En tom vecka



Den här gick snabbt och väldigt långsamt. Garnbakgrunden gjorde jag i somras eller något, då täckande ett helt ark. Det blev bångligt och dumt, så jag lät den stå till sej. Igår tog jag fram saxen och gjorde en cirkel av den istället. Idag limpluttade jag dit knapoparna, som tog kanske en halvtimme att välja och fästa i mina färgsorterade små cropperhopper-tablettaskar.
Foto och journaling tog 5 minuter =OD

Inget ont som inte har något gott med sig

Jag har scrappat!

Om jag skulle gjort det ändå är svårt att säga, men jag har iallafall tagit mej terapitiden vid scrapbordet, och det var förvånansvärt "lätt" att blädda igenom bilder även av Russinkatten. Här kommer blandad kompott med nygjort och sånt jag färdat från juntan i mellandagarna (tror jag det var....).



Från juntan - jag har bara satt dit rubriken sedan den kom tillbaka ut i stugan.



Även denna från juntan. Glömde blurra bilden, som är tagen av en pressfotograf i Helsingborg. Ni kan väl låtsas att ni inte ser den ;-) Färgerna matchar bättre i verkligheten. Papperslapparna fick jag i julkalendern, och jag har använt väldigt mycket av det materialet som var med där redan. Det var bara att bestämma sej...



Denna scrappade jag dagen innan vi avlivade Russin... Tur jag fick den nästan klar då, annars vet jag inte när jag "orkat" göra den klar. Jag fäste bara ohn med journalingen med häftklamrar igår. Texten är en modifierad version av det jag skrev i bloggen om skruttan i december.



Två bilder jag bläddrat förbi massor med gånger i fotoförvaringen som kändes mysiga nu, även om vi inte har snö här. Inte det snyggaste jag gjort kanske, men skönt att komma igång med lite frekvens på scrappandet igen, och använda grejer jag låtit ligga lite för länge i någon dödförvaring jag glömmer kolla. MayaRoad "lace" i något svart plastigt material.

Jag har scrappat en LO till igår efter swescraps aktuella skiss. En liten personlig utmaning till mej i år, i stil med förra årets "varannan BasicGrey", är att jag ska scrappa en skiss i veckan (kanske fler) av någon av de aktiva skisserna runt om i blogg och forumvärlden. Osäker på om man får publicera sina alster innan man vet om man blev utvald på swescrap, så jag väntar med den. Om någon vet, får ni gärna berätta! Glömde fråga när jag mailade in mitt bidrag...

Tack för allt stöd - liten uppföljning

Tack alla som tagit er tid att läsa om och stötta mej och min familj i vår sorgliga stund. För mej finns inget fel sätt att varken sörja eller stötta - vi provar oss fram och gör det som känns rätt just här och nu.



De värsta gråtattackerna har lagt sej nu ett par dagar senare, men det känns verkligen som om världen förändrats. Som om det borde synas på mej att något är fel, något saknas. Alla försök att rationalisera och förklara för mej själv, som är rätt och förnuftigt, alla skuldkänslor, rädsla och oro, men framför allt den stora lättnaden att det är över. Nu behöver jag aldrig mer oroa mej, söka tecken på försämring, fundera ut matjusteringar och doseringar, byta till nytt insulin för att det är varmt ute, sprutan varit igång länge och katten verkar dåsig och har börjat trippa som en balettdansös i gräset. Alla dessa små tydor vi lärde oss leva med i vardagen, som var relativt lättfixade för att ha en pigg och glad Russin igen. Missförstå mej inte - varje dag var inte en kamp, då hade vi aldrig behandlat hans diabetes i nästan 8 år! 99% av tiden var han en reglerad och frisk diabetiker, men ansvaret för hans behandling vilade ju på oss, och en liten försämring utlöste direkt en oro - man är ju hönsamamma! Man lärde sej tyda de små tecknen, och bromsa tidigare med någon modifiering i behandlingen. En vanlig dag var de enda tecknen på att vi levde med en diabetiker i huset att han skulle ha insulin halv7 på morgonen och halv7 på kvällen. Inte så besvärligt.

Den här gången var det inte små tecken - det var stora dånande varningsklockor. Vi visste att det var sista versen, men man vill aldrig det ska ta slut, och ingen dag är den rätta dagen. Men en Russin som inte åt upp tonfisken han fick är inte frisk. Ändå var han pigg och glad och låg på sina vanliga ställen. Men han sa farväl till oss på så många sätt de senaste veckorna. Klev lite utanför sin egen komfortzon för att boosta våra sista minnen av honom - kanske sökte han själv trygghet och styrka att göra oss redo att låta honom gå.



