. Han blev utskriven på fredagen och på inrådan av flera läkare kunde han komma på mitt bröllop, för alla ansåg att det var lika stor stress för hans kropp att sitta hemma och gräma sej över att inte kunna komma på sin enda systers bröllop som det var att faktiskt åka.

Sen var det som om ingenting spelade någon roll - nu hade det värsta redan hänt! Det värsta som inte ens fanns med på listan över möjliga worst-case-scenarios. Jag hoppas andra bröllopsplanerare slipper få just en sådan prövning dagarna innan dagen D. Här kommer lite bilder också - det blev visst mycket text.



På torsdag förmiddag fick vi leverans av det stora tältet, och kompisen hjälpte till att resa det också. Vi fick även hjälp av grannen som kom studsande över staketet med sin svärfar för att hjälpa till med de kritiska "lyfta taket i stormen"-momenten, och svågern som kom för att hjälpa till med sitt lilla tält också.



Här är tälten resta och Magnus iväg på svensexa. Man ser tälten från precis utanför vår ytterdörr - en jättebra placering!



Johanna var förbi en sväng den dagen också, och vi gick igenom lite listor, men konstaterade mest att det mesta var så förberett det gick. Då kom jag på att jag hade sugarpaste som jag ju hade tänkt göra tårtdekorationer av - så vi satte oss och pysslade med det! Jättekul och det blev precis så himla bra som jag hade tänkt mej!



Johanna gjorde snören och sånt småpill (tack å lov, annars hade det nog blivit sugarpasteklumpar och ilsken Sara...) och jag pillade med tandpetare och dekorerade dit alla sömmar m.m. Här är de vita skorna före chokladklackar och glitterdust. Resultatet får ni se på tårtan sen ;-)

På torsdagkvällen "kidnappade" svärmor iväg mej ner till andra sidan, där svägerskan bor, och vi fikade och hade trevligt. Jag gick en promenad med Bea (hunden på tältbilden ovan) också, och Eric stod på näsan och ställde till med drama medan jag var iväg. En skön och avslappnad kväll istället för att vara hemma och klättra på väggarna, svensexe-änka som man var...



På fredagen hämtade grabbarna porslin, bord och stolar och dukar, så vi kunde möblera och fixa lite. Boske hade varnat att det blir kondens i tältet om nätterna så vi skippade dukning och sånt som innefattade fuktkänsliga material. Bar upp linnedukarna upp till huset så länge. Jag packade ihop allt som skulle vara med vid dukningen i backar, och då hittade jag ballongerna jag shoppat hem till halva priset när jag köpte sugarpasten. Så vi knallade ner i tältet och blåste upp och hängde upp dom i lugn och ro där på fredagkvällen också. Himla bra ballonger kan jag ju säga. Vi har fortfarande 5-6 stycken som hänger inne i hallen i en klump, 3 veckor senare!



Sen väntade och väntade och väntade vi på att Johan skulle komma tillbaka och fixa med sina lampor. Vi hade tänkt ta vårt sista fredagsbad som ogifta, och Johan "skulle bara" (han berättade senare att han fastnat vid en inspelad Calaisa-dokumentär, så det var inte alls särskilt synd om honom att han började så sent - själv göra...). Jag blev inte särskilt stressad, för jag vet ju sedan många år hur han är - har hört åtskilliga bryt från Johanna om detta. Jag vet också att han gör vad han ska, att han levererar. Magnus mådde väl lite sämre när J väl dök upp framåt halv-11 och tyckte att han skulle hjälpa honom. Han hjälpte till en stund, men sen beordrade Johan in honom i fredagsbadet, där han inte hade ro att sitta särskilt länge, men vi fick en liten samla tankarna och ladda för morgondagenstund iallafall. Sen for han ut för att hjälpa en stund igen och jag slappade i TVsoffan tills jag började känna mej dåsig. Då kom Magnus också in och tyckte vi skulle gå och lägga oss. När vi steg upp morgonen efter hade Johan gett upp och åkt hem och skulle göra klart resten under förmiddagen. Det var lite väl trassligt med sladdar och grejer i kolmörkret.



Fuskar och lägger in en bild från ihopplockningen, för att visa lite av alla sladdar som hanterades på natten...

Jaha, nu är vi framme vid själva bröllopsdagen. Den tar vi en annan dag va?

Jobbar och reser!

