Helgens scrap



Detta är en lift av Rimnas underbara vitsippsbacks-LO, som tydligen är från en skiss från ScrapAddicted ser jag nu.



Detta är mitt bidrag till majblommeutmaningen. Jag valde 1917 från en svartvit bild och hoppades den skulle ha milda pastellfärger. Precis när jag tog de här bilderna kände jag så starkt för att scrappa dom. Nu har de legat nästan 3 år, och jag minns inte vad som var så fantastiskt med just denna "läggningen" mer än att jag som vanligt får gåshud, nackhår som reser sej osv, för att änglakorten berättar precis vad jag är, var jag varit och var jag är på väg i min inre resa.



Nu är det underbara Once upon a time-pappret scrappat! Med den underbara vardagsbilden och mina tankar kring vårt hem, min sambo och kollaps på soffan efter jobbet.



Detta är en variant på swescrapskissen, som jag aldrig hann skicka in. Älskade och saknade kisar från en svunnen tid på Kulan. Analogkamerabilder, kraftigt beskurna och drygt 10 år gamla.

Sen får jag inte visa fler. En kanske ska upp i Scrappizbloggen och två är varianter på fredagsskissen hos ScrapAddicted, som jag kanske ska skicka in. Tror de har no-show-policy.
Fastnade i ett släktforskningsstim under januari-februari så min en skiss i veckan försökte jag överkompensera lite här! =OD

Tack Kristina, Sanna och Marie för underbar träff i söndags! Och lille Theo stal visst mitt hjärta det lilla grynet...

Det blir nog mer scrap i veckan. Det är ju CYBERCROP på Scrappiz, och jag vet bestämt att det är himla trevliga tävlingar!

Inför helgens scrap

Bäst jag laddar upp så jag är ikapp! 3 LOs har jag scannat idag.



Denna har legat ett tag med dekorationerna klara och väntat på lämpligt foto (från en sån där dekorationsröjningsrunda, när jag färdade en idé direkt). Jag gjorde den färdig nu (foton+rubrik+text) medan jag väntade på en omstart av datorn, så jag kan spurtjobba lite i eftermiddag utan badbollar.



Denna är resultatet av en annan dekorationsröjningsrunda. Istället för att återigen stoppa tillbaka den lilla zippåsen med rundlar, tags m.m. jag fått för 3-4-5 år sedan av Helene så fick de bli fotoram på - vad jag hoppas är - det allra allra sista fotot jag scrappar från vår Kolmårdenresa (jag har sagt det förr, men så hittade jag förstoringen...)



Denna swischade jag ihop en kväll häromveckan, men den har också blivit liggande. Den låg först ett bra tag med foton och randiga pappret och gosade till sej, sen gick det snabbt att montera den, när hjärnan jobbat klart. Visst är hon söööt lill-tjejen?

Eftersom jag haft lite såna här segisar nu ska det bli så kul att tjoffelitjoffa ihop lite med tjejerna på söndag. Huvudet är fullt med inspiration och idéer! Och jag fick hem sisådär 200 bilder från Crimson igår med i stort sett hela förra årets scrappbara händelser. Massor med kattungar blev det visst i och med det, men de var ju en stor och välfotograferad del av fjolåret.

Följ-mej-väder



Min morfar hade en särskild personlighet som var väldigt typiskt "Sven Jönsson"sk. Inget var omöjligt för honom, och han "dumförklarade" gärna de som sa något annat. Jag kan än idag höra honom säga "aaaäsch" åt någon som påstod något han inte höll med om. Jag tror till och med jag har det på en ljudfil från en gammal kassettinspelning.

Den här historien utspelade sej i Gantofta på 70-talet. Mamma var nere i byns ICA-butik (nere på hörnan vid järnvägsövergången i gamla butiken) och skulle precis betala när det kom in en snögubbe genom dörren och undrade om han kunde få låna en telefon. Det var snöoväder ute, så man gav sej inte gärna ut på vägarna. När snögubben pratade kände hon igen hans röst - det var morfar (ni förstår kanske hur snögubbig han var, när dottern inte genast kände igen honom). Han och mormor hade bestämt sej för att åka på visit till Gantofta, och hade av någon anledning kört via Bårslöv.

När de skulle köra över fältet mellan Bårslöv och Gantofta mötte de en bil som signalerade mot dom, och berättade att dom hade vänt, för det hade fygt igen, så vägen var inte körbar. Morfar hade bara äschat åt dom, kört med rutan nervevad och vevat med armen och hojtat "följ mej" - vilket dom inte gjorde. Givetvis körde SAABen fast där ute i drivorna, och Sven hade pulsat hela vägen uppe från fätet ner till affären, men käringarna sittande kvar i bilen, för att ringa efter pappa och få hjälp att skotta sej loss.

Jag har hört historien berättad för mej så många gånger, och jag kan aldrig se fyk-drivor på slättvägar utan att tänka på kära morfar och le. Och vädret heter "följ-mej"-väder! Sånt har vi idag på Ramdala-slätten. Hoppas guben tar sej hem i eftermiddag.

En liten jämförelsebild på nästan samma utsikt för en vecka sedan, i härligt röd kvällssol. Jag står nere vid vedhögen som är bakom grenarna på vinterbilden.

Hejdå mjöl!



Kommer ni ihåg mina burkar? Nä, jag ska inte sälja dom - det bor fler i det här huset. Men det är inte många av dom på den här bilden jag har nytta av idag i min matlagning.