En kväll låg han på divanen i soffan när vi satt och tittade på TV. Vi satt så stilla vi kunde för att inte störa iväg honom - han var gärna väldigt social, men på liiite avstånd. Greta kom och hoppade upp bredvid honom. I normala fall hade det varit ett säkert tecken på att han skulle resa sej, hoppa ner och gå därifrån. Istället kände hon att hon skulle låta honom ligga där, och kom bort och la sej mellan oss istället. Där satt vi, hela familjen och myste av närheten av varandra. Men plötsligt slog tanken mej, och jag frågade Magnus "tror du han håller på att tacka för sej?". Visst gjorde han det, min goe gamle kise, det är hur tydligt som helst nu.



I helgen har jag tänt ett ljus för honom nere vid hans viloplats - jag bytte ut det i morse då det första brunnit ut. Jag la även dit en stockbit som blivit liggande på hörnan av huset här, där han brukade sitta och mysa i solen. Vi hade problem att få ljuset att brinna på blåsiga Möcklö, men sedan fick jag låna en lykta av grannen, och nu brinner ljuset lugnt och fint - en liten prick utanför fönstret på kvällen. Den gamla julgruppen fick komma till användning som lite gravsmyckning och vindskydd. Jag vet inte om jag kommer att fortsätta ha en gravvård regelbundet sedan. Just nu kändes det bra att ha någonstans att fokusera saknaden, efter hand som jag städar bort honom ur huset. Jag trodde det skulle vara svårare, göra mer ont, men jag har redan gjort detta i huvudet varje gång han förbrukat ett liv (huggormsbett, tandinflammation, infektioner m.m. senaste åren), att det bara varit en lättnad att få göra det på riktigt till slut. Ett terapeutiskt sätt att ta farväl - givetvis stortjutande under tiden, men jag låter tårarna komma och känslorna flöda. Här ska inte stängas in och förträngas och resoneras om vad det nyttar eller vad som är bäst för mej eller honom eller omvärlden. Jag tillåter mej vara i sorgen och känna alla känslor, glädjen, sorgen, smärtan, frustrationen, skulden, skrattet, lyckan och vilken tur jag haft som fått känna denna underbara kise och dela hans liv! Jag sorterar inte, bara låter det flöda.



Filten i kökssoffan är borta - hans nattläger används inte regelbundet av skit-kise längre, och kräkfläcksrisken är minimal. Stolsdynorna är dammsugna och hans kattbur ställd i sophögen. Greta fick en egen ny, och hans hade sett bättre dagar, så det känns bra att kassera den. Hans sovplats. En av alla ställen. Att 5,2 kilo katt kan lämna så stort tomrum efter sej. Jag har tittat igenom alla bilder jag har på honom på datorn, och märker till min glädje att han är väldokumenterad (ni får ett smakprov i det här inlägget), jag behöver bara titta på bilderna, och vara där igen. Det ska bli en glädje att fortsätta scrappa om honom och våra minnen långt efter den här dagen.



Hela hushållet går på sparlåga, i en annan energinivå än normalt. Sakta försöker vi hitta nya rutiner efter att ha varit styrda kring Russins mattider och medicinering. Nu får jag sovmorgon på helgerna också, innan har det varit mitt jobb att ge morgoninsulinet vid halv-7. Greta är van vid att det plingar i skålar i köket halv-7, ca 5 och vid 9-tiden på dagarna, och brukar inte maka sej utåt matplatsen förrän glufs-glufs fått sin skål nerställd och är upptagen med sin "soppa". Vi måste hitta nya matrutiner till henne, som troligen bara blir morgon och kväll (med fria torrisar), då hon varit måttligt intresserad av eftermiddagsmålet ett bra tag ändå. Hon är lite dämpad, men det är svårt att säga om det beror på sorg/saknad (självklart saknar hon Russin-katten hon med!) eller det stora avbrottet i våra vanliga rutiner.



Vi har så många glada och fina minnen av min älskling. Han har lärt mej så mycket och varit med mej genom så många perioder av mitt liv. Flyttat ett antal gånger, provat på livet som både koppel-katt, innekatt och frigående utekatt, beroende på vilka möjligheter jag haft att erbjuda. Renoveringen, som såklart varit en stor påfrestning på vanebundna kisar, har han klarat jättebra - bara man låtit honom vara med och kolla läget då och då. Jag tror inte på stängda dörrar och kattförbud - vet dom bara vad som händer så är det mer "jaha, ja, det ordnar sej nog". Givetvis var det svårare i början, men sedan vande dom sej båda två vid stök-rycken.



