Amningskampen med sjukhuset

Här kommer en sammanfattning av de senaste 3 veckornas fajt med 2012s gängse uppfattning om hur man föder och göder ett barn! Jag var helt inställd på att jag skulle helamma min bebis redan från början (om vi fick till det tekniskt och mjölkmässigt alltså - jag var beredd på att saker kan krångla också) och har under graviditeten läst på massor, både officiellt informationsmaterial och följt problemtrådar, sett tips m.m. framför allt på det amningsvänliga forumet sjalbarn, men även för gemene man på AFF. Skillnaden är tydlig. Normen är att man ammar lite för att man känner för det, och för att det rekommenderas som immunförsvarsbooster, sedan går man över till olika flaskade tillägg så snart man bara kan så man får tillbaka sin kropp och sitt liv. Det är detta som predikas inom vården också i smyg, trots att de sägs ha en amningsbefrämjande policy (som inte är annat än ett spel för gallerierna, eftersom de knappt kan ha läst grundläggande amningsbroschyren man får på MVC själva ens!).

Stressen för vår del började direkt. Eftersom jag var snittad och sövd fick vi inte den första viktiga "bebis letar upp tutten och suger råmjölk redan första timmen i sitt liv"-stunden. Vi träffades när Malte var 3 timmar gammal och fullt påklädd, men jag gjorde mitt bästa för att få oss hud mot hud snabbt, trots att jag fortfarande var lite groggy av narkos och annat. Det hände inte så mycket mer än att han var milt intresserad, annars var det för mycket stök runt om innan vi hade fixat sovplats till pappan m.m. och vi somnade gott istället. Då studsade det in sköterskor och förhörde sig om amningen och hade plötsligt en deadline till oss! Max 12 timmar fick vi på oss att få i Malte råmjölken från båda brösten, annars skulle han bli för svag och behöva stödmatas!! Det skulle bero på snittet, vaginalt födda bebblor får 2 dygn på sig, jag begrep aldrig 12-timmarsgränsen. Ni kanske känner till att stress är otroligt obra för mjölkprodktion och amning. Det tar vi ingen hänsyn till. Sätt igång och stressa kossa...mamman bara! Nu var jag påläst och tog det ändå relativt lugnt, men tänker hela tiden på alla andra stackare de förstör för direkt, som kanske inte är lika pålästa. Samtidigt talar det ju till ens dåliga samvete och skuldkänslor - tänk om mitt barn faktiskt svälter! Det spelar ingen roll att man vet att de är naturligt rustade för det, oron ligger ändå där och gnager!

Vi lyckades få till tuttning på båda brösten efter alla konstens regler inom de 12 timmarna, men om han verkligen fick i sej råmjölken kan man ju aldrig riktigt säkert veta. De första dagarna på BB är lite dimmiga för mig. Jag ska försöka återskapa dom med hjälp av forumtrådar, MSN-konversationer med Virren m.m. för att kunna bearbeta ordentligt.

Våra första dar provade vi att amma, men hade svårt att få till grepp och placering av bebis. Han blev ju tröttare, svagare och hungrigare också, vilket jag inte förstod. Natten innan läkarkontrollen fick vi hjälp av en ursöt nattsköterska med att prova en amningsnapp, eftersom han hade svårt att forma bröstvårtan och få ett bra grepp. Nappen funkade direkt, och vi tillbringade natten snuttande. Jag vaknade flera gånger av en lite haj som låg och tuggade på mej, och vi fick hjälp att lägga till honom efter vändning på andra sidan också. Vi liggammade, jag tror det var en annan nattsköterska än amningsnapps-sköterskan som visade oss det, och det funkade jättebra!



Sen blev han sjukförklarad, hamnade på IVA och började sondas. En av läkarna undrade förvånat om vi inte sett att han var blek. Nä, hur ska vi veta hur en bebis ska se ut i färgen när vi aldrig haft någon och allt som beskrivs överallt är "normalt" som man kanske tycker är konstigt. Malte hade fått en infektion troligen pga den långvqriga vattenavgågen - vi gick 3,5 dygn innan igångsättning, med regelbundna kontroller med CTG-kurvor, navelsträngsflödesmätning med UL m.m., men jag fick inte antibiotika till bebisen förrän vi skrevs in för igångsättning, vilket alltså var för sent. De såg att han var blek vid läkarkontrollen och han skickade till barnavdelningen för provtagning (och visade sig lika svårtstucken, med kringliga, undanrullande kärl, som mamma också har... Kul att han ärvt mina defekter!!) och han hade lågt blodsocker och en infektion i kroppen enligt blodproverna.


Vi hamnade på gemensam sal på barn-IVA/neo med EKG-elektroder, syreupptagningsmätare på foten, som han sparkade av sig hela tiden så det började larma, och sondslang för att kunna sondmata honom strikt var 3e timme dygnet runt. Vi var kvar på rummet uppe på BB och det känns som om jag missade en hel del av det som hände nere på Neo där i början när det skulle pumpas mjölk uppe på BB-rummet, plus att jag behövde duscha, och fixa praktiska detaljer, men vi turades om att vara där nästan hela tiden. Vi tog bara något kvällsmatspass tillsammans och nätterna sov vi på rummet och Neo hade hand om Malte första nätterna. Var tredje timme, lite innan sondmatningsdags var jag på plats i fåtöljen bredvid hans balja för att amma så mycket jag kunde, sen fyllde vi på med en bestämd mängd sond, med så mycket mjölk jag hunnit/kunnat pumpa efter förra matningen (om jag hade orkat) och resten av den bestämda dosen med Nan. Maken skötte sondmatningen från första början, så jag kunde ha fullt fokus på att komma igång med amningen.


Ett par dygn på neo med alla blippebloppande maskiner, människor som smyger omkring i en egen energi som fluffmoln ungefär och pratar i telepati-snabbt samförstånd är väldigt surrealistiskt. Det som var praktiskt var att min halvdöve make fattade kommunikationen snabbt och bra när vi var i ett slags LSD-liknande adrenalinland med supersinnen och inte behövde säga så mycket "va?". Vårt samarbete har aldrig funkat bättre, logistiken bara flöt på med blöjbyten, matningar, beslut, lyssnande på läkare och sköterskor som bara ville oss och Malte väl, log och log och log, och världen var vacker och underbar - Malte skulle snart vara frisk och vi skulle snart komma hem och börja vår vardag!


Amningen funkade sådär, men för mig var det inte så konstigt. Hela dagarna blir han störd av diverse kontroller, mätningar och spolningar av venflon och grejer vilket tydligt tog på hans energier extra, även om han tydligt piggnade till av antibiotikan. En matstund efter en kontroll innebar skrik och vrål och frustration och aldrig lugn och ro att prova ens, och sedan tankades han full med nan och tjocksomnade så jag aldrig sett något så avslappnat. Sonden störde amningen en hel del också. Sondtejpen blev lätt uppblaskad närmast näsan och klibbade fast vid tutten, så den fläppade upp och drog upp sonden 1-2 cm. Då fick man peta ner den snabbt innan hela for upp, med påföljd att det killas och han nyser, och blir tvärilsk såklart. Och dom kan inte göra nånting, för tejpen håller inte för blött/oljigt (=mjölk).


Sen fick vi ett familjerum nere i samma korridor som barnsalen, och samtidigt var Malte så friskförklarad att han kopplades loss från monitorn och fick flytta med oss in i rummet. Vi blev knutna till "familjeexpiditionen" istället och nästa helvete började för mig.


Resten av inlägget blir i form av olika dagbokscitat från forum och rapporter till vänner, så vissa grejer kanske upprepas lite (ibland med kommentarer):


5/8


Det går bättre och bättre här, och snart är min lilla pojke friskförklarad. Infektionsprovet igår var läkaren nöjd med. Ronden idag bestämmer om det ska trattas i mer antibiotika och sen kanske vi slipper boxhandsken med infarten. Sen har vi ett hjärt-UL på måndag också.


Han har varit duktig på att pilla och rycka sonden, så planen är nog att vi idag ska börja ge oss på kopp eller skedmatning med all mat han får när han inte ammar, så vi har en sak mindre som petar ut från ungen och vi kan ha fullt fokus på amningsstunderna sen. (så blev det inte...)


