Bröllopsvädret!



Jag följer med spänning väderprognoserna inför helgen - inte för att jag lägger energi på att oroa mej för vädret. Har väl haft nån vända med "tänk om...." där särskilt vinden varit det största hotet. Lite regn gör mej inget. Vinden skulle ställa till med mer elände med partytält å sånt. Annars är det ingen idé att oroa sej för vädret - det går ju inte att ändra eller påverka.

Jag har lagt upp yr.no över Möcklö på min blogg-feed, och får prognoser 3-4 gånger om dan uppdaterade. Igår var det lite regn på väg mitt på dan, men det försvann vid nästa prognos, och det har varit ganska stadigt väder runt om hela tiden. En kuling-kula har funnits med på fredag förmiddag, så vi ska kanske vänta med den dukningen. Nu står det bara frisk bris vid senaste prognosen, runt lunch på fredag.

Torp och lämningar

När jag var och bokade blommor till bröllopet pa Jämjö fick jag syn på en hylla med lokal-litteratur som Hembygdsföreningen hade i blombutiken. En av böckerna där var en Torpinventering i en del av Jämjö Socken, och jag tyckte den såg spännande ut, så jag köpte den. Väl hemma tappade jag hakan över den otroligt ambitiösa inventeringen som gjorts någon gång på 80-talet i samband med en studiecirkel. I början var lite torp med som var bebodda fortfarande då, och sedan följde sida upp och sida ner med beskrivningar och kartskisser, med utsatta mått, på stengrunder och stenmurar som ringade in lyckor och "tomter". På ödeställena stod även växtlighet som skvallrade om att det varit bebott, som fruktträd, syrener, lök-blommor m.m.

Så en dag när jag gick Orionrundan på morgonpromenaden hade jag med mej vårt nytillskott, en GPS. Jag är ju lite teknik-gadget-freak, och tänkte testa den. I skogen följde den mest med för att inte bli stulen i bilen, men den funkade där också upptäckte jag. Fick syn på ett namn på kartan när jag tog fram och kollade "var jag var egentligen" (man följer ju bara gula markeringarna) och det plingade till i skallen! Ället! Det var ju med i torp-boken! Jag var mitt i torplanda!! Jag får hålla utkik, tänkte jag. Och rätt vad det var dök detta underbara lilla torp upp i vägkanten.



Även om jag vet att man inte "får" knalla runt på andras tomter så, så kunde jag inte låta bli att tassa in lite försiktigt och kika runt. Det är så ledsamt att såna här små stugor bara står och förfaller, samtidigt som man förstår att det inte funkar att hålla dom i skick. Baksidan var hela väggen rasad på utbygget och det var noga slaktat på vedspis och kakelugn å annat av värde. Däremot hade man ställt dörren framför skivan huvudingången var igensatt med, så man har ändå velat att det skulle se bra ut från vägen. Jag tog en del bilder med min mobilkamera, och la in stugans position i gpsen för att lista ut vilket det var i boken, om det var med där.



Vid den fina stenkällaren till vänster (inte i bild) växte gräslöken manshög och blommade för fullt! Superläcker lämning! Torpet fanns med i boken, och var ett av de som var bebodda och användes som fritidshus på åttiotalet. Kul att se en bild på hur välskött och ansat det var då! Jag printade ut mina bilder och skrev en notering i boken vilket datum jag var där, och skicket. Uppföljning av inventeringen... På min fortsatta gångtur längs samma väg hittade jag två tomter till med bebodda hus, som alltså var välvårdade och i bra skick. De var också med i boken. Det ena huset var ombyggt och tillbyggt nästan till oigenkännlighet, men det märktes ändå att de bevarat det gamla så mycket de kunnat, men ändå gjort stället beboligt i modern tid. Jag såg även lite konstiga stenmurar och grundliknande stensamlingar på marken när jag följde en stig från den vägen och var helt övertygad om att jag hittat något av de som var med på skisserna. Men nope, det var iallafall inte utsatt på inventeringens karta, så antingen var det missat, eller så var det inte ett gammalt torp jag stod vid - troligen det senare.