Nu återstår allt praktiskt. Jag tror jag börjar ha meddelat alla som bör veta att han lämnat oss (Anders och Annica, jag tror ni läst här - jag har inte ringt er). Han har berört många i sitt och mitt liv, och jag inser hur många vänner jag har som vet vad han betytt för mej när jag ser era kommentarer och får era SMS. Ska ringa och säga upp försäkringen och har ett ärendet tillbaka till veterinären med en förtroendesak, sedan är det också avslutat.
Greta kommer inte att få vara ensamkatt i framtiden. Vi ska bara sörja klart innan vi tar in ett nytt yrväder i flocken och familjen. Kanske hinner Russin ladda om och komma tillbaka, kanske får jag vänta lite till. Men han kommer tillbaka sen, det vet jag. Vi är inte klara med varandra. Har bara lite paus för underhåll.

Nu är han på sin sista råttrunda



Idag var det dags för det oundvikliga. Känsliga läsare varnas - jag terapiskriver för minnet!

Russin har varit lite dålig i magen och halvkracklig med maten senaste veckan, och i fredags, efter en stormnatt med kattlåda inne såg jag att hans mage inte funkade som den brukar. Vi hoppades att det "bara" var en gallsten eller något som spökade lite, men beställde en tid till veterinären till idag. Jag åkte dit för att få med mej de vanliga perfekta blodprovsresultaten och kanske något litet för magen hem. Det blev inte så.

Direkt när veterinären klev in genom dörren gispade hon till, och jag förstod att det var klart. I höstas efter kattungarna hade flyttat var han en tid alldeles svullen i hela kroppen, som vi trodde var mest övervikt. Men han kändes vätskig också, så vi drog ner lite på insulinet för att se om det kanske skulle hjälpa. Då slankade han till sej och fick inga symtom av för lite insulin, så vi har fortsatt med den dosen. Men han smalnade inte över magen, och det var det som var problemet.

Vet-en konstaterade direkt att det måste vara en tumör, kände lite och ställde så mycket diagnos det går att ställa utan att öppna och titta. Hon lät mej känna och förstå vad som inte skulle vara där, och började prata om eventuella behandlingar. Jag har trivts så bra med den här veterinären, som förstår precis hur mycket djuren betyder. Hon har behandlat Russin ett par år, och jag ber alltid att få henne nu när dom är flera på kliniken. Han hade förutom diarré de senaste dagarna (i fredags var det bara konstigt ljust) även haft lite problem att peta i sej sin mat, halvdåligt med matlusten, men inte matvägran. Russin är en matglad kille, så då håller man lite extra koll på honom. Han har haft problem att tugga ordentligt - börjar ju vara en tannalös gammal gubbe, så hon kikade lite i munnen på honom också, och konstaterade att han både har tandsten och var lite infekterad.

Vi kunde få antibiotika och annan "konstgjord andning" och ta hem honom ett tag till, eftersom han fortfarande var glad och pigg, och någon magmedicin, som kanske skulle hjälpa maggen, men det var osäkert eftersom det troligen var tumören som orsakade bevären i tarmarna. Jag kände hela tiden att hon säger så för att vi behöver höra att vi kan få mer tid, och hade jag kunnat hade jag lyft upp honom och sprungit därifrån långt långt bort. Istället ringde jag på Magnus, som hade kört förbi utanför en stund innan, så jag visste han var ganska nära. Han kom direkt, och vi tog farväl av vår älskade Russin-katt. Allt var så lugnt och stilla och förståndigt, och jag är glad att jag verkligen klarade av att fatta beslutet att låta honom gå nu, när han fortfarande var ganska pigg. Det hade bara varit för min egen skull jag hade tagit hem honom igen - han var klar! Och jag har fått så många genrep på detta de senaste månaderna att jag ju visste att det skulle komma snart. Jag är glad att han inte fick bli jättesjuk och lida en massa!