Eftersom vi alla 3 gick på ångorna av allt stök och bök fattade vi även beslutet efter mitt förslag att bara dra över 2-målet i natt utan krusiduller. Då hade jag pumpat så 25 av 40 ml var bröstmjölk. Vi amningsnappstuttade och sondade parallellt utan att försöka stöka igång honom mer, och han somnade gott efter 5 minuter igen ungefär. Vi bestämde att skippa de sista 5 eller kanske 10 nan. Minns inte riktigt hur vi gjorde till slut. Sen sov och sov och sov vi. Men inte var han hungrig imorse. Eller vid 11-målet. Jag vill inte mata förrän han är hungrig, maken vågar inte vänta när drakarna står här och flåsar och ska titta på grepp och tag och har sjutton förslag på amningen. Det är nog inte bra om du ligger, jaha, funkar det då, ja men då kan du kanske prova att ligga nästa gång, nappen är ju bra om du kan undvika, jaha, det är bara då han får riktigt bra tag, då kanske vi ska prova med nappen då nästa gång blablabla. Jag får liksom bara skita i dom och lyssna på Malte och min magkänsla!


Han är så mycket störd av behandlingar och saker som sitter fast i kroppen på olika sätt att vi sällan kan amma bara rakt upp och ner i lugn och ro utan att ha blivit uttröttad av någon nålspolning eller blodprov e.d. innan, som igår. Han är väldigt lugn under alla behandlingar, så han lider inte nämnvärt av det som måste göras (jag har själv aldrig varit rädd för sprutor och behandlingar mm, och min trygghet känner han av), men det är ju fortfarande inte normalaktivitet första veckan i en bebis liv, när de ska lära sig amning m.m. och vila egentligen.


Pga alla störningar har han inte fått in hela amningstekniken än, men när vi lyckas hålla en lagom lugn-nivå och mysammar dyker det upp stunder med fungerande amning plus att han börjar lägga till mer och mer procedurer vid mjölkberedningen. Igår klappade han mjölkkörtlarna så fint t.ex. Igårkväll drog magen igång på allvar och kolliderade med båda kvällsmålen, så ungen var övertrött när jag försökte natta oss. Då fick jag för mig att ta den nyköpta stora amningsnappen och prova, och han blev lugn och nöjd direkt så vi somnade liggammande med nappen till hjälp. När jag vaknade en timme senare låg en nöjd unge och snarkade bredvid mej med amningsnappen kvar på tutten och fylld med mjölk. Åh vad glad jag blev! Fick en napp på BB, men den var så liten på mina stora boobs att jag aldrig fick till vakuum och såna grejer. Köpte Large på apoteket igår och den var ju bara att montera så tog ungen tutten direkt och sög själv till vakuumet. Jag som nästan gråtit när jag suttit och försökt lära mig med lilla nappen och utan känsel i fingertopparna! Inte helt lätt...


Så nu störs vi av en sondslang, en paketerad hand och en jädra massa undersökningar och infart-spolningar, tanter som kommer och ska väga/mäta och sånt, så även om han börjar vara frisk från infektionen och den dåliga starten har vi fortfarande inte landat i någon slags vi sitter ner och försöker lista ut det här nu. De få stunder vi haft i lugn o ro har dock fungerat alldeles utmärkt med små små framsteg. Enda problemet är att han inte sådär direkt kommer på hur man gör, så det bara är att sätta sej, lägga upp honom, montera till moderskeppet - tutta. De få gånger han fått riktigt tag är mest av en slump, lätträknade och korta (5 minuter som mest) på naturell tutte. Det funkar lite bättre med amningsnapp.


Nu är läget sådant att han blir av med handvenflonet i eftermiddag och därmed 4 störningsmoment om dan med energiförluster. Sonden är kvar tills amningen funkar, men han rycker ur den då och då och får den tillbakapetad. Det måste göras INNAN matning och kan inte petas ner direkt den kommit upp ifall han kräks. Alltså har vi ett störningsmoment direkt innan vi ska mata honom, med killekill i näsan och lite illamående som vi sedan ska jobba förbi och köra igång amningen efter.


Jag har inte hört honom "prata mat" (neh, sutta fingrar, smaska, fågelungevridning och hacka) sen igår förmiddag ungefär, eftersom han aldrig hinner bli hungrig på detta matschemat (min tolkning och övertygelse). Tanterna är så rädda att han ska bli för hungrig, så det är inte förhandlingsbart att vänta, utan schemat ska hållas, och han är en sån stor pojke så han ska ha si och så många enheter mat. Punkt. Maken tycker vi ska lita på dom.


Jag har istället haft fokus på att pumpa igång mjölken så att så mycket som möjligt av sondningen är mammamjölk. Har igång båda brösten och får ut mellan 10 och 25 varje mål när jag pumpar efter försöken. Det ökar hela tiden, så pumpningen funkar bra. Fina fontäner har det dykt upp idag också.


Kärringarna här har uppenbarligen haft möte om besvärliga mamman och biter ifrån allt jag säger eller undrar eller föreslår med att jag minsann ska lyssna på dom för dom har erfarenhet och kan det här. Så nu har jag en liten plan, om inte Malte lyckas få igång tuttningen att "ge upp", låta dom skicka hem oss med pump, flaska och lycka till så vi kan få börja om i lugn och ro där.



Hade tänkt att vi skulle få lugn och ro äntligen nu då när den stora boxhandsken och de energikrävande medicinska undersökningarna försvann, men nu brinner det plötsligt i alla buskar att vi MÅSTE få igång amningen med hjälp av en amningsexpert i eftermiddag, för en natt till kan vi inte gå, då är det kört med amningen och vi får börja flaska *spänna ögonen i mej med detta hot*. Detta sagt av en av de ordinarie tanterna, som nog tycker jag är helt pucko som har egna idéer, tar det lugnt, lyssnar på bebisen och är glad för våra framsteg och dessutom har egna teorier (övertygelser) om varför det inte funkar än - och dessutom ECar jag, så då måste jag ju ha lagt energin på fel sak och inte brukat allvar med amningen... (EC var ju hur lätt som helst på pyttebebisen, han njuter varenda fis, pink och bajs som hamnar i handfatet och jobbar på som sjutton).


Amningsexperten sitter och väntar på att bli hämtad nu (vid magiska 2-matningsklockslaget), Malte funderar på att kanske eventuellt vakna till nu, men jag inbillar mig att en fulltankad frisk bebis ska vara vaken och aktiv ett tag nu efter sömnen, kanske sköta magen lite osv, innan han börjar vara hungrig igen, så de kan ju få vänta. Jag sa det till maken nu att jag vägrar hämta experten förrän han visar tecken på att han är hungrig, och när hon var förbi innan två sa båda att vi hade tänkt vänta tills han vaknar och blir hungrig denna gången, även om det drar över en massa i schemat. Jaja, självklart tyckte hon. Klockan är nu halv-3 och Malte sover gott. Maken börjar vara nervig och vill väcka honom, men jag bromsar och stoppar... Känns som om jag kämpar mot hela världen just nu med min lilla bebis. Det är bara jag och Malte som har koll på läget och är övertygade om att vi ska fixa detta.


Han går upp i vikt och är friskförklarad från sin infektion - varför är det så bråttom? Det är risk att dom lessnar när det inte funkar, och då får ni flaska. Hörni, det är fan inte JAG som förstör mitt barns reflexer, det är era jävla matscheman!!!


Malte är smart och intuitiv så det räcker och blir över och vi kommunicerar bra, så jag tror att han fixar en omstart i lugn och ro. Det känns som om han fastnat i en loop på dag ett och fortfarande väntar på vår amningsstart. När han är hungrig och pigg går han igenom förberedelser som att klappa tutten och sånt så fint. Kärringen som skulle kolla i förmiddags började hålla fast hans hand för att den var ivägen när han gjorde så. Släpp mitt barn, han jobbar!!! *morr*


Tjejen som kom och var amningsexpert var just det. Hurra! Hon studerade oss ett tag (och fick även en släng EC eftersom vi kollade blöjan innan vi satte oss och han glatt la en ärtsträng i vasken och kissade en fin stråle), sen ställde hon snabb diagnos på vad som var problem som gick att justera tekniskt men såg också att Malte är jätteduktig och försöker och bara behöver tid och lugn och ro eftersom han är på rätt väg.