Jag blev riktigt inspirerad och började fundera på om något är gjort för Möcklö. Det har legat ett gammalt båtsmanstorp på en plats vi ser från köksfönstret bl.a. Jag är också sugen på att göra en utredning lite längre tillbaka på vårt hus och platsen det står på. Jag vet det som står i Gods och gårdar - eller om det var Sveriges bebyggelse - på 40-talet, med ägare å släktskap en bit tillbaka. Jag har även hittat föräldrarna/familjen till den som sägs vara pappa till den som ägde huset då (Gunnars farfar m.a.o.) i en husförhörslängd när jag bläddrade förbi. Däremot vet jag inte säkert hur man "ser" i kyrkböckerna var de bodde, rent geografiskt på Möcklö. Jag har fått en konverteringstabell från dagens fastighetsnummer till dom nummer som står i hfl, men sen har ju fastigheter styckats, skiftats och micklats med så det är svårt att vara säker... Ska bli spännande att börja rota med. Vår sjua är iallafall en rätt bra bit ifrån huvud-gården på 3an.

Jag tog kontakt med en eldsjäl i bygden, som hör till Samhällsföreningen och alltid skriver en massa släktforskigt i Senoren-bladet, bl.a. avskrifter av födelseböcker m.m. Vi hann bara mailas en gång var när jag sprang på henne på Senorendagen i lördags - svärfar, som tidigare varit engagerad i föreningen, pekade ut henne. Plötsligt stod jag mitt i en märklig vortex, som jag kände söööög in mej i ett nytt engagemang. Jag insåg snabbt att jag borde svara att "ja, jag jobbar heltid" på frågan om hur mycket tid jag hade till en framtida inventering. Risken var annars att de skulle se mej som den unga outnyttjade resursen de kunde kasta på alla möjliga drömprojekt de ännu inte hunnit själva. Jag förstår precis! Det är jag som får hålla igen och bromsa och hitta min takt och mitt engagemang. Men för mej känns det självklart att iallafall försöka bevara minnena från bygden jag ska bo i, även om jag inte är härifrån ursprungligen själv. Så länge jag tycker det är kul och har intresset!

Källartrappa och stenläggning



Murning av väggar runt trappan, i värmebölja. Skuggan ett måste



Putsad vägg.



Färdiggjuten trappa.



Greta längtar lika mycket som jag efter att det ska vara något utanför altandörren, och kommer farande så fort man öppnar den dörren. Nu finns en vägg att hoppa ut och sätta sej på.

Altanbygget har tagit paus eftersom det kändes mer akut med gångarna. Vi fick hem pallar med stenar innan vi for iväg på minisemester, och denna veckan har det lagts sten för fullt. Det blir jättefint! Som vanligt har vi lyckats räkna (=uppskatta) fel, så stenen räcker inte till allt just nu, men de viktigaste gångarna är iallafall lagda.



Vår nya "sitta i kvällsolen"-plats utanför köksfönstret. Gången går ner runt hörnet till vår altan.



Entregången idag. Magnus och svärmor fixade en massa med jorden nere vid förra bildens gång igår, så ett helt berg med jord försvann. Den till vardags mest använda gången (till mitt kontor) får vänta på ny sten och bättre tider. Det ska färdigställas lite mer här på norrsidan, sen ska trädgården städas inför nästa helgs festligheter. Synd att allt alltid tar längre tid än man hoppas - jag hade sett framför mej vårt nya trädäck (=dubbelt så stor altan) med pool intill till bröllopsfesten... Men men, sånt är livet! =OD

Visst är min blivande make otroligt duktig på att lägga sten? Å allt annat han får för sig att göra!

Ordningen återställd - svartvitt i kökssoffan



Igår var det äntligen dags att hämta hem lille Sotis! En riktigt kelen och gosig kattpöjk, som redan börjat göra oss sällskap i kökssoffan.

Inställningsperioden med Greta går väldigt bra.



Här är bild från första mötet och minuterna. De nosade och hälsade försiktigt på varandra först ett par gånger, sedan började diverse tester och displayer - sånt jag aldrig tröttnar på att studera! Det blir en del fräs, lite morr, några labba till. Greta dängde till honom rätt rejält när han satt och morrade under en pall. Sedan var hon nöjd och gick ut en sväng. Jag hann bli orolig att hon skulle flytta hemifrån, men hon kom tillbaka igen efter en snabb pinkerunda ute.