Bilden tog jag när han fått sin första lugnande spruta och satt i vintersolen i fönstret. Vad sjutton gick han och satte sej i fönstret för (det gjorde han redan innan han fick det lugnande)? I vanliga fall vill han bara hoppa ner och nosa runt och vara stirrig hos veterinären! Och han har inte suttit i fönster hemma på över ett år, sedan hans syn försvunnit nästan helt. Han var så fin där han satt i motljuset. När han började dåsa till och hinnorna började synas i ögonen lyfta jag försiktigt över honom på mattan på behandlingsbordet som Karin kommit in med för att han skulle ha det skönt sista stunden. Jag bröt ihop över honom och kramade honom hårt hårt. Han la sitt huvud på min hand och bara vilade. Magnus stod bakom och var varm och trygg, la handen på min rygg precis när jag behövde det. När jag sagt till honom att han var en duktig påg och att jag älskar honom över allt annat kunde jag lösgöra mej och klappa till pälsen på honom. Veterinären kom tillbaka och gav honom andra dosen så han blev helt nersövd och jag strök och strök på min mjälliga lilla katt, som funnits hos mej i nästan 15 år. Sista dosen fick han rakt i hjärtat och direkt hon stack in nålen och tryckte till kände jag att han var borta, och såg hur det slocknade i ögonen på honom. Han var bara borta. Han fanns inte där längre.

En assistent kom in med en låda hon hade förberett till honom, så vi kunde ta med honom hem. Den var ganska liten, och hon var orolig att den kanske var för liten. Undrade om hon skulle hämta en större. Men den var ungefär samma storlek som "gröna lådan" som han klämmer ner sej i för eftermiddagssömnen, där han brukar ligga när han ska ha sitt kvällsinsulin, så vi sa att det gick så bra så. Även om han inte var där längre kändes det fruktansvärt att stänga igen lådan om honom och bära ut honom i bilen. Jag är glad att jag tog mej tiden att sanera kattburen efter kiss-och-bajsolyckan som varit på ditvägen innan jag gick in, trots att vi då kom ett par minuter för sent, för det hade inte varit roligt att behöva ta tag i nu i efterhand när allt började sjunka in. Det var för övrigt första gången jag lyckats vara så förutseende att jag hade med både torkyrulle, rengöringsmedel och byte av tidningar, och inte hade vanliga filten i buren. Senaste åren har Russin alltid gjort ifrån sej i buren när vi farit iväg, av stressen. Jag lärde mej till sist!

Men vad hände egentligen?? Jag skulle ju bara på lite checkup!! Och kom hem utan balluuba...

Greta tog farväl innan vi for - vad dom vet! Hon stod på baktassarna och sniffade på honom genom burgallret. När jag kom hem med lådan med hans kropp ställde jag ner den så hon fick snusa på honom. En snabb undersökning, men hon förstod ju att han inte var där, så hon gick igen. Jag lyfte upp honom och kammade bort allt mjäll jag såg, tvättade av hans tassar lite försiktigt och svepte in honom i den lila filten och la tillbaka honom i lådan. Det var mest för min egen skull, det kändes bra att pyssla om honom en sista gång. Sedan fick jag vänta ett par timmar på att Magnus skulle sluta jobbet. Han kom hem lite tidigare, och i solnedgången grävde vi ner Russin på råttrundan, där han kunde sitta i timmar och bara mysa.



Farväl min vän - vi ses igen! Tack för alla underbara stunder och år vi fått tillsammans!

Visar direkt! Årets första LO



Satt och tömde en LPficka med 12x12-ark innan idag (omorganisation av död-förvaring pågår), bl.a. 5 olika BG-monogram. Det är synd att dom aldrig kommer till användning tänkte jag, men dom passar aldrig. De är ju snygga som tusan... När jag åt middag grodde en tanke fram att använda dom som bakgrund och jag satte planen i verket tillbaka ute i stugan. 2 ark med fresh&phunky-monogram, lite mesh, några metallicbrads, en bit dymo och en journlingruta senare hade jag detta. Årets första LO, en experimentsida och jag är nöjd! Lika bra att visa den direkt.

Har fortfarande några nästan klara LOs som jag ska försöka få rätt på under veckan.

Saknar mina promenader....



Här är nyårsmenyn - notera den avancerade dukningen! *ASG*
Förrätten bestod av avocado med räksallad (toast med räksallad för mannen). Avocadon var köpt i sista minuten och stenhård, men god ändå.
Varmrätten plankstek av oxfilé - en god tradition. Jag hade uppfrästa kokta brysselkålar och hela burksvampar på min, och potatismoset såklart utbytt mot blomkålsmos. Moset var lite rinnigt - nästa gång det ska spritsas får man kanske "krama ur" överflödig grädde i en sikt eller något för att spritsa det snyggare.
Till efterrätt åt vi min mandelparfait, som i originalreceptet innehåller 1 dl florsocker. Jag skippade det bara, och gjorde en chokladsås att ringla över på 70%ig choklad och lite grädde.