Fick tips om rugby-greppet som funkar bättre på mina stora boobs som gärna vill peka neråt, för där kommer han mer underifrån. Inga problem där att få grepp när vi provade, han var bara lite hungrig och dåligt tålamod, och det var antibiotikadags och venflonryckning och sånt precis innan så vi pressade honom inte. Han blev en helt ny bebis utan den stora klumphanden, och det märktes att han tyckte det var skönt att bli av med paketet.


Det bästa av allt var att vi verkligen lät Malte sova tills han vaknade denna gången, vilket var 12 till 4, sen hade vi skola, medicinering och sånt så han fick inte mat förrän över 5. Då gav vi störst del mjölk, hela 30 hade jag lyckats pumpa fram. Sen somnade han när han smällte maten.


Redan vid 7 var han uppe och vaken och pigg och mysig! Sådär som vi fick en glimt av innan han blev sjuk. Och sedan började han plötsligt prata mat "neh" efter att vi tagit en runda i vasken med lite bajs som hade knorvlat runt i magen. Jag tänkte att jaha, då kör vi väl då och satte mej tillrätta med andra tutten, som jag inte hade hunnit/orkat pumpa innan, och la dit lillongen. Smack så satt han där han skulle och tuttade som om han aldrig gjort annat. Men bara en liten stund, tills han upptäckte att det inte kom någon mjölk, sen blev han lite rastlös och sedan lite trött. Vi fortsätter att inte jäkta honom. 8-målet en stund efter vårt spontantuttande sondade pappa själv eftersom jag ville pumpa lite mer inför kvällen och vi tyckte att Malte hade jobbat på bra och var ganska trött igen. Men den nya killen är normaltrött! Sover med reflexryckningar, gnuttande och gnyende med jämna mellanrum, och vaknar pigg och mysig. Istället för sovande som en stock på tjockmaten. Nu ska vi se om han vill ha kvällsmat vid elva, då jag har 20 mjölk till honom.


6/8


Det var så tydligt att barnsköterskekärringarna (det finns inget snällare sätt att beskriva dessa maktmissbrukare tyvärr, även om det är sandlådenivå - jag är medveten om det!) hade kommit överens om att sätta hårt mot hårt och sätta mej på plats när jag kom med egna idéer om hur jag skulle sköta mitt barn igår. Koppning som alternativ eller parallellt med sondningen för att kanske kunna åka hem innan vi helammar var minsann bara ett dumt förslag från en oerfaren mamma. "Koppning och sked ger man bara till pyttepluttbebisar som behöver starthjälp med amningen för att smaka på det gotta och få i sej mjölk". Eh, ja, det är en sån bebis jag har.... Även om han är en vecka gammal så har vi missat en veckas amningsstart med alla störningsmoment och en liten orkeslös kille. Vi började i princip med amningen igår, även om vi haft glimtar med amningsförsök tidigare också.


Vi hade ett kanonförsök imorse och nu är Maltepappan väldigt involverad i moderskeppet och dockningsstationen inför våra pass. Brukar hjälpa till att montera Malten i bra läge, hjälpa till med förslag på justeringar som kan ta Malte ur den där störningsloopen han är inne i när man ser att det bara låser sig och blir jobbigt för honom.


När det funkade syntes det så tydligt att det gick på instinkt. Vi hade laddat stationen efter alla konstens regler med stödrulle under tutten, klämt fram lite godis osv, sen kom raketen flygande in i perfekt rubgyläge och smack så satt han där han skulle på tutten med perfekt grepp. Utan eftertanke eller krångel. Tuttade kanske 2 minuter, sen paus och bearbeta, släppte taget lite, tog tag igen och tuttade kanske en halv minut, sedan bearbeta/vila. Sen blev det frysning i programmet igen och han blev frustrerad och började moffla och grina illa och släppte. Vi väntade tålmodigt på ett nytt tag efter lite bök, men han började istället jobba upp sig och vifta och grina illa och tycka det är jobbigt och weee weee weee....


Eftersom vi tror att han låser sig, så föreslog maken att vi skulle starta om honom. Han funkar ju på instinkten innan han får börja tänka för mycket. Så Magnus tog upp honom och stökade och gosade och berömde honom en vända så han fick lugna sig och lämna månbasen lite och rensa hjärnan, medan jag preppade ny dockningsstation. Ny montering och samma igen, grepp direkt, men den här gången släppte han tyvärr efter en halv minut och blev irriterad direkt. Oh vad jag önskar att mina tuttar var lite lite snabbare med pådrivningen bara just nu en liten liten stund....


Eftersom det gått så bra iallafall lät vi honom ligga och lugna ner sig och kanske börja visa intresse igen, och lät honom lära känna tutten, klappa, titta beundrande, smaska med munnen, slicka lite osv en rätt bra stund innan han blev orolig och började böla efter mat igen (men det var efter MAT nu iallafall, inte bara allmänt gnäll) och vi körde igång sondningen med ren bröstmjölk efter en lyckad pumpning med full ranson.


Sen var det mycket spännande att se sömnbehov och pigghet på bröstmjölk istället för den tunga nan- och sjukdomssömnen. Mycket riktigt behövde han bara en kortare smälta-maten-sömn, sen vaknade han till och var en pratig, närvarande och mysig bebis fram till nästa gång det var dags för matförsök. Sömnen är helt annorlunda också, inte som en död som man får gå fram och nästan väcka för att se om han lever, utan en bebis med lite sömnläten, reflexryckningar och annat under sömnens gång.


Nästa mål: Vi provade rugby igen på andra tutten, och han fick nästan grepp, men låste sig nästan direkt, så det blev bara ett par försök där han som bäst nästan fick grepp och iallafall pratade mat och visade sig intresserad. Vi stressade inte fram något. Den här matningen blev det 10 nan i ransonen eftersom jag inte fått full pumpning, och då vart det trött trött trött-sömn som gällde sen.


Den lugna dagen har ändå blivit lite stressad för att det där badet skjuts upp hela tiden för viktigare saker och pga personalbrist. Nu är det äntligen dags vid halv4, ett dygn efter vad som var tänkt. Natten vägrade bada honom 11 igår och man var tvungen att bada en halvtimme innan han åt (det var kört efter bara lite provtuttning igår eftermiddag, det var därför det blivit förskjutet....). Har jag sagt att jag älskar deras regler och tidsscheman som man bara ska kunna/veta/känna till/komma ihåg?


Kvällsrapport när mycket hunnit ändras: Dels har vi nu en bebis som man får se ögonen på mer än 5 minuter då och då. Han har inte smälta-maten-sovit ens efter förra målet och kommer kanske inte att hinna det innan 7-8-målet.


Innan eftermiddagsmålet fick vi badskola och det var en populär aktivitet! Vi trodde att han kanske skulle bli dåsig, men det var tvärtom. När vi hade provat proceduren ovan föreslog jag amningsnappen (som maken föreslog redan innan, men då var jag inte redo att förstöra månbasen med det) för att slippa ännu en "tutte för mjuk, jag orkar inte jobba med den"-session och han tog den direkt i 20 minuter!! Jag kände att det spände i bröstet så han hade ett bra tag. Släppte och vi var så nöjda så, men han krånglade bara runt ett tag, sen tog han nappen igen 20 minuter till. (nu har jag lärt mig att detta mellan-krångel ofta beror på rap-behov, som är större när han gör milkskahe i amningsnappen också)


Sen skulle jag pumpa till kvällsmålet medan maken gick och hämtade pizza. Bytte blöja och ECade ett bajs i vasken, sen satte vi oss och gosade lite och jag märkte hur han började hacka och söka igen när han låg på min mage. När han sen sa "neh" var det bara att plocka fram tutten och nappen igen och flytta honom i något slags läge - vi kan kalla det gorilla-fattning - halvsittande i sängen med bebis snett över magen på mage... Där blev det 10 minuter aktiv tutt till innan han mest låg och vilade och myste och gubben kom med pizzan. Efter maten skulle jag pumpa till kvällsmaten, så maken fick mysa med bebblan, som fortfarande inte var trött efter förra målet. Plötsligt kommer ett "neh" igen, så jag säger till Magnus att det betyder mat/tutte, så det är bara att langa hit honom, så får pumpning bli senare. Den här gången satt jag upp mer normalt och la till honom på klassiskt sätt, med napp, och sen blev det 10 minuter till innan han slocknade.


