Tack för allt stöd - liten uppföljning

Tack alla som tagit er tid att läsa om och stötta mej och min familj i vår sorgliga stund. För mej finns inget fel sätt att varken sörja eller stötta - vi provar oss fram och gör det som känns rätt just här och nu.



De värsta gråtattackerna har lagt sej nu ett par dagar senare, men det känns verkligen som om världen förändrats. Som om det borde synas på mej att något är fel, något saknas. Alla försök att rationalisera och förklara för mej själv, som är rätt och förnuftigt, alla skuldkänslor, rädsla och oro, men framför allt den stora lättnaden att det är över. Nu behöver jag aldrig mer oroa mej, söka tecken på försämring, fundera ut matjusteringar och doseringar, byta till nytt insulin för att det är varmt ute, sprutan varit igång länge och katten verkar dåsig och har börjat trippa som en balettdansös i gräset. Alla dessa små tydor vi lärde oss leva med i vardagen, som var relativt lättfixade för att ha en pigg och glad Russin igen. Missförstå mej inte - varje dag var inte en kamp, då hade vi aldrig behandlat hans diabetes i nästan 8 år! 99% av tiden var han en reglerad och frisk diabetiker, men ansvaret för hans behandling vilade ju på oss, och en liten försämring utlöste direkt en oro - man är ju hönsamamma! Man lärde sej tyda de små tecknen, och bromsa tidigare med någon modifiering i behandlingen. En vanlig dag var de enda tecknen på att vi levde med en diabetiker i huset att han skulle ha insulin halv7 på morgonen och halv7 på kvällen. Inte så besvärligt.

Den här gången var det inte små tecken - det var stora dånande varningsklockor. Vi visste att det var sista versen, men man vill aldrig det ska ta slut, och ingen dag är den rätta dagen. Men en Russin som inte åt upp tonfisken han fick är inte frisk. Ändå var han pigg och glad och låg på sina vanliga ställen. Men han sa farväl till oss på så många sätt de senaste veckorna. Klev lite utanför sin egen komfortzon för att boosta våra sista minnen av honom - kanske sökte han själv trygghet och styrka att göra oss redo att låta honom gå.



En kväll låg han på divanen i soffan när vi satt och tittade på TV. Vi satt så stilla vi kunde för att inte störa iväg honom - han var gärna väldigt social, men på liiite avstånd. Greta kom och hoppade upp bredvid honom. I normala fall hade det varit ett säkert tecken på att han skulle resa sej, hoppa ner och gå därifrån. Istället kände hon att hon skulle låta honom ligga där, och kom bort och la sej mellan oss istället. Där satt vi, hela familjen och myste av närheten av varandra. Men plötsligt slog tanken mej, och jag frågade Magnus "tror du han håller på att tacka för sej?". Visst gjorde han det, min goe gamle kise, det är hur tydligt som helst nu.



I helgen har jag tänt ett ljus för honom nere vid hans viloplats - jag bytte ut det i morse då det första brunnit ut. Jag la även dit en stockbit som blivit liggande på hörnan av huset här, där han brukade sitta och mysa i solen. Vi hade problem att få ljuset att brinna på blåsiga Möcklö, men sedan fick jag låna en lykta av grannen, och nu brinner ljuset lugnt och fint - en liten prick utanför fönstret på kvällen. Den gamla julgruppen fick komma till användning som lite gravsmyckning och vindskydd. Jag vet inte om jag kommer att fortsätta ha en gravvård regelbundet sedan. Just nu kändes det bra att ha någonstans att fokusera saknaden, efter hand som jag städar bort honom ur huset. Jag trodde det skulle vara svårare, göra mer ont, men jag har redan gjort detta i huvudet varje gång han förbrukat ett liv (huggormsbett, tandinflammation, infektioner m.m. senaste åren), att det bara varit en lättnad att få göra det på riktigt till slut. Ett terapeutiskt sätt att ta farväl - givetvis stortjutande under tiden, men jag låter tårarna komma och känslorna flöda. Här ska inte stängas in och förträngas och resoneras om vad det nyttar eller vad som är bäst för mej eller honom eller omvärlden. Jag tillåter mej vara i sorgen och känna alla känslor, glädjen, sorgen, smärtan, frustrationen, skulden, skrattet, lyckan och vilken tur jag haft som fått känna denna underbara kise och dela hans liv! Jag sorterar inte, bara låter det flöda.



Filten i kökssoffan är borta - hans nattläger används inte regelbundet av skit-kise längre, och kräkfläcksrisken är minimal. Stolsdynorna är dammsugna och hans kattbur ställd i sophögen. Greta fick en egen ny, och hans hade sett bättre dagar, så det känns bra att kassera den. Hans sovplats. En av alla ställen. Att 5,2 kilo katt kan lämna så stort tomrum efter sej. Jag har tittat igenom alla bilder jag har på honom på datorn, och märker till min glädje att han är väldokumenterad (ni får ett smakprov i det här inlägget), jag behöver bara titta på bilderna, och vara där igen. Det ska bli en glädje att fortsätta scrappa om honom och våra minnen långt efter den här dagen.