Foten är läkt nu i stort sett, men det var segdraget denna gången. Imorgon börjar vardagen, och jag ska göra ett försök på en morgonpromenad. Jag har fortfarande tillfälliga känningar, så jag ska ta det lite försiktigt så det inte blossar upp igen.

Jag har varit med i GI-Annas julkampen och kan iallafall konstatera att jag inte lagt på mej några bestående julkilo. Fluffade upp direkt efter polly- och skumtomtedagen, som jag nog skrev, vilket sammanlagt resulterade i 3 kilo plus på vågen - kvällsvikt med det värsta resultatet. Urdumt att väga mej på kvällen och jämföra med fastemorgonvikter! Vill man må dåligt kan man ju roa sej med sådana tilltag. Jag skippade vågen förutom en snabbcheck häromdan för att kolla läget, och idag var jag tillbaka på ett par hekto under den vikt jag vägde in mej på i början av julkampen, dvs ungefär min berömda och ompysslade platåvikt.

Under januari ska jag fortsätta som jag gjort hittills. Jag älskar den här maten. Det är ingen "kamp" och inga uppoffringar (längre - jag saknar inga kolisar nu), så jag har ingen anledning att "ge upp" och hoppa tillbaka till gamla ovanor. Motionsjusteringar blir det inte tal om utöver wii-förändringen (+ ev. fit när det nu flyttar hit) från min tidigare motion. Har förstått att det inte gör någon skillnad i den här omfattningen iallafall, och att "det enda" mina morgonpromenader gör för nytta är ökat välbefinnande och en hälsoeffekt - för viktminskningens del spelar det ingen roll. Att försöka tvinga mej till andra, tuffare motionsformer för att man "ska" träna tufft och hårt och svettigt tror jag inte funkar i längden för mej - jag hoppas däremot att jag på sikt ska få lust att motionera hårt och svettigt lite mer. Jag inbillar mej att det kan dyka upp med mindre kilon att släpa runt på.

För att ta mej förbi platån ska jag trimma lite på vissa beståndsdelar i maten. Inte mandel lika ofta (det ökar mitt sug också), inte mjölk till maten, som det slentrianmässigt blivit lite mycket av i jul, och ägg på kvällen istället för ost som enligt uppgift kan vara en bov till sega platåer ihop med mjölken. Sen ska jag försöka hitta någon mental träning för att övertyga mej själv om att jag vill gå ner i vikt, så jag släpper den mentala spärren att passera hundrastrecket. Jag vet att den finns där och ställer till med mer än jag kan föreställa mej - frågan är hur jag plockar bort den. Affirmationer ska testas. Ska rådfråga min prattant också när hon är tillbaka "på jobbet". Sedan ska jag såklart ha tålamod också! =OD

Bokslut 2008

Hittade detta hos vännen Virre och tyckte det var bra och tänkvärt!
Knyck den gärna!

Vad gjorde du 2008 som du aldrig gjort förut?
La om mina matvanor och lyckades hålla dom. Började promenera och fortsatte med det regelbundet!

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2009?
Jag brukar inte ge några nyårslöften, och har ingen särskild anledning till varför inte. Men jag brukar nog fundera igenom hur året varit och vad jag vill göra med det nya året, eftersom det är en naturlig brytpunkt. Däremot är jag ganska bra på att börja här och nu med projekt jag vill genomföra, så då behöver jag inte vänta till måndag eller årsskiftet eller...

Fick någon i din närhet barn?
Ja, med nöd och näppe. Åsså Greta förståss! Underbara kiseungarna!!

Dog någon i din närhet?
Ja, många kära djur försvann ur min vänskapskrets, och vänner förlorade familjemedlemmar - det var ett sorgligt år på så sätt.

Vilka länder besökte du?
Danmark... Helsingør då...

Vad skulle du vilja ha 2009 som du saknade 2008?
Ännu mer socialt umgänge - vi tränar stenhårt på att bli bättre på det, men dom där jäkla tummarna!! Man är sån hemmaråtta - men nu har vi iallafall möjlighet att bjuda hem folk, för vi har nånstans att sätta dom!

Vilket datum från 2008 kommer du minnas, och varför?
29 februari - då friade jag. 1 juni - då födde Greta sina ungar.

Vad var det största du åstadkom?
10 kilos viktminskning och mycket bättre hälsa!

Vad var ditt största misslyckande?
Scrappizkraschen utan backup (som vi hade betalt för). Mitt ansvar även om det inte var jag som felade.