Rapporterade stolt och lycklig för dagens kvällssköterska och hon skulle genast plocka ner mej med ett "jaja, amningsnapp kan man ju använda tillfälligt, bara han inte bara ligger och skickar den fram och tillbaka i munnen bara, utan att suga". Tack för att jag aldrig får vara glad ens en enda liten stund i era ögon. Vad ska man göra för att ni ska vara nöjda också??


Nu var ju frågan hur sjutton vi gör med nästa måls sondning eftersom det blivit lite upphackat och mycket egen tuttning från fulla bröst. Men vi bestämde oss för att sonda in mjölk+nan vid 7 i djupt sovande Malte och se hur lång tid det tar sen tills han vaknar och börjar prata tutte och mat igen ikväll. Detta eftersom vi även vill att han ska gå upp i vikt på vågen för att öka våra förutsättningar för att "få" komma hem utan att någon klagar.


Nu har jag bara tutt-pratsjour fram till 10 (=napp-tutta om han ber om det), då det blir vanligt matning med amningsnapp och eftersom mjölken är slut just nu (alltså ingen urpumpad) blir det full nan inför natten, så pumpar jag efter det målet då det förhoppningsvis finns en del mjölk igen. Dags att viiiila en stund! *pust*


---


Sitter och pumpar efter 1-målet.


Visst har Malte knäckt nästan hela koden, för alla ställningar funkar bara han kommer åt nappen som han ska. Alla de senaste amningarna har funkat utan problem och vi har svarat direkt på hans tutt-prat med att avbryta det vi ev. höll på med och se till så han kom till mej och tutte direkt vid första "neh". Sista gången det hände innan läggdags skrattade vi t.o.m., för Magnus satt och pratade med honom i knät och hade det allmänt mysigt, och jag skulle precis sätta mej och eftermålspumpa. Jag sa att det väl var en kort frist med mysbebis för han börjar väl med sitt matprat igen snart (hoppades vi såklart!). Jag böjde mej fram och tog tag i pumpflaskan och hör sedan ett klart och tydligt och glatt "neh" från Magnus knä... Underbart!


Personalen är verkligen ett kapitel för sig, och jag började mer och mer frukta mötena med sköterskorna. Vissa skift och tjejer låter oss vara i fred och säger det också, typ "vi förstår att ni vet vad ni gör, bara hojta om ni vill ha hjälp". Andra (gissa åldern - a no-brainer, den värsta fick nog sin utbildning under 70-talet iallafall) kommer farande med en massa små ursäkter hela tiden för att kolla upp oss och håller järnkoll på nutritionslistan ("ska bara mata in i journalen"). Däremot skiter dom BLANKT i Maltes spontanttuttning, det skrivs inte upp i nutritionslistan alls, vilket är vääääldigt märkligt i mina ögon, och mina rapporter viftas bara bort eller nonchaleras... Senaste "besöket" var för att säga att dom vill ta en ny temp på Malte innan nästa matning. Någon var bra ibland och skällde ut mig ibland för att jag missat/glömt/inte fått information om någon av deras rutingrejer som måste göras 20 minuter innan/efter han sovit/bajsat/ätit/you name it! Vi fick liksom aldrig någon lista, så det blev ofta fel, och det var uteslutande vårt fel *suckar och himlande ögon över de hopplösa föräldrarna, särskilt odugliga mamman*. Jag blev mer och mer knäckt, trots att jag visste och förstod att det inte var mej det var fel på, att jag inte skulle ta åt mej. Men med alla hormoner rusande i kroppen också blev det ibland bara tilt, och jag stortjöt såklart. Magnus tyckte typ att allt blir bra bara jag lugnar ner mej. Men jag är lugn 97% av tiden, jag måste bara få släppa fram alla skit nångång, och då blev det i form av storböl!


Ur dagboken 7/8:


Nu tar vi vårt barn och åker hem, så får de väl hämta polisen och stoppa oss annars. Droppen var när en sköterska kom in vid halv7 på morgonen för "odlingarna" när vi stod och bytte blöja inför morgontuttning och sondning. Vilka odlingar? Det berättade hon igår påstod hon (men nej, dom missade det hos oss...), men det var iallafall något jädra statistik-grejs som togs på alla inlagda bebisar på sjukhuset var 14e dag, där man topsade näsa, navel och rumpa. Jaja, vi stod ju med blöjan av, så topsa på du vad du behöver. Vi småpratade och hon hörde att vi skulle påbörja morgonmålet där och då.


Sen kom samma tjej tillbaka vid halv9 när vi var klara med 7-målet och satt och myste. "Men, har ni redan matat morgonmålet?!? Vi skulle ju ta en nakenvikt innan det idag" (varför i helv-te sa hon inte det vid odlingen då? Nä, då var hon ju busy busy med viktiga statistikuppgifter till något register....)


Alltså ursäkta oss om vi inte har koll på alla era rutiner om när och hur man måste göra ditt och datt och vad man absolut inte får göra då och då och hur många minuter det måste vara till blablabla. Kan vi få en lista vi kan få läsa på, så vi slipper få skällning när vi bara försöker sköta vårt barn på bästa sätt och samtidigt samarbeta med alla era jävla protokoll... Det sa vi alltså inte, men jag tänkte desto mer, och det var ändå bra med den grejen på vågskålen också, för det var precis vad maken också behövde för att tappa sista förtroendet för deras undersökningar och stötta 100% i åka hem-beslutet istället för att "låta dom sköta sina jobb, de kanske har rätt."


Det bestämdes att det nog kanske kunde vara OK att väga efter nästa mål, och att vi skulle ringa på klockan när det var dags. Hon fick info om att det blev runt 9.30 för att följa deras tidsplan, och hon försvann iväg. Givetvis var dom mitt i ronden när vi ringde, men eftersom Maltes vikt var så viktig att avhandla under ronden fick hon smita iväg och ta den, så de kunde diskutera åtgärderna. Vi höll andan och tummarna. Han hade gått upp 10 gram. Det var lite svagt sa hon med en grimas. Jaha, vad skulle han gått upp? En pojke med den här åldern och storleken bör gå upp 20 gram om dan. OK, det var det bajset han la i vasken när vi bytte blöja, vad synd att han inte kunde hålla det och kissblöjan inne ett litet tag till...


Han har alltså gått upp hela tiden, är över sin födelsevikt, men missade med en kissblöja på dagens vägning. Dessutom är där ett hopp i viktkurvan pga att han haft en stod boxhandske med venflon och bandage och grejer vid tidigare vägningar, vilket ju gav "viktnedgång" när detta plockades bort, som egentligen inte fanns. Fatta att jag fick nog!!


När de kom för åtgärdsdiskussionen sedan inför mötet med läkaren då plockade jag fram ett passande storböl (jag har tjutit om förmiddagarna) och sa att nu är det nog, nu tar jag mitt barn och åker hem idag. Vi mår inte bra av att vara här, vi måste hem och börja vår vardag utan ständiga störningar och skällning för att vi missat era rutiner. Vad behöver vi göra för att få komma hem idag?


Gissa!


Vi måste öka tillmatningen från 40 till 65 eller 75 beroende på hur bra Malte tuttar själv, och tillmatningen SKA ske med flaska (förklara den du!!). OK sa jag, det kör vi på. Men kan sonden sitta kvar som reserv? Javisst, inga problem. Om ni provar att mata med flaska här nästa mål för att se hur han klarar av det. Jamen det lär väl inte bli några problem, han är ju glad för mat och svälja saker som droppas in i munnen på honom gör han ju glatt å gärna... Magnus flaskmatade med honom enligt ordinationen och Malte höll på att drunkna när han gugglade i sej mjölken som kom ur flaskan. Det var bra att maken fick se hur Malte betedde sig med flaskan så det var en riktigt bra idé att prova där innan vi åkte hem och looovade mata med flaska.


Vi försökte protestera om den stora matökningen eftersom han redan periodvis hellre vill sova än börja fundera på att äta, och han aldrig hinner bli hungrig, men då knorrade dom om att han måste börja öka mer i vikt, så vi sa OK, vi trattar i honom. När vi åker hem idag går väl ändå en hel del energi, och det är kanske inte hela världen om han sover ett dygn nu när det ska stökas en massa. Får se det som ännu en medicineringsperiod helt enkelt.