Hela hushållet går på sparlåga, i en annan energinivå än normalt. Sakta försöker vi hitta nya rutiner efter att ha varit styrda kring Russins mattider och medicinering. Nu får jag sovmorgon på helgerna också, innan har det varit mitt jobb att ge morgoninsulinet vid halv-7. Greta är van vid att det plingar i skålar i köket halv-7, ca 5 och vid 9-tiden på dagarna, och brukar inte maka sej utåt matplatsen förrän glufs-glufs fått sin skål nerställd och är upptagen med sin "soppa". Vi måste hitta nya matrutiner till henne, som troligen bara blir morgon och kväll (med fria torrisar), då hon varit måttligt intresserad av eftermiddagsmålet ett bra tag ändå. Hon är lite dämpad, men det är svårt att säga om det beror på sorg/saknad (självklart saknar hon Russin-katten hon med!) eller det stora avbrottet i våra vanliga rutiner.



Vi har så många glada och fina minnen av min älskling. Han har lärt mej så mycket och varit med mej genom så många perioder av mitt liv. Flyttat ett antal gånger, provat på livet som både koppel-katt, innekatt och frigående utekatt, beroende på vilka möjligheter jag haft att erbjuda. Renoveringen, som såklart varit en stor påfrestning på vanebundna kisar, har han klarat jättebra - bara man låtit honom vara med och kolla läget då och då. Jag tror inte på stängda dörrar och kattförbud - vet dom bara vad som händer så är det mer "jaha, ja, det ordnar sej nog". Givetvis var det svårare i början, men sedan vande dom sej båda två vid stök-rycken.



Nu återstår allt praktiskt. Jag tror jag börjar ha meddelat alla som bör veta att han lämnat oss (Anders och Annica, jag tror ni läst här - jag har inte ringt er). Han har berört många i sitt och mitt liv, och jag inser hur många vänner jag har som vet vad han betytt för mej när jag ser era kommentarer och får era SMS. Ska ringa och säga upp försäkringen och har ett ärendet tillbaka till veterinären med en förtroendesak, sedan är det också avslutat.
Greta kommer inte att få vara ensamkatt i framtiden. Vi ska bara sörja klart innan vi tar in ett nytt yrväder i flocken och familjen. Kanske hinner Russin ladda om och komma tillbaka, kanske får jag vänta lite till. Men han kommer tillbaka sen, det vet jag. Vi är inte klara med varandra. Har bara lite paus för underhåll.


Kommentarer
Sanna

Åhh så fint du skriver och som jag känner igen mig. Fann mycket tröst just i att titta på alla foton vi hade och att sedan börja scrappa dem. Ta hand om er, vi tänker på er! kramar om

2009-01-19 @ 14:12:48
URL: http://sannagregersdotter.blogg.se/
Sofia (skberg74)

Kram på dig

2009-01-19 @ 14:49:43
URL: http://skberg74.blogspot.com
Emma

Kramar om igen och vill att du ska veta att jag finns här för dig om du behöver, så som du så många gånger funnits där för mig.



//Emma

2009-01-19 @ 16:09:02
URL: http://emmascrappare.se
Spessartin

Det är väldigt skönt att rensa tycker jag, jag gillar det både vad gäller mat och vad gäller rengöringsmedel, schampo och sånt... jag är ju pedantiskt så jag mår så himla gott av att känna att det är ordning och förbruka saker så att det inte bara blir ståendes och blir oreda.



Jag vet precis hur du känner med katten och det måste få ta sin tid. Man måste få sörja, för man kan inte låta bli annat än att älska en katt av hela sitt hjärta. Min katt dog -97 och jag har fram tills vi skaffade Yrjö drömt om honom, tänkt på honom och sörjt honom. Nu har vi Yrjö och han betyder jättemycket för mig, men min gamla katt kommer alltid ha en bit av mitt hjärta hos sig.

2009-01-19 @ 20:25:50
URL: http://spessartin.blogg.se/
coelogyne

Sitter här med tårar i ögonen, det gör ont och får ta tid när man förlorar en kär vän.

En katt är så personlig och betyder så mycket.

Min tuss tittar upp och säger instämmande ett högt mjau.

Sköt om dig Sara.

Kramiz

Ingela

2009-01-19 @ 22:33:18
URL: http://coelogyne.blogg.se/
Sandra

Tårarna stiger lite i ögonen, vet ju hur det är att förlora ett älskat djur, även om det är hund för min del. Ta hand om dig!

Kram, Sandra

2009-01-19 @ 23:10:54
URL: http://smamirakel.blogg.se/
Zara

Det är bra att du tar dig tid att sörja, det är först då som man så småningom kan gå vidare.

Stor kram!

2009-01-21 @ 10:41:20
URL: http://zarasrum.blogspot.com/
Milla

Usch ja, det är jobbigt när de lämnar oss våra älskade husdjur!! Stor kram!!

2009-01-21 @ 10:55:24
URL: http://millasblog.blogg.se/
chruss

Åh, Sara! KRAM!

Känner så väl igen dina tankar från när Lufsen var sjuk och fick tas bort - jag fick bara inte ner allt på pränt, det fanns inom mej alltihop. Och Gretas beteende var Julles och Ingeborgs mot Lufsen också.



2009-01-22 @ 09:13:43
URL: http://chruss.blogg.se/
Malin

Det är så jobbigt att förlora ett djur, det är ju verkligen en liten familjemedlem.. Vi försöker själva förbereda oss för det, vår hund börjar bli gammal och vi måste inse och försöka ta in att han kanske inte finns hos oss så länge till, även att detä r jättesvårt.. Kram!

2009-01-23 @ 09:51:31
URL: http://epona.blogg.se/
Siw

Bra tankar i inlägget .. Ingen som har haft djur förstår riktigt hur mycket ett djur betyder för oss djurägare och förstår inte heller hur mycket man sörjer sitt älskade husdjur

2009-01-30 @ 12:33:50
URL: http://www.tankspridd.bloggagratis.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0