Vems beteende förtjänade att firas?
Evalena som alltid peppar och stöttar och säger rätt saker! Virre som håller mej sällskap på kontoret. Även om vi inte babblar 8 timmar om dan, så finns hon ändå nästan alltid där för det där vardagspratet man saknar när man sitter och jobbar själv. Magnus som bara blir bättre och bättre för varje dag som går - fortfarande lika tokkär, och för varje annoying olat-sida som dyker upp kompenseras det med något positivt och utvecklande på andra hållet, så jag tröttnar aldrig på vårt förhållande!

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Det vill jag inte hänga ut här på bloggen. Jag kan däremot reflektera lite över ledsenhet och besvikelser och ilska. När det händer - för det är klart att det händer - kan jag nästan alltid reflektera över det och kommer oftast fram till att jag triggats igång av något som har mest med mej själv att göra. Ofta blir jag t.ex. väldigt ledsen eller besviken på något eller någon för att min första reflexkänsla varit att jag inte duger. Att något jag gjort inte räckte till, eller att jag inte gjort tillräckligt, varit tillräckligt osv. När man ser det så är det mycket enklare att hämta sej från ledsenheten eller besvikelsen, för JAG vet ju att jag gjort så gott jag kunnat och mitt bästa, men att jag ständigt är rädd att någon annan ska tycka att det inte var tillräckligt. Det är JAG som tror att jag inte räcker till, men det är också JAG som vet att jag gjort vad jag kunnat. Det har väldigt väldigt sällan med personen som gjort mej ledsen eller besviken att göra. Och när det har med personen i fråga att göra är det oftast inte mitt problem det handlar om, utan ligger hos den andra, och då är det bara att släppa det. Vi gör alla vårt bästa utifrån de förutsättningar och livsperspektiv vi har. "There are no perfect people, only perfect intentions."

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
Eftersom jag är företagare måste jag nog säga "dom fick Skatteverket", men jag säger det glatt och ödmjukt. Jag betalat gärna skatt, även om jag gärna varit rikare. Dom pengarna jag fick behålla gick mest till mat, någon kortare mysresa och lite scrapsaker.

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexhalterad?
Förlovningen! Kattungarna (IGEN!)

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2008?
Men jag är ju sååå dålig på nutidsmusik eller musik överhuvudtaget nu för tiden... Drämmer till med Just a minute med Rongedal, eftersom den gjorde mej glad och var tokbra när den kom! Såg den lajv i Hoglandspark på allsången i somras också.

Bästa filmer 2008?
Hmmm... har jag varit på bio? Såg Arn och Mamma Mia vet jag iallafall, och av dom vann iallafall Arn. Jo, Mamma Mia är bra, men jag är för mycket klassisk ABBA-fan för att ta den till mej fullt ut. Men det var längesen jag blev riktigt riktigt exalterad över någon film - var nog Titanic senast eller något... Minns att jag inte var talför på en timme eller något efter att jag sett Alive också - inte för filmeffekterna som var ganska usla, men den var väldigt gripande första gången man såg den och stort på en bioduk förhöjer alltid känslan.

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Rest och träffat vänner! Men jag avskyr ju de ökända småländska skogarna som ligger mellan mej och alla godingar!

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Just nu fryser jag om fötterna trots raggsockar, så jag blir tokig. Frysa är inte kul, så jag säger frysa. Jag har inget bättre att komma med!

Favorit-TV-program?
Ojojoj, här var min fråga! Jag ÄR TV-oman...
Inredningsprogram i alla former: Simon&Thomas, Timell, Roomservice, Koja å slott är såna som helst inte missas. TV-serier utan inbördes ordning: ER, House, Greys, Bones, Medium, Desperate, Weeds
Doku-designgrejer: Project Runway, TopModel med Tyra
Jag har sääkert glömt något.

Vilken var den bästa boken du läste?
Andra år hade jag sagt att jag inte läser, men i år kom jag igång med läsningen ordentligt - tack vare mp3-spelaren och mina promenader. De böcker som tog mej mest var nog Millenium-trilogin. Det snurrade på bra i skallen av dom. Om det sedan berodde på att jag började med dom ska jag låta vara osagt. Bra är dom iallafall. Gillade även Marian Keyes Är det någon där?. Jag gillar lite humoristiska vardasskildringar med skruv. Lite koko får det gärna vara - det ser man på mitt tv-seriesval också där DH och weeds är ärkeexempel på denna "stil".

Vad gjorde du på din födelsedag?
Hade kalas i trädgården och fick min första riktiga sockerchock efter flera månaders GIande.