I bilen hem sa jag till gubben att vi kommer INTE att flaskmata utan vi sondar ner all tillmatning och friammar resten av tiden. "Vad har du så emot flaskan?" undrade han och jag sa "Att ge flaska till ett barn som ska lära sig amma är hål i huvvet, eftersom han med flaska bara ligger och gapar och får maten serverad ner i svalget glugg glugg glugg. Och ett av Maltes bekymmer ÄR ju att han blir otålig när mjölken inte kommer snabbt nog, så VARFÖR ska vi visa honom att det kan gå ännu snabbare, när han nu jobbar på så bra och visar att han kan tuttnapps-amma långa perioder, med lite lite motivationshjälp i början. Jo, han hade ju sett hur Malte hanterade mjölken ur flaskan. Dessutom fick han trycka i honom den med milt våld eftersom han egentligen var mätt långt innan (härlig läkarordination, va? ) och vi hade dessutom order att sonda ner det han inte tog ur flaskan. Om han inte verkade må dåligt dårå....


Jag har valt att ta det här dygnet eller dagarna, och även dealat med Malte om att vi kör en "medicinperiod" till, vilket han OKat också, för han vet att jag gör det för hans skull, och han är så duktig och svarar på alla ändringar och tillfriskningar direkt med stora och små framsteg. Vi ser tillmatningen som medicin som är nödvändig för att komma fram till vårt mål, och det skadar ju inte om han faktiskt går upp lite mer i vikt och får lite marginal och extra krafter. Så länge vi kan sonda ner "medicinen" (och givetvis blåljuga för drakarna imorgon om hur duktigt han tar flaskan ) kommer detta att bli helt OK. Den enda bieffekten den här medicineringen har (förutom kanske magknip av nan-et när min pumpmjölk inte räcker) är mer sömn, och sova är ju aldrig fel. Så vi kör på så här, tills de är nöjda med vågen, Malte tjockat på sig och vi blir frisläppta att leva ett vanligt amningsliv med lilleman.


Han tuttar på bra, det han orkar och är motiverad till, och jag låter honom hitta tillbaka till amningsinstinkten i lugn och ro, vilket han visar med små tecken hela tiden är på G mer och mer. Amningsnappen kommer jag att behålla tills allt annat funkar, så länge den funkar, eftersom jag inte ser den som någon direkt störning. Jag bjuder honom naturell tutte med jämna mellanrum för att han inte ska glömma, och leker även med tanken att ge honom nypumpad, inte tömd, mjölkig naturell tutte att smaska och känna på, då vårtorna ju är färdigbearbetade efter en pumpsession, och det är en av grejerna han inte heller fixar. De blir bara mjuka och kletiga och glider undan och han blir vansinnig. Igår hade vi inte jättemycket möjlighet att vänta ut matpratet såsom i förgår, men det kom ändå en del "neh" och låsningarna kändes inte lika snabbt. Trots stress och tidsbrist fick vi ett par långpass med napp-amning igår också, och nattamningen funkar toppenbra liggande.


8/8


188 gram upp sen igår räckte för OK-stämpel och friamningsordination (dvs när bebis vill). Verkar han missnöjd och behöva mer sparade vi sonden i reserv och har pumpen kvar (men dom försökte såklart få oss att dra sonden nu och flaskmata om det behövdes).


Jag bad maken sköta snacket och han kan tyvärr inte ljuga (vilket ju är en rätt sympatisk egenskap), så de fick ju veta att vi bara sondat... Dom vände sig mot mamma hela tiden med frågor, och jag kände hur stressnivån ökade direkt. Men jag svarade bara på direkta amningsfrågor och hänvisade alla dom andra till Magnus, eftersom vi delat upp det så. Då blir tanterna så imponerade på den duktiga mannen som sköter det mamman inte klarar av, trots att han är karl typ.


Tillbaka på fredag för ny vägning så nu ska vi bara amma och mysa och låta Malte bestämma schemat tills dess. Det gick f.ö. bra att sätta sej i bilen på Maxi 10 minuter i eftermiddag på väg hem när han började prata mat preciiiis när vi skulle in genom grindarna för att bunkra upp kylen efter en vecka på sjukan....


Den besvärligaste draken hade tyvärr hand om expeditionen med vägningen idag och hon verkar se det som sin plikt att, istället för att vara mild och stöttande med hormonstinna förstföderskor med sjuka barn, leta fel och göra sitt yttersta för att få en att känna sig som världens sämsta mamma. Hon blev så nöjd när hon kunde kryssa av kardinalfelet "missa att stötta ordentligt under nacken vid påklädning vid skötbordet" och var mycket snabb att påpeka detta. Sen drog hon fram mina karpaltunneldomningar, som jag var dum nog att berätta om häromdan (har dålig känsel i fingertopparna, men ingen större kraftförlust längre. I slutet av graviditeten kunde jag inte få av korken på mjölkpaketen ens utan hjälp). "Är det så att du har svårt att sköta ditt barn pga dina karpaltunnlar får faktiskt din man göra det!". Häromdan när jag nämnde det fick jag tipset att operera, det rekommenderade hon verkligen, för det hade hon gjort. Eh, fast jag föredrar att vänta till vätskan lämnar kroppen efter graviditet och snittoperation innan jag gör ingrepp på tidigare fungerande kroppsdelar, särskilt med nyfödd bebis att sköta!

Hon fortsatte sedan i samma stil när vi hade kommit fram till att ha stödmatning vid behov, främst med pumpad bröstmjölk, och jag sa att 30 ml brukade jag få ut nu, så det skulle ju lösa sej. "Nu måste jag bara komma med en pekpinne till, du får ursäkta, men, det är ju inte bra om du pumpar innan Malte äter, det ska man göra efter..." Eh, ja, har jag sagt att jag gör det innan?? Hon har uppenbarligen bestämt sig för att jag är dum i huvudet och gör inget annat än letar fel. Nu fattar jag att hon är en makthäxa på helt fel plats, men det tar en massa energi från mej ändå, och hormonerna gör att jag tar åt mej iallafall. Stackars alla som tror det är dom det är fel på som går gråtande från henne!

Jag hade en gråtkris här ikväll som jag troligen inte hade haft om det inte varit för hennes pikar i eftermiddag, när jag böjde mej framåt för att justera en kudde så vi skulle sitta skönare och jag råkade klämma honom så han inte fick luft. Han slet sig loss och började vråla hysteriskt och otröstbart. Jag samlade ihop ungen insvept i en filt och gick ut med honom i garaget till pausande make och bad honom ta barnet eftersom jag bara kommer att förstöra det. Nu hade jag gett honom ett nytt trauma och en låsning även med amningsnappen!!! Maken tröstade mej, tog hand om barnet och gick med in på en massa avledande aktiviteter som sondtejp-byte, blöjbyte m.m. och sen satte vi oss för ett nytt amningspass och det funkade igen med napp.

Han har tagit utan napp ett par gånger redan idag också, bl.a. ett helt 20 minuterspass, så jag hoppas nappen är ett minne snart, mest för att det är mer att hålla reda på. Bättre med den som sitter fast och diskar sej själv.... Men jag förstå inte varför dom är mer anti napp på sjukan än att flaska tillmatning vid amningsproblematik. Mycket märkligt. Nappen "förstärker" (i brist på bättre ord) det naturliga, flaska är inte ens nästan likt amning...

På fredagen, klockan ett på natten, ryckte Malte sonden. Han visade mamma att vi är redo att flyga solo och att vägningen skulle gå bra. Jag skickade maken själv och passade på att gå upp till BB, som jag hade pratat med dan innan, och få hjälp med agrafferna. Jag stack inte under stol med varför jag tänkte komma en viss tid, och det lilla jag berättade för barnmorskan om hur jag mådde av familje-expiditionens sköterskors bemötande räckte för att hon direkt skulle lova ett undantag från "egentligen ska du ta häftorna på vårdcentralen". När jag kom till BB var de väl insatta i hela fallet och en mycket trevlig barnmorska tog med mig till ett behandlingsrum direkt. Givetvis hade jag reagerat på nickeln i häftorna (ännu en småsak som kunde gå fel...) så hon fick hämta läkare för rådfrågan om skötsel av de "nya" såren. Försiktig tvätt och noggrann luftning skulle räcka nu när irritationsmomenten var borta, och det gjorde det också. Jag vågade mig ner till våningen under och messade maken, som precis var på väg ut med utskriven, godkändviktad bebis. Vikten var iofs mycket lägre än efter 3-timmars-proppdygnet, men det hade dom löst med att ogiltigförklara den vikten helt (för de har fortfarande ingen som helst koll på vad mat, kiss och bajs i systemet faktiskt kan väga!!) och var nöjda med en vikt över födelsevikten. Vi slapp familje-expiditionen och skulle bli flyttade till BVCs ömma vård för fortsatt vågkontroll...