Sotis är en pigg krabat, som inte är särskilt orädd av sej. Undersöker i stora lovar, och tar egna initiativ. Bara hälsosamt försiktig och lite skvätten när han "ska" vara det, vid konstiga nya situationer eller ljud. Hemresan igår började lite panikartat. Han fick tokpanik i transportburen, och vi fick avbryta utkörseln för att släppa ut honom och lugna ner honom. Han for runt i bilen och larmade högljutt ett tag, men lugnade ner sej när han fick ligga i min famn och kika ut, medan jag pratade lugnande med honom. Han var och klättrade lite på Magnus axlar också och strök sej mot hans kinder, medan Magnus jollrade med honom. Det var ganska tydligt att det blev lite mycket för honom med både konstigt ställe, ljudet från bilmotorn och att det swischade förbi utanför fönstret. Jag hann bli lite stressad av hans larm-rop (det är ju naturligt - det är därför det låter som det gör), men lyckades ta ett djupt andetag och fokusera mitt lugn så han skulle bli trygg av mina energier.

Idag har han börjat sin karriär som andre kontorskatt. Eftersom han varit och funderat på kattlådan inne på toa, men inte riktigt fått ro att sätta sej där, tänkte jag att han fick vara ute ett tag innan vi gick vidare till stugan. Han visade tydligt att han var kissnödig genom småkrafs här och där. Han är van utekatt från föräldrarhemmet, så vi hoppas slippa kattlådan helt rätt snart igen. Greta gör ingenting inne, ens om vi har låda där. Försökskrafset blev oftare och oftare, sen plötsligt fick han ett ryck, sprang iväg en bit och satte sej mitt på gräsmattan och pinkade läääänge!

Greta kom och anslöt till oss efter att vi varit ute en stund. Hon är lugn och nyfiken på den lille, och försöker visa att hon vill busa lite. Känner av när han blir för skraj, och går då bort en bit. Ibland sätter eller lägger hon sej med rumpan/ryggen emot, så han får låta nyfikenheten ta över och smyga på henne istället. På bilden nedan låter honom honom smyga efter väldigt medveten om att han gör det.



Hon har så mycket kattbus uppdämt i sej, så hon kan inte låta bli att springa efter honom upp i träden (han är släkt med en jag känner, som också springer upp å ner i träden som om det var plant golv). Och blir han för exhalterad i sin lek, far iväg för att spana in något så springer hon genast efter och ska leka-busa och slår kull honom. Han fräser och slår framtassarna mot henne som skydd.



Det känns väldigt lugnt från Greta sida iallafall. Möjligen hade jag hoppats att Sotis skulle vara mer som Johannas Loddbert, som genast gick fram och boffade på Russin och avgudade honom från första stund. Men han är lite skeptisk, och morrar och skjuter rygg när hon kommer för nära än så länge. Släppte precis in henne i stugan när hon stod och sa att hon ville in (för 3e gången) vid dörren. Han skulle tvunget hoppa ner och vara med när jag öppnade dörren, så de möttes ju nos mot nos. En vanlig hälsning, innan han backade inåt och blev en liten rugg-boll igen. Sen kom han ynkligt och ville upp i mitt knä. Han hoppar inte riktigt så högt än så jag fick lyfta upp honom.

Ikväll lämnar vi dom själva ett par timmar när vi far på kalas, men jag är inte det minsta orolig. Kattluckan är öppen, han har visat att han kissar ute och han har koll på var matstationen är. Att det blir lite bråk och konfrontationer i början är oundvikligt medan de lär känna varandra, och det är bara bra om det får lösa det själva på katters vis, eftersom vi inte riktigt förstår vad alla display-morranden och yl betyder.

Här kommer lite kattgos!



Knäkattsjobbet fattade han direkt!



Han visar även tendenser till att bli en kelen soffkatt.

Vi gick och la oss igår, och efter en liten stund kom det en liten katt upphoppande och krullade ihop sej på Magnus bröst. Där har han legat hela natten. Framåt morgonen kom Greta upphoppande och det blev en liten fräs- och morrkonflikt innan hon hoppade ner på golvet igen och la sej på mattan. Kändes inte på något vis undanträngd eller bortkörd, utan mer "jag ger honom spejs och tid". Hon har varit precis som vanligt när han inte är i närheten, så hon har fattat galoppen helt. Det är business as usual.