Hur skulle du beskriva din stil 2008?
Laid-back - jag är tillfreds med mitt liv, trivs och är lycklig.

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Magnus kärlek och Evalenas coachning... Men seriöst hade jag inte så nära dit i år som andra år...

Vem saknar du?
Johanna, fast vi träffas då och då. Men det blir ju aldrig som på Lunda-tiden igen.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Lotta, som jag jobbat med i Sz-bloggen länge och äntligen fick tillfälle att träffa i höstas på mässan!

Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2008:
Socker är gift. =OD

Lärde du dig något nytt under 2008?
Ja, jag har börjat kursen i Digital bildhantering, och lär mej massor varje lektion. Är självlärd på Photoshop, så jag har länge saknat dom där riktiga grunderna!
Sedan lärde jag mej massor om mej själv, men det skulle blivit en hel roman, så det skippar vi. Jag fläker ut mitt inre lite måttligt bara... =OD

Grottar ner mej i arkiven!

Gott nytt år på er aliihop!

Under jul och nyårshelgen brukar jag försöka unna mej en lite mer intensiv period med släktforskning. Det är så sällan jag tar mej den tiden annars. Ramlade av en slump på en ny tjänst som är helt underbar! Arkiv Digital hade gratis provperiod mellan jul och nyår och nu har jag löst ett månadsabonnemang för att kunna köra på ett tag till. Väldigt prisvärd tjänst!

Jag brukar köra fast i några gamla råddiga arkiv, och hamnar alltid där igen och igen, oftast i Oderljunga. Den här gången slumpade det sej att jag började kika på mina närkingska anor, och hittade då väldigt dålig dokumentation på den sidan och vidare nere i Väsby, dit min ana flyttade. Antagligen har jag stressforskat innan ett Genline-abonnemang gått ut, eller för dom äldre grejerna haft mikrokort hemma som skullat skickas tillbaka, och handanteckningarna har aldrig blivit införda i databasen. Bara lite snabba datum, utan källor eller detaljer. Slarv-slarv som man tänker att man ska "fixa sen".

Jag har under min släktforskningskarriär dokumenterat mina kyrkbokskällor på olika sätt. Här visar jag exempel på en sida som funnits dokumenterad i alla varianter! Det ger såklart bara en fingervisning av hur tydliga och korrekta de olika dokumenteringarna är så här med uppladdade krympta bilder. Som ni förstår älskar jag teknikutvecklingen som sker inom släktforskningen!!


Skrivit av tolkningar i kollegieblock
Arkiveringsmässigt bra, även om jag oftast använt kulspetspenna, men det hoppar inte in i datorn själv. Man skriver av fel oftare än man tror. Papper kan brinna upp - datorn har jag massor med backuper på vid det här laget, så det mesta finns sparat i många olika versioner.



Plåtat av mikrokortsläsarens skärm
Blandad kvalitet, har varit en hel del photoshoppande för att få bilderna så läsliga som de var i verkligheten



Skrivit in i FileMaker-databas
Svårjobbad, men har funkat i perioder, och är bra att ha nu när jag ska försöka få bättre källbilder till det gamla jag forskade. Sökbar på namn-nivå, vilket är ett stort plus. Uppdateras inte längre, men kan kanske tas till heder igen om jag kommer på ett sätt att göra den mer lättjobbad! Innehållet kan jag layouta så att det ser ut precis hur jag vill - den här versionen är väl 10 år gammal, och gjord för att funka bra på iBooken när man var på landsarkivet och snabbt ville få in uppgifterna, eller satt hemma vid mikroläsaren. Databasen innehåller en post per intressant kyrkbokssida eller ibland när det gäller dödböcker fritext på alla i en volym.



Skärmdumpat från Genline
Genline har scannat mormonernas gamla mikrofilmer, och "duplicerat deras misstag", så kvalitén är väldigt blandad. De har inget bra sätt att ta skärmdumpar så att man får med arkivinfon ordentligt i bilden heller, så det är ofta en massa "dödyta" på skärmdumparna. Att sitta och själv lägga till arkivinfon under tiden som man betar sej igenom böckerna är inte effektivt alls - man skippar lätt såna moment! PC-versionen av deras läsare är något snyggare och mer lätthanterlig, men där får man inte filer av skärmdumparna direkt, utan det blir ett moment till att klistra in och spara ner varje bild - inte aktuellt alls.