Efter fest och pompa var det dags att kliva tillbaka till gruvan och börja jobba igen. Jag stormtrivs med mitt jobb, med det innebär ofta att jag blir alldeles uppslukad och glömmer omvärlden! Därför har det varit lite si och så med mer bröllopsrapporter, kattrapporter och annat. Idag bjuder jag bara på några bilder från min resa till hufvudstaden den här veckan.



Smygfisen Nellie, som jag upptäckte var instängd i mitt gästrum ungefär 20 minuter efter att jag stängt dörren en kväll! Hade varken hört eller känt henne, men hade ändå plötsligt en aning av en närvaro och såg en skugga i garderobsspegeldörren. Tyst och försynt tjej.



Vackra Molly, som bara blev mer och mer pratglad för varje dag som gick! Visst matchar hon mattan fint!
Tjejerna bor hos mina två kunder Yngve och Rita, som jag jobbat med i flera år. Jag reste upp till dom för att ha specialkurs i deras nya hemsidor, så de skulle känna sej lugna och säkra, och fick samtidigt lite guidning i Stockholm, provbehandling av Rita och massor med inspiration och trevligt umgänge!



Rita hade skapat en riktig oas i en ganska vanlig liten villaträdgård i Täby, som fick det att sjuda i mina nästan obefintliga odlargener. Att skapa en insektsrestaurang som samtidigt helar själen bara av att vistas i detta gröna hav - wao!! Om jag kan skapa en egen kvadratmeter här hemma skulle det räcka ganska långt!



Maken säger nej och nej till alla mina önskningar om vattenytor, dammar m.m., som ju ska skötas och hållas fräscha, så vattnet inte står och surnar... Rita hade flera små dammar med små porlande fontäner, och detta zinkbadkaret stod insmuget lite hemligt i en blomstersäng. Det hade blommat näckrosor där i sommar, men just nu var ingen i blom.

Inspirerad av alla intryck i hennes trädgård skapade jag idag en yttepytte-oas själv i en fådd zinkbalja, med två dekorationsgräs, en japansk starr och några sedum-aktiga plantor. I mitten körde jag ner ett sött keramik-fågelbad som jag fyndade ihop med växterna på Coop bygg som ska stänga här i Kalle. Fynden gjorde jag redan förra veckan nångång, så planeringen på projektet fanns tidigare. Jag fick bara en extra spark i baken när jag såg mitt värdfolks oas!

Jag tyckte jag plåtade massor, men som vanligt var hälften av bilderna dåliga och suddiga, så nu är det snart dags för en bättre kamera, så jag slipper bli besviken varje gång jag kommer hem med bilderna....



Ena dan turistade jag på Skansen också, där jag nog aldrig varit (möjligen som pytteliten - har något traumatiskt nyckelpigor på Gröna Lund-minne). Jag passade på att jobba en hel del med kameran för att ta bilder till "bra att ha i släktforskarsammanhang"-arkiv. Denna bild tog jag på Delsbo-gården vill jag minnas. Det var lite dumt fotoljus hela dan - antingen skarpsol eller blåskuggor vad man än skulle plåta... Och nästan alla inomhusbilder blev suddiga och/eller gryniga, eftersom man inte får plåta med blixt (som ändå inte blir bra...).



Dan efter var det dags för shopping och Gamla stan, men vi blev lite sena hemifrån, och sedan ändrade planerna drastiskt när jag fick syn på en bussreklam om den här Titanic-utställningen. Som gammal Titanic-nörd med åtskilliga böcker, National Geographic med Titanic-rapporter och annat hemma i bokhyllan ville jag jättegärna se utställningen, och Rita följde glatt med. Den var superbra!! Jag har varit på en utställning i Malmö för 7-8 år sedan med bärgade föremål, som var fascinerande, men man gick mest runt och kikade i montrar och läste infoskyltar. Här fick man med sej ljudguide - en manick man hängde runt halsen och "engångshörlurar". Jag fick byta mina hörlurar som inte funkade, men det störde inte så mycket, och de var glada och trevliga i kassan.

På nedervåningen var det mest vanligt utställningsstuk, med montrar, vepor på väggarna och prat i öronen som berättade vad man såg och historierna bakom. Det var kryddat med små "oviktiga" detaljer, som ger mer liv tycker jag! Jag tror att Claes-Göran Wetterholm var väldigt inblandad i själva föremålen och presentationen - en riktig eldsjäl och samlarnörd som skrivit flera böcker om Titanic, och samlar på stort och smått kring båten! Det var iallafall han som pratade i lurarna upplyste tjejen i shoppen mej om efteråt. Många föremål var inlånade också. Är man det minsta lilla intresserad av Titanic är utställningen värd vartenda öre!! Riktigt välgjord och bra!