Nu tror jag det får räcka med sjukhuset, så fortsätter jag med nästa skärseld i eget inlägg: BVC!

Vill bara förtydliga att vi träffat lika många underbara människor MINST som de som varit "på fel plats". Det har blivit mycket fokus på det negativa här för att jag även ska använda detta i min egen bearbetning och behövde få det ur mig, plus att jag nog kommer att göra någon slags anmälan för att inte låta vissas riktigt usla beteenden gå helt utan anmärkning med tanke på den position och den makt de faktiskt har att förstöra väldigt väldigt mycket i en extremt viktig period av våra liv, både bebis och nyblivna föräldrar - av elakhet eller ren och skär dumhet?


För övrigt som uppföljning till förlossningsberättelsen: Ingen av barnmorskorna har besökt mej efteråt, vilket de tydligen skulle för att få en förlossningsutvärdering av mej. Jag var snäll på enkät-utvärderingen, för då sket jag i vad dom tyckte om mej och konflikten med surpuppan - det var inte viktigt när Malte var sjuk och jag var lycklig nybliven förälder.

Hur går det med tygblöjorna?

Vi började med 2 olika hemsydda pocketblöjor (från MOEdesign) på BB, som skets ner ganska omgående med beck (som inte var några problem att få rent). Sen gick vi över till medhavda Änglamark newborn bara för att ta det värsta becket i slängblöjor.

Jag fick för mig att testa rutinpottning (EC light) vid blöjbyte direkt eftersom vasken var så stor och bra att hålla ner bebis i. Döm om min förvåning när han fattade direkt och det började strila en stråle och han började krysta och presterade lite chokladpudding också.

Sedan dess rutinpottar jag _nästan_ varje blöjbyte, om vi har tid. Vi råkade ut för liten sjuk bebis, vilket märktes på rutinläkarkontrollen dag 2 och hamnade på barn-IVA med sondmatning. Vi fick annat att tänka på och körde med Neos Liberoblöjor medan vi låg på sal med pluttisarna. Sedan när vi hamnade på familjerum började jag potta igen, men eftersom vi inte visste hur länge vi skulle stanna där blev det vita kaniner i rumpan igen (vi fick dom där). Det är dock bara jag som pottar för maken är lite fjantig med kiss och bajs, men byter iallafall blöja obehindrat. Jag har lärt mig känna igen när kiss är på väg efter att ha sett det rycka i snoppen, inte vänta länge nog och bli fontän-nerkissad på skötbordet. Maken är också inpinkad.

När vi kom hem på permission var det fortfarande krångel med sondmatning och grejer, så vi tänkte köra vidare med engångs ett tag till. Men jag ångrade mej och körde igång ändå när jag såg att Malte såg ut som en pappersblöja i rumpen vid ett byte. Då åkte de små begagnatköpta formsydda som låg inom räckhåll på och jag la en tillklippt fleecebit som extra inlägg. Fleecen är från en sån 19kronors IKEAfilt som jag använt i ett hemsytt babynest-projekt. Vi har slutat med fleecebiten, för den skits alltid bredvid iallafall, så den enda nyttan den gjorde var lite mindre tygblöjeyta att tvätta.

Plockandet med tygblöjorna efter bra testblöjor i Maltestorlek var skönt när vi försöker landa efter allt stim på neo, så jag tycker inte det var så konstigt att börja. Magnus gjorde ett försök att smita från ett byte precis i början med uttalandet "nu är det ju såna konstiga blöjor", men jag svarade bara att han får vänja sig. Det är inte atomfysik. Och rumpan blir inte pappersveckig!



Vi går runt på ett tiotal formsydda med de två turkosa ullwrapsen (de gröna och blåblommiga överst + ullisen till höger används flitigt! De rosa minkyblöjorna underst är för stora än...) och 4 stycken med PUL-utsida (MOEs 2, en lila begagnatköpt och en BumGenious AIO small/newborn). Väntar på att han ska växa i dom andra blöjorna vi har, för 10 är i minsta laget. Vi får tvätta varannan dag och maskinen hinner inte bli så full, men det får vara så nu i början.

Vi kör alltså bara tygisar och har inte använt en enda engångs sen vi var på sista vägningen på neo då maken inte ville krångla med tvätt (fortfarande nytt för honom då). Vi har varit iväg på fler grejer med skötväska sen dess (hjärtultraljud, höftscreen, BVC-vägning) och haft med oss två skitiga blöjor hem utan problem sen, så alla är inkörda på detta nu, och det är inte krångligare. Det enda som missas lite ibland är att komma ihåg när ullbyxan/våtspärren ska på, men det blir ju bättre sen när vi kör PULpocketar mer.

F.ö. rekommenderar jag vasktvätt av rumpan istället för fjöttel med tvättlappar o.d. Jag kan ta en våt tvättlapp om det bara är en liten fis, men allt annat är enklare att handblaska av under rinnande vatten med bebis över armen.

Malte är här!



Tisdagen den 31 juli 0:58 plockades den här lilla godingen ut genom nödutgången med sövt kejsarsnitt.


Han var 51 cm lång och vägde 3370 g (men i dom officiella journalerna står det 3379 g, maken har bildbevis på vågdisplayen från vägningen.)





--- Förlossningsberättelse följer, kan innehålla detaljer som känsliga inte vill läsa ---


Förlossningen startade med ett knäpp, slempropp och en timme senare, ca 1 på natten mellan torsdag och fredag, en försiktigt strilande vattenavgång så det bara var att backa tillbaka till toaletten. Efter slemmis diskuterade vi och kom fram till att man inte behövde ringa då. Men när vattnet gick var det dags att ringa och vi var välkomna in på kontroll och vi var där vid 2. Sen följde ett par dagar med kontroller som hörde till överburenheten (som räknades direkt v.41 i vårt infertilitetsprogram) och till vattenavgången och ibland skulle vi varit där och ibland var vi avbokade, så det var en hel del kommunikationproblem, och vi började kunna det där med att åka in för CTG...


Under latensfasen var värkarna oftast 5-8-10 minuter mellan och drygt en minut långa enligt värktimern. Jag hade fått hjälp att sätta TENS i ljumskarna som hjälpte till att klara värkarna med den andning jag hade god tid på mej att prova ut från boken Föda utan rädsla (korta, ljudlösa andetag). Det gick mååånga 9vs-batterier, men vi har sparat dom i en påse ifall där är mer kräm kvar i dom till mindre viktiga apparater som nummerpresentatörer o.d. Jag väntade hela tiden på att det skulle börja göra ännu mer ont, eftersom vattenavgångsbarnmorskan hade undrat om mina värkar kändes som molmensvärk ungefär, vilket de gjorde då innan det kom såna som nöp till mer på toppen, men det var fortfarande hanterbart med TENS och andning. Däremot var det pest att försöka vila/sova eftersom jag bara kunde ligga på sidan i sängen, och det var inte skönt efter fixeringen, eftersom man hade klämt en melon mellan benen typ. Dessutom vaknade jag oftast mitt i en värk, och missade man värkstarten var värkarna väldigt smärtsamma innan man hade styrt in rätt andning. Så jag hade gett upp och gått upp och satt mej på en pilatesboll lutad mot en stolsrygg med ett mjukt täcke över, och tog andra nattens värkar sittande så (detta var innan vi monterade TENS, men då var värkarna inte lika starka heller). Maken hjälpte till med lite ryggmassage när jag satt på bollen, mest för att känna om det hjälpte/funkade, och det var skönt, men det kändes som om han behövde vara utvilad hellre, så jag skickade honom i säng. Själv fick jag nog framåt morgonen när inget hände med värkfrekvensen och kollapsade i soffan ett par smärtsamma timmar.