Bloggen är lite tyst, som i så många bloggar. Det är semestertider, resa är avklarad och nu är det full fart de sista dagarna som fröken som gäller. Återkommer med trädgårdsrapport inom kort.

Avbokat håruppsättning

Idag fattade jag beslutet att avboka håruppsättningen, eftersom måndagens provuppsättning gick åt skogen på alla sätt och vis. Det var lite lättare att avboka när jag visste att tjejen jag var missnöjd med bara var inlånad för att det var fullt upp den dagen. Det var enklare att framföra mina synpunkter till salongens ägare.

På något märkligt sätt missade jag tidpunkten när jag skulle berätta hur jag ville ha det tills det var för sent, och den inhyrda tjejen som skulle hjälpa till den dagen hade kört igång autopiloten och körde standard-uppsättning 12b, efter min inspirationsbild som jag hade med för att visa hur jag ville ha lockarna runt ansiktet. När jag insåg att jag missat berätta hur jag ville ha det i övrigt var det redan försent, och allt jag försiktigt framförde var "så dags att säga nu" eller "det får vi fixa med nästa gång då". Nästa gång, alltså på den viktiga bröllopsdagen, skulle vi ta allt steg för steg och jag skulle godkänna alltihop innan vi fortsatte med nästa steg. Första gången jag protesterade var när hon hade dragit tillbaka allt hår från ansiktet, så det såg ut ungefär som "till vardags med hästsvans" framifrån... Då påpekade jag försynt att jag ville ju ha såna där lockar som jag visade. Hon drog fram några spretiga testar för att visa ungefär, vilket också var milsvitt ifrån vad jag hade tänkt mej.

Uppsättningen blev JÄTTEFIN, det var inte det som var problemet. Problemet var att det inte alls var i närheten av vad jag tänkt mej, som jag alltså aldrig hade hunnit förklara eller berätta kom jag på sedan när det bara började bli mer och mer konstigt att försöka berätta det. Frisören hade även synpunkter på prissättning av bruduppsättningar, som gick stick i stäv mot stället hon var inlånad till, som alltså hade den prissättning som hon dissade - väldigt märkligt diskussionsämne, som inte jag tog upp alls. Jag har full respekt för proffs och att de ska ha betalt för sin kompetens och tid.

När hon sedan började ha synpunkter på vilka hårprodukter jag har i mitt hår och hur jag sköter det gav jag bara upp. Jag fattar att hon har för vana från sin salong att predika dyra värstingprodukter till sina kunder, men föreläsningen jag fick om grundläggande hårtvätt och balsam var lite väl magstark. Jag har provat det i över 35 år, det gjorde bara mitt hår tråkigt och hårbotten sårig och torr/mjällig. Nu kör jag så skonsamt och naturligt som möjligt, och håret har aldrig varit piggare och friskare, och hårbotten utan kli. Jag hade även bestämt för mej från tidigare håruppsättningserfarenheter att de inte vill ha nytvättat och glatt/slinkigt hår att jobba med, därför var mitt hår inte nytvättat och hade sedan senaste balsam-kuren genomgått både havsbad och utevistelse i blåst med påföljande grusighet, som bara sköljts ur med vatten. Jag fick stränga order att ha tvättat håret med både schampo och balsam "nästa gång" (sagt till min medföljande tärna, som om jag inte förstod vad hon menade), så fick hon lösa eventuellt halkiga hårtestar med olika medel isåfall. Kemikalier, kemikalier och ännu mer kemikalier. Jo, det låter sååå lockande! Jag kan köpa att det behövs hårsprej för att frisyren ska hålla hela dan, men jag vill INTE bli behandlad som en liten unge eller beordrad att förpesta mitt hår.

Jag vet förresten varför jag missade att berätta där i början. Jag blev helt enkelt så chockad när det första hon gjorde efter att jag landat på stolen var att ställa sej och kamma ut hela håret, inklusive mina permanentade lockar som jag slitit lite extra med på morgonen för att få så fina som möjligt... Jag protesterade lite försiktigt, men blev nertystad med förklaringen att jag hade "beställt" såna lockar som på bilden, och de får man med locktång sen istället... Vad vet jag, det är inte jag som är proffs! Så jag satt där snällt och kände hur hon nålade upp mitt hår, fjöttlade med några flätor uppe på huvudet som kronan skulle fästas i på något sätt (inte inbakade, som Johanna gjorde när vi provade hemma, så att kronan verkligen sitter fast på skallen när man knyter den i den inbakade flätan...), tupperade och grejade.