Jag fick en mycket märklig känsla när jag klev in i förstaklasskorridoren på andra våningen. Mitt värdpar var övertygade om att jag reagerade som jag gjorde och har det brinnande intresset för båtens historia för att jag var med. Jag tycker det är en enkel förklaring, men jag vågar inte riktigt tro på det själv... Jag tror att mormor nångång pratade om Titanic och att hon antingen kände någon som varit med eller visste någon som förlorat folk på båten eller något, och sedan var jag förhäxad av allt som sas om Titanic från den stunden... Vilket inte var så mycket under 70- och 80-talet, förrän de hittade vraket, och det senare blev hollywood-film av hela rasket. Självklart älskar jag filmen, men inte bara för tuttenutt-historien, utan främst för att dom lagt ner så mycket tid på att återskapa små detaljer för att ge rätt känsla. Det pratades för övrigt om en Ramlösa-familj på utställningen, som var med på båten och omkom, så mormor-känna-någon-teorin är inte helt långsökt. Det var mycket svenskar med på båten!

Shoppingen blev det inget av - vi tog Djurgårdsfärjan in till stan, käkade och åkte hem. Lika bra det, för det är lite ont om kulor just nu... Turistade lite på promenad mot tunnelbanan.

En vecka som fru.... overkligt!

Tack för alla gratulationer!!


Alla frågar hur det känns. Det är väldigt många känslor! Häftigt, ofattbart, himlastormande, tomt, omtumlande men kanske framför allt ganska som vanligt! Jag kan tänka mej att det kändes mycket mer förr när man inte bodde ihop innan och verkligen började ett nytt liv tillsammans i och med äktenskapet. Men visst pirrar det till när min make kallar med sin fru eller hustru... =OD Jag har skrivit min nya namnteckning två gånger. En gång på hotellet efter bröllopsnatten och en gång när jag handlade med kort. Jag har bara "lagt till" Magnus efternamn efter mitt, så det är mindre risk att det blir fel. Jag ska bara komma ihåg ett par krokar till efteråt. Men ni vill kanske höra lite om möhippan och den stora dagen?

Själva kidnappningen var ganska odramatisk. Jag hade väl på känn att det skulle bli i samband med provsminkning nummer 2 med Annika på måndagen. Vi körde ctrl-alt-del på sminkning #1 och började om från början med nya instruktioner. Eftersom jag är så ljus blir det himla snabbt tvättbjörn och "för mycket", så vi skippade i princip mörka skuggor helt och vräkte istället på med gröööönt för att få effekt. Vi blev båda jättenöjda! Sen dök plötsligt min andra svägerska Lena upp utanför - utan barn! Det hör inte till vanligheterna att hon är här på östra sidan utan en klase ungar, så då började jag ana oråd. När Johanna också kom klivande fattade jag att det var dags.



På väg iväg inåt stan, med duk på huvvet!



Jag hade önskat manikyr till möhippan. Ändå fattade jag inte vad vi skulle till en viss gata i stan å göra förrän vi stod utanför porten till min och Johannas gamla lägenhet (vi bodde ihop hösten 99 när jag läste häruppe, och en månad innan jag fick min första egna lägenhet här när jag flyttade upp i januari 2000). Nu bor Johannas bror där och har lillasyster inneboende under sommaren. Det var riktig nostalgi att komma dit! Precis vad man vill ha en sån dag, när hela livet ska stötas och blötas. Jag hade glömt käka under dagen, men som tur var hade tjejerna förberett ost och bubbel inne hos Mina.

Naglarna blev superfina, men vi lyckades aldrig få någon bild på dom i färdigmålat brudskick. Det höll inte till lördagen heller, och då blev det bara ett lager snabblack innan vi skulle ut och plåtas, men vad gör det!!



Efter manikyren blev det lite uppdrag på stan med engångskamera - bl.a. skulle jag plåta en snygg karl och en karl som var lik Magnus, men det fick inte vara samma - hur menar dom då?? Sen var det mysig biodags! Chickflick som inte kunde passat bättre en dag som denna! Rolig och mysputtrig!