Måndag morgon, drygt 3 dygn efter vattenavgång var det dags för igångsättning. Vi kom in i förlossningsrummet nästan direkt till en supertrevlig barnmorska och jag andades ut eftersom vi redan stött på en salig blandning av olika barnmorskor under alla kontroller, och alla var väl kanske inte kompatibla med oss och våra tankar och våra energier. Äntligen blev jag undersökt! Det ville dom inte göra alls under latensfasen pga infektionsrisken när vattnet har gått, så jag hade ingen aning om hur det gick för oss. Jag var öppen 4 cm! Det var bara att tratta i mej värkstimulerande och köra igång! Detta hade jag velat undvika under normalförlossning i min förlossningsplan, men efter 3 dygn utan vatten var det ju ett helt annat läge, nu behövde jag och bebis hjälp att komma framåt.


Jag satt i sängen med 90° ryggstöd och andades igenom värkarna, som snabbt började komma så tätt så att det räknades som "etablerat värkarbete" (dvs ca 3 på 10 minuter). CTG-apparaterna hade strulat en del under alla kontroller och tappade gärna kontakten med hjärtpucken. Nu fick vi deras mest avancerade CTG eftersom man ville ha extra kontroll på igångsättningar och även denna strulade med hjärtat, så de ville sätta en skalpelektrod på bebisen. Det skulle innebära att när de körde en kurva (de behövde inte ha den igång kontinuerligt än) skulle jag bli av med TENSen. Huvva! Dock misslyckades skalpelektrodsättningen eftersom bebisen fortfarande var lite för högt upp i kanalen så vi fick fortsätta ett tag till med hattiga CTG-värden. Men det syntes ganska tydligt att det var kontaktproblem och inte "bebis mår dåligt", så barnmorskan var ganska lugn och nojjade inte iväg med teknikdetaljer. Jag var helt fokuserad på värkarbetet och hade allt kortare värkpauser när det gick att vila, prata och vara medveten om omvärlden. Jag noterade att man inte fick prata med mej, ställa frågor, peta på mej eller göra små diskreta justeringar av någon slang eller något sånt under en värk, och första skiftet var toppen på att vänta ut och passa på, och vårt samarbete funkade kanon! De var även imponerade av hur bra andningen fungerade för mig, och ifrågasatte aldrig om jag behövde mer smärtlindring. Vi var överens om att jag skulle be om det då. Vi hade diskuterat sterila kvaddlar som komplement/ersättning till TENSen när vi skulle göra nästa försök på skalpelektroden.


Sen var det skiftbyte och in kom en barnmorska som hade otroligt negativa och skeptiska energier med sig in i rummet. Hon log inte en enda gång t.ex.! Jag tror hon hade läst mitt förlossningbrev och bildat sig en uppfattning om mej som person, och bestämt sig för att behandla mig därefter. Jag fick aldrig någon chans. Trots att hon läst min förlossningsplan bröt hon mot i princip alla mina önskemål, plus att hon babblade med mig oavsett tid i värkcykeln. Både jag och Magnus förklarade flera gånger att jag tappade fokus och fick onödigt ont om man störde under en värktopp. Dessa syntes ju tydligt både på min andning och på den fantastiska tekniska utrustningen, så det fanns liksom inget att skylla på mer än nonchalans... Hon såg mitt störda onda som tecken på att börja tjata om ställningsbyte och lustgas (tjoho, nu kunde hon köra SIN standardförlossning och inte någon flummig hippevariant hon inte hade erfarenhet nog att hantera, eller???). Jag sa att jag hade det bra i sittande med andningen om jag bara blev lämnad ifred. Jag kände hela tiden att hon inte trodde på mej, eller inte trodde vi kommit så långt då om det inte var värre. Vilket ledde till att jag också slösade onödig energi på att oroa mej för att det snart skulle bli värre...


Så var det dags att undersöka och börja tjata om skalpelektroden, så då satte vi kvaddlarna innan och provade stänga av TENSen. Det funkade lika bra, så nästa gång blir det kvaddlar direkt! Skönt att slippa en knapp att trycka på i rätt tid innan värken kört för långt! Jag var mer öppen och hon fick se att min sittställning funkade att driva ner bebis. Med skalpelektroden satt blev det mindre sladdar och slangar att hålla reda på. Jag hade bara värkstimulerande droppet plus att bebisen fick antibiotika ett par gånger. Tjatet om lustgas och ligga på sidan upphörde inte, jag vet inte hur många gånger jag fick säga nej, och vi blev både mer och mer irriterade på varandra. Fruktansvärd energitjuv, och jag skulle skickat iväg henne långt tidigare med facit i hand. Trycket neråt blev större och större och jag kände hur jag fick ta spjärn med händerna i madrassen och kanske hade velat ha fotstöd också, men jag orkade inte fråga efter det hos personalen - det fanns kanske i rymdskepp-sängen. Istället bestämde jag mig för att prova knästående. En liten stund skulle jag kanske orka. Jag fick hjälp runt av snäll uska och maken medan jag hörde den muntra knappra på datorn bakom ryggen.


Knästående var jätteskönt, sånär som på en sak. Jag förlorade ryggstödet! Maken, som mest suttit och tittat på och stöttat mentalt och fört min talan fick äntligen rycka in och jobba! Ryggmassageövningarna hemifrån bollen kom väl till pass, för jag hade fortfarande ont på samma sätt och ställe. Nu drog det dock igång mer intensivt (jag tror de skruvade upp droppet också samtidigt) så vi körde värsta gympasset vid varje värk, där jag fick offra fokus och få svinont för att instruera och komma överens med maken om kommandon, start och stopp på hans stöd. Jag hade nog en liknande beskrivning från boken i bakhuvudet och jag hade bett maken läsa boken också innan för att vara insatt i vad jag ville prova, så han var också förberedd dubbelt med bok och övning hemma. Värkarna var lite olika i styrka, och ibland räckte det att han höll och värmde, ibland behövdes ett mottryck i korsryggen på ett särskilt ställe, som justerades med kommandon upp-ner-inåt-mer osv från mej, som höll fokus hyfsat när det bara behövdes snabba kommandon.


Den muntra kom och fortsatte störa, nu ville hon undersöka mej. Varsågod tyckte jag, jag står bra här. Nej, du måste ligga på sidan. Jag vägrade. Och hon vägrade undersöka mej stående. Ett tjat till, jag sa att det bör gå att undersöka mej stående, det har jag hört att andra gör, jag slösar inte min energi nu på att lägga mej ner för att ta mej upp igen, när jag kände att det var skönt att stå på knä och jag kände att det hände något hela tiden. Hon förklarade att "det var mycket svårare" att undersöka stående. Jaha, finns det någon annan som kan göra det då? Hur menar du nu? Ja, kan du be någon annan hjälpa till att undersöka mej stående som har mer erfarenhet av det. (Jag behöver min energi för att föda fram mitt barn, och är inte här för att underlätta ditt jobb...). Nä, så gick det inte till. Nähä, då vill jag byta barnmorska, fick jag äntligen fram. I all information, böcker och broschyrer är man alltid mycket mycket noga med att påpeka att de är måna om att det ska vara vår förlossning, att personalen finns där för att stötta och hjälpa och att man inte ska vara rädd att be om ny barnmorska om man känner att det inte funkar. Tjohej, den infon hade HON aldrig tagit del av. Jag kunde inte byta barnmorska, för hon hade för den delen bara en timme kvar av sitt skift, sen kom det en ny. Varför ville jag byta barnmorska? Detta frågade hon mej när jag står på knä med 5 värkar på 10 minuter utan särskilt mycket vila mellan varje värk!!! Som tur var har jag bytt barnmorska en gång på MVC också, och var redan fulltankad med pepp och stöd från forum från det bytet, så jag bara hade styrka nog att säga att "Det ska jag inte behöva motivera här i denna situationen, det kan vi ta efteråt". Det är ju inte mitt problem om hon inte kan hantera att någon vill byta bort henne. Hur var det nu igen "vår förlossning" "Vi ska ha en bra upplevelse" osv...