Kronan vet jag är besvärlig. Den går inte att nåla fast, och det förklarade jag utförligt innan vi började, och även att vi provat hemma och knutit fast den i flätorna, vilket funkade bra. Jag ville gärna få försäkran vid provuppsättningen om att den skulle sitta bra, så jag skulle slippa gå och oroa mej för den biten innan. Men hon nålade bara dit kronan lite provisoriskt när det började vara klart, för att jag skulle se hur det såg ut. Då var jag utmattad av alla kommunikationsförsök som gått snett att jag bara tänkte "jaja, det blir säkert bra sen..."

Nu har det gått ett par dagar och jag kan inte sluta tänka på det som hände, och mitt ansvar i det som gick snett. Det var jag som fick underkänt i kommunikationen, så det är mitt ansvar. Men när jag snackade med min mage sa den mest att jag ville avboka, även om det fanns alternativ. Ett alternativ var att be om en ny provuppsättning, ett annat att få en annan frisör. Men det är ju lite i senaste laget att tänka på sånt nu, och eftersom det kändes 700 gånger bättre med Johannas provuppsättning var det ett mer lockande alternativ. Hon vet hur jag vill ha det, förstår att man inte sätter en sån krona på en modern frisyr enligt formulär 12b, att jag inte vill ha håret så uppsatt att jag inte känner mej bekväm osv. Även om det inte blir proffsgjort skulle det ändå vara mer jag än det jag fick på salongen med den här inlånade frisören med en del övrigt att önska vad gäller kundbemötande och "kunden har alltid rätt"-förståelse...

Jag ville helt enkelt inte gå och oroa mej för hur jag skulle lyckas framföra mina synpunkter och önskemål nästa gång, i en miljö jag inte alls kände mej bekväm med (sittande på en låg stol i innersta rummet, där jag såg från överläppen och upp i spegeln på väggen framför mej - snacka om att känna sej liten!). Då var det bättre att bryta och avboka. Jag fick prata direkt med ägaren, från sin semestervistelse, och hon hade full förståelse, lämnade erbjudande om att höra av mej igen om det blev total panik med mitt alternativ, så skulle hon lösa det på något sätt - och betalt för provuppsättningen ville hon absolut inte ha, trots att jag erbjöd mej att betala för tiden. DET kallar jag goodwill och kundfokus! Nu hoppas jag att jag istället kan se fram emot den stora dagen, när jag har en sak mindre att gå och oroa mej för, som drar negativt fokus till sej vid minsta tanke ditåt...

Soooooommaaaaaar!!

I love it!

Här är lille Sotis



I måndags var vi och hälsade på vår lille skitkille som numera fått namnet Sotis, eftersom hans härkomst är sådan. Nu är dom i värsta bus- och yrvädersåldern så det var stört omöjligt att få en enda osuddig bild på honom. Han gillade starkt att gå på en planka som låg i gräset. När vi hade varit där en stund hördes ett gällt pipande från lillasyster Pipis



Magra Tessie var genast allert på att en av hennes ungar var i någonslags nöd. Det visade sej att Pipis hade klättrat upp i ett lågt fruktträd och inte riktigt visste hur hon skulle komma ner. Medan vi snackade med henne kom dom tre grabbarna tultande och skulle såklart också klättra upp. De trodde det var första gången de var uppe i trädet - hade iallafall inte sett dom där innan, så vi hade väl dåligt inflytande med oss från mormor Gretas energier...



Jag blir lika lycklig varje gång jag träffar min goa tjej Tessie och ser hur bra hon har det i sitt nya hem!



Det var en väldigt väldigt kluven upplevelse att hälsa på dessa små svartvita grynen. De är ju såååå lika Russin! Jag tänkte inte på det när vi bokade kattungen att det skulle kunna vara en liten mini-Russin. Ingen av Gretas ungar var ju en svartvit-mini-Russin... Nu vet jag att det inte är någon reinkarnerad Russin, det känns iallafall inte så, och jag tror han behöver lite mer tid på sej att återskapas och komma tillbaka till mej.

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0