Skärmdumpat från Arkiv Digital
De plåtar originalböckerna i landsarkiven och har hög kvalitet. Gamla fuktfläckar som är kolsvarta på mikrofilmerna, svag blyertsskrift m.m. är plötsligt "borta" och tidigare svårlästa sidor kan tydas i ett nafs. Så nära primärkällan man kan komma utan att stå med boken i näven själv! Det finns såklart felkällor även här, med tanke på det stora material som ska sorteras in och märkas upp rätt. Den lilla fliken uppe till vänster på bilden är värd hela abonnemangskostnaden! Där står arkivinfon, klart och tydligt! Väsby AI:7 s.85.

Nu dubbelkör jag så att jag döper bilderna till vasbyAI-7s85.png också så att jag enkelt hittar dom i sina respektive församlingsmappar när jag behöver kolla saker. Jag tar oftas en hela uppslaget-dump och en mer inzoomad om uppslaget inte är tydligt nog. Det händer ju att man plötsligt hittar en gammal svärmor nere i någon kant, som man missat tidigare! Eller att bröder bor i granngårdar med sina familjer. Då är det bra att ha det redan på hårddisken sparat - så kanske man slipper göra ännu en källsökning. =OD

Om man jämför Genline och ArkivDigital får Genline såklart plus för att de är i stort sett kompletta nu + att de påbörjat mastodontarbetet med att lägga in register på gårdar, byar m.m så det är sökbart med deras GIDX-tjänst. ArkivDigital finns inte för alla län än, men de jobbar på och digitaltekniken utvecklas fortfarande med stormsteg, så kvalitén på nyproducerat blir bara bättre och bättre. Än så länge kompletterar de varandra bra, men Genline får nog kolla både en och två gånger över axeln innan de blir omsprungna!

Här är en närdetaljbild på sidan jag visat i det här inlägget.



Johan och Catharina är min morfars farmor Erica Charlottas föräldrar. Med står även en gammal änka som heter Anna, Ericas storasyster Johanna och två pigor som jag inte har någon anknytning till.

Catharina är född uppe i Närke i församlingen Snavlunda, i en "saltpetter"-sjudarsläkt med namnet Skyberg med lite olika stavningar. Hennes patronym är Ersdotter, men hon står ofta som Schyberg i böckerna i Väsby. På sin ålders höst är hon inhyseänka och står beskriven både som fattig och blind. Hon dör 26 november 1854 i Väsby.

Dottern Erica Charlotta är en av få anor jag inte vet slutödet för. Hon emigrerade till Amerika 21 augusti 1888 enligt Väsbys husförhörslängd, ihop med yngste sonen Carl Bernhard. På Ellis Island finns ett skepp som gick från Liverpool 21 sept 1897, dvs 9 år senare. Där finns följande:

Charlotta Jonsson 62 årig änka, last res. Höganäs, dest Kane, PA till daugther M. Petersen
Carl Jonsson, 14, labourer, last res. Höganäs, dest. Kane PA till sister M. Petersen
Ida Jonsson 30, Cook, last res. Höganäs, har tidigare varit i New York 1892-97, och åker nu tillbaka till New York.

Tipset om denna resa har min morbror Rune fått från en i Kullabygdens SF, som har mycket information om Ida i syskonskaran, bl.a. var hon dog. Det verkar konstigt att det tog 9 år för Carl och Erica Charlotta att komma iväg, dessutom med utresa från Göteborg. Carl är 10 år för ung och Charlotta 5 år för ung. Men man fuskade kanske till sej någon bra ålder i samband med emigrationen... Det finns ingen syster som börjar på M i syskonskaran, men man kan ha hört fel och de uppgett Emma, eller så är det makens namn som anges. Eller så är det inte våra folk alls. Vissa gåtor får man aldrig svar på? Eller...? Det är det som gör forskningen så rolig!

Inatt vid ett-tiden gav jag upp mina försök att hitta dödsnoteringen på Anders Hansson i Lerberget. Han lever i AI:2 för 1809-1810, men i samma boks sidor för 1811 finns han inte med, och hustrun Elna, som då står angiven som änka, och dottern Hanna dör med ett par dagars mellanrum i rödsot 1811. De står med på hushålets plats på 1811-sidorna och är överstrukna - av Anders syns inget spår. Jag har lusläst dödboken tillbaka till 1794 utan att hitta Anders själv. Jag har även kollat grannförsamlingarna Jonstorp, Brunnby och Viken ifall han skrivits in i fel bok på samma "pastors", men han är bara försvunnen från ett år till nästa. Så han kommer inte att få mer exakt dödsdatum än ABT 1810 (ungefär 1810) i min databas.

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0