Timmen som följde till skiftbytet var totalt i onödan skulle det visa sig sedan. Bebisen nådde ner till taggarna och det tog stopp där eftersom han inte hade orkat/hunnit/kunnat rotera så mycket han behövde för att ta sig igenom. Jag kände hur han tryckte och tryckte och tryckte varenda värk, och att jag ville krysta, men jag kände att det var alldeles för tidigt att krysta också. Den muntra lämnade oss mycket ifred nu när hon förstått att hon inte var önskvärd, och efter förlossningens längsta timme, som jag ägnade åt att stå på knä och hålla igen varenda värk och säga luuuuugn luuuugn luuuugn till både mej och bebisen vid varenda värk, blev det äntligen skiftbyte och jag hoppades på en vettig människa som gick att prata med. Det började dock sådär. Nya skiftet kom inklampande och klev fram till sängen och presenterade sig MITT I EN VÄRK såklart - men hur många skift skulle JAG behöva berätta att jag inte kunde bli störd under värkarbetet. Min ork och mitt tålamod var slut sen länge, så jag väste bara högt "KÄFTEN", vilket jag skäms för idag, för det är så emot min natur att vara så otrevligt. Dessutom blev det ju en dålig start med skift 3-barnmorskan också, som direkt behövde sätta mej på plats för att återta sin kontroll över situationen genom att säga att jag skulle vara beredd på att hon var lika rak mot mej som jag mot henne. Men det var helt OK, för hon hade inte med sig riktigt lika otäcka energier in, utan det var mer kompetens och pondus bakom hennes kommunikation, vilket jag respekterade rakt av. Den muntra sa aldrig byebye heller, jag hörde bara henne muttra när hon lämnade rummet att "jaja, det är inte alltid roligt att föda barn" och jag minns att jag tänkte att det hade varit mycket roligare om hon inte förstört miljön för oss totalt med sina jävla nego-energier och osäkerhet och behov av sin teknik och som hon brukade ha det.


Direkt när skiftbytet kom var jag helt slut och nu kände jag att jag måste vila, så nu var kroppen redo för liggande läge. Det blev lite komiskt att den muntra fick som hon ville direkt när hon skulle gå hem, men det var verkligen inte så att jag gjorde det för att retas, jag var bara tokslut. Jag bad om att få lägga mej ner, och hörde hur barnmorskorna stod och viskade till varandra borta vid datorn, och jag bad igen om att få hjälp att lägga mej ner utan någon reaktion. "HALLÅ!" fick jag till slut säga, och då kom undersköterska och Magnus och hjälpte till att fälla sänggaveln så jag kom ner i liggande. Och precis som jag hade trott gjorde det svinont att ligga på sidan, och varje rörelse och varje värk var riktigt plågsam, eftersom jag knappt orkade hålla andningen heller längre. Lyckades lirka upp benet i ett stöd så de fick undersöka mej och jag var öppen 8 cm. Kvaddlarna fylldes på också, och hela jag var mer eller mindre bortdomnad mitt i ett kaos av värkar. Hade inte lilleman suttit fast är jag övertygad om att han hade fötts i knästående läget nån timme tidigare.


Jag började rotera med höften och fastnade i något slags maniskt höftrullande eftersom det var skönt när värken kom, men missade man minsta lilla värkstart var det plågsamt, så jag fortsatte att rulla och rulla i vad som kändes som en evighet även mellan värkarna för säkerhets skull. Nu kände jag ofta Magnus vid min sida också, klart oroad över situationen, för nu var det värkstimulerade uppskruvat ännu mer och jag hade nästan inga värkpauser alls. Med jämna mellanrum fick jag rejäla krystvärkar som jag inte kunde hålla tillbaka, utan släppte på och det kändes som om hela bäckenet exploderade. Jag försökte kika på monitorn för att se hur bebis mådde, men där såg allt bra ut. Jag såg även mina värkar och det var verkligen inte lång tid mellan pucklarna.


Till slut kom barnmorskan fram till att det var dags att hämta läkare, och direkt när han kom och hade väntat ut en värk sa jag "innan du säger nånting vill jag bara säga att om ni kommer fram till att ni vill plocka ut bebisen med snitt så är det helt OK för mej nu. Jag är nöjd med detta och det känns som om det inte funkar som det ska". Läkaren tappade hakan lite, eftersom han nog varit beredd på ett förklarings- och övertalningstal med tanke på min önskan om så naturlig förlossning som möjligt. Det beslutades snabbt om snitt (vilket han hade tänkt föreslå eftersom jag varit öppen 8 cm och inget hände flera timmar vid det laget visade det sig sen när jag såg journalen). Nu var det bara till att vänta på vila! Det värkstimulerande stängdes av, skalpelektroden skulle plockas bort, förberedelse för snitt pågick runt om mej, och jag höll ut och höll ut och förberedde mej och bebisen mentalt på ny situation. Maken var dödsläcker i scrubs ;-) och sen rullades vi iväg i korridorer och hissar och vi kördes in i rymdskeppet med stora skojiga lampan. Det var inte min första operation i livet, så jag var inte särskilt orolig. Eftersom bebis mådde bra skulle det bli vakensnitt. Men tji fick jag. Narkosläkaren lyckades aldrig sätta spinalen, trots försök i säkert 20 minuter. Innan sa de att spinalen brukade ta inom ett par minuter. Haha liksom. Men jag hade slutat bry mej och hade bara fokus på att skicka styrka och energi till bebisen och mej själv så mycket det bara gick. Nu hade vi liksom passerat gränsen för hur mycket som kunde gå snett, så nu var det bara skrattretande. Operationsläkaren sa till slut att nu fick dom söva, för nu kunde dom inte vänta längre. OK för mej, nu kan vi detta också. Äntligen fick jag min vila! Jag missade utplockningen av bebisen, men nu fick det bli så.


Jag vaknade på uppvaket klockan 3, och visste direkt var jag var, vad som hänt och att jag var själv i en mörk sal nånstans på sjukhuset långt ifrån min man och mitt barn. Jag kände mej pigg och mådde otroligt nog inte illa (alla andra gånger jag varit sövd har jag spytt som en katt på uppvaket). Jag hörde det mumlade och pratade långt bort, och jag började leta efter en larmknapp, men hittade ingen. Jag ville inte direkt ligga där och hojta bland en massa andra nyvakna som kanske mådde dåligt och hade ont... Blev mer och mer förtvivlad och kunde till slut inte hålla tillbaka gråten. Började stortjuta och jag hörde hur någon bad någon gå och kolla min säng. "Hur är det?" "Böli-böli, jag vill inte vara här själv, jag vill till min familj!!" Jamen självklart ska du vara med din familj, vi ordnar så du får komma till dom direkt! Vilken lättnad! Då fick jag också reda på att vi fått en liten pojke. En halvtimme gick och sedan började jag undra vad som tog sån tid egentligen - det var viktig anknytningstid med mitt barn som jag bara låg där i mörkret och väntade och väntade. I och för sig fick säkert Magnus den tiden istället, vilket var en härlig bonus i allt som hände - det är ju inte alla pappor som får chansen att vara helt själva med sitt nyfödda barn. Jag blev mer och mer rastlös på att ligga där, och till slut började jag vifta och veva lite och hoppas att någon skulle komma förbi så jag kunde fråga hur det gick med min flytt. Innan jag hade lyckats kalla till mej någon hade jag hunnit stimma upp mej själv så, så när personen dök upp som jag skulle fråga hur det gick, var jag fullt beredd på att resa mej ur sängen och gå och leta upp min familj själv. En hel timme hade gått då, som jag bara låg vaken och väntade! Då var dom precis på väg från BB att hämta mej. Nu körde de upp mej till ett tomt rum på BB, och inte sjutton var där någon man eller något barn, utan det blev mer väntan tills de hade hämtat grabbarna från förlossningen, där de suttit och väntat på att jag skulle bli skjutsad till.


Det jag kände mest behov av var min man, som jag varit utan för länge i detta vårt livsomvälvande skede. Bebisen visste jag fanns såklart, men det var fortfarande lite luddigt med känslorna för honom eftersom vi inte träffats än. När Magnus äntligen kom i korridoren kände jag hur jag landade och så fort jag såg honom sträckte jag armarna mot honom och vi möttes med puss och kram. Sen fick jag ett barn på mitt bröst, det är fortfarande lite oklart hur han hamnade där, vem som höll honom innan. Men världen stannade iallafall och plötsligt hade jag blivit mamma. Äntligen.


Det blir en del 2 av berättelsen också en annan dag, då vår lille pojke blev sjuk.

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0