Nu har jag kört olika varianter av GI i 10 månader. 10 kilo har jag tappat, sedan tog det stopp, kroppsligt och mentalt, eftersom jag närmade mej 100-kilosgränsen. Har även haft spök med hormonerna (förhoppningsvis tillrättat nu) och senaste två månaderna stress och sorg, som allt är faktorer för att hindra viktminskningen.

Helgerna har varit aktiva senaste tiden med diverse kalas, och det är alltid svårt att åka bort och inte själv få bestämma maten. Alla krockar är mitt eget ansvar, även om det svider att höra folk säga "klart du ska ha lite potatis" eller "man kan ju inte hålla på och specialanpassa allt". Jag tycker det är jobbigt att ringa innan och kolla vad det blir för mat, så oftast struntar jag i det och hoppas på det bästa, att det går att låta bli att äta visa delar utan att det märks allt för tydligt att man väljer bort sånt man inte mår så bra av.

Det förvånar mej lite att det är så lite respekt för mitt val, men det hänger säkert ihop med min egen halvtaskiga självkänsla på mat-och-vikt-planet. Jag ber säkert om att bli lite fnyst åt, inte riktigt tagen på allvar eller missförstådd - och just idag kan jag väl göra ett undantag...? Hade jag varit allergisk hade ingen ifrågasatt. Hade jag valt att bli vegetarian hade folk tyckt jag var konstig och kanske lite jobbig, men ingen hade ifrågasatt. Jag har "bara" valt bort kolhydrater i min mat, som oftast "ligger vid sidan om" iallafall, eller lätt kan läggas där, så jag borde inte vara så besvärlig. Men jag brukar be om ursäkt och säga att jag kanske är lite besvärlig, och då håller man såklart med! Jag ska inte ge folk såna idéer!

Men jag har gjort det svårt för mej själv genom att proväta offentligt också. I lördags på släktkalaset hoppade jag t.ex. över de stora brödbitarna och åt bara pålägget, med värdinnas nådiga tillstånd, men provsmakade en liten bit tårta. Hade jag kollat innan hade jag säkert utan knussel kunnat fått mitt "pålägg" på en liten delikattesstallrik bredvid och sluppit skämmas över att skrapa bort pålägget från snittarna som en annan tjurig unge. Jag lär mej väl med tiden.

Socker tål jag lite bättre än mjöl. Jag kan alltså proväta en liiiten bit tårta om den har mycket vispad grädde på sej. Den vispade grädden dämpar blodsocker-ruschen (finns säkert någon GI-förklaring på detta), så det går bra. Jag kan även äta liiite godis utan att bli risig. Ett par zoo-apor märker jag inte av någon effekt av. Men stoppar jag i mej en macka lägger sej brödet som en stor klump i magen, jag får magknip och tarmarna stannar av. Samma med pasta. Ris och potatis vet jag inte hur jag mår av, för det har jag valt bort helt, och inte testätit på länge.

Jag KAN såklart äta precis allt jag åt förr och hoppa på den matvägen igen. Jag ska bara ta mej över övergångsbesvären när jag vänjer kroppen vid kolhydrater igen. Saken är den att jag vill i dagsläget inte äta kolhydrater regelbundet, eftersom jag mår så himla bra utan dom! Jag visste knappt att jag mådde dåligt innan jag började må bra! Alla "småkrämpor" med småvärk i fingerleder i vad jag trodde var begynnande reumatism (hade reumatisk feber som barn och har väntat på "återfall" med åldern) och andra småkrämpor lyser med sin frånvaro. Jag trodde såklart som alla andra att man ska ha lite småkrämpor när man börjar bli äldre - men nu vet jag att jag inte behöver ha det, så varför ska jag välja det då?

Äpplekaka med vaniljsås åt jag för ett par helger sedan. De syrliga äpplena brukar gå ganska bra, och är det vaniljvisp till funkar det hyfsat utan en massa känningar. Men inte den här gången. Jag fick ont i händer och fötter, alla småleder, som kändes vätskefyllda och ömmade. Det började även "krypa" i benen och jag fick en oroskänsla i magen. Sedan var det stopp i magen 2-3 dar igen innan jag var tillbaka på banan. Som ni förstår är helgsyndande inget hållbart alternativ, så jag ska göra mitt bästa för att undvika det ett tag framöver nu. Men det blir nog svårt för det är scrap-grejer inplanerat flera helger i vår. Frukostbufféer på hotellen är inga problem, det är värre med lunch, middag och mellanmål. Men det får lösa sej det också. Jag fick lite peptalk av käraste Virre i förmiddags så jag vågade maila en specialanpassning för helgens mat - men det var jobbigt och svårt även om jag ska till vänner som varit med hela resan, respekterar och förstår.

Jag säger farväl till mjöl iallafall nu. Iallafall för en överskådlig framtid. Jag trivs och mår bäst utan mjölmat.

Springer förbi och vinkar

Vill bara lämna ett livstecken. Jag är inte död - det bara känns så.
Jobbtoppen Allan just nu, kombinerat med nackspärr-axelvärk som gör att fritiden tillbringas i så mycket vila det går. Alltså inget bloggande. Det finns saker att visa, bl.a. två nyskapade LOs från förra veckan nångång.
Återkommer när energin och hälsan återvänder.

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0