På favoritrestaurangen Montmartre käkade vi härlig 3-rätters. Sniglar och fläskfilé oscar traditionsenligt. Sen tänkte jag lyxa till det med creme brylé, min forna favoritdessert, men avtänd från socker är det ingen höjdare... Guuuud vad sött och läbbigt!! Mön fick tjusig fackla - det är inte utan att man blir lite specialbehandlad med duk på huvvet! Väldigt många som kom fram och grattade och lyckönskade - riktigt härligt!

Sen var jag väldigt impad av proffsigheten och lyhördheten på Montmartre, men dom brukar kamma hem pris i bästa kundvård vart och vartannat år, ytterst välförtjänt! Jag tänkte inte krångla till min beställning en massa. Sniglar är inga problem, när man låter bli brödet. Fick lite halloumirester av Lena att doppa i det goda smöret sen också. Till Oscar brukar det ju serveras pommes. Servitrisen frågade om jag ville ha pommes eller klyftpotatis. Ingenting alls tack. Jaha, vill du ha sallad istället? Nä, det behövs inte tyckte jag, lägg isåfall bara lite extra grönsaker på tallriken. Hon viftade lite med handen och visade att hon förstod precis vad jag menade, så var det inte mer krångel med det. In kom världens LCHF-tallrik med fläskfilé, bea, kräftstjärtar och blomkål, broccoli, sparris. Helt klart specialfixat och riktigt snyggt upplagt också som vanligt. Då blev jag lite varm i magen - äntligen börjar det sprida sej så mycket att man slipper förklara in i minsta detalj vad man vill ha. Det är ganska tråkigt att alltid känna sej krånglig annars! Till desserten tog jag en irish coffee utan farinsocker - men grädden var såklart supersockrad... Så det blev lite smygkolisar också förra veckan.



Vi avslutade kvällen i lugn och ro på favoritpuben Fox & Anchor. Den var ännu mer favorit när man drack öl, för här finns MASSOR med goda öl på pump! Jag är en ale-tjej och älskar dom engelska sorterna! Tyvärr har jag sagt farväl till öl. Jag får svinont i magen när jag provat. Så gott är det inte så det är värt det - och jag kan smutta på och smaka någons öl om jag blir riktigt sugen nångång.

Maken fick vänta på sin svensexa nästan hela veckan. Inte förrän på torsdagen blev det kidnappning av honom. Jag hade försiktigt luskat ungefär när det inte var lämpligt att planera in alltför mycket förberedelser av måste-slaget, eftersom jag antog att tillställningen inte skulle bli helt torr. Först trodde dom det skulle bli onsdag, men sen blev det flyttat till torsdagen, så jag försökte försiktigt styra tältresning till torsdag förmiddag, men jag behövde inte göra så mycket på den fronten, det löste sej ganska bra själv. Däremot såg jag till så att all nödvändig Magnus-körning, det han tagit på sej att göra, som sista besöket på systemet osv var klart i god tid och inte skulle frysa inne pga bakisdag.



Iklädd den välbekanta tomtedräkten, något modifierad, bar det iväg för grabbarna till en paintballbana. Under tiden kidnappade svärmor iväg mej från hemmet en stund också, så jag slapp klättra på väggarna hemma. På fika på västra sidan fick jag höra att det skulle fräschas upp innan sta-tur efter paintballandet, vilket ju var en himla tur att jag fick reda på - annars hade jag kanske legat i ett bubbelbad med lite mysbelysning när svennerna kom instormande för dusch. Kunde blivit trångt...



Brorsan: "eftersom du är en sån erfaren skytt har vi räknat ut att 4 mot 1 bara är rättvist". I tomteröd dräkt... Blivande maken var ganska blåmärksprickig och gnällig när han kom hem efter turen i skogen - men toklycklig och ville göra om fler gånger!! Ett skott hade tagit rakt på nyckelbenet också, så där har det varit lite extra svullet och gnälligt. Det blev ingen film eller uppdrag på stan för hans del, annars var deras utekväll ganska lik vår. Montmartre för käk, Foxen för efterfest. Svågern hade visst gått hem från stan också sen när det var omöjligt att få tag i taxi. Sån är han! Lite rädd för Blekinge-vargen hade han varit i skogen, när det kommit en igelkott framhoppande...

Fortsättning följer....

Kärlek

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0