Om illamående

Jag har fått många tips och råd, och även läst en hel del vad gäller illamående och vad man gör åt det. Sammanställer för skojs skull vad som funkar och inte.

Detta vill jag inte prova förrän det är absolut nödvändigt!

Åksjuketabletter, postafen:
Jag har ätit detta i perioder av mitt liv när vi skullat åka långresor m.m. Jag blir superdåsigt drogad av dom och känslan går inte över förrän jag sovit dom av mig, och då vaknar jag "bakis". Denna konstlade drogade känsla är värre än ett hyfsat naturligt illamående, så då mår jag hellre lite illa.

Detta har jag provat och det hjälper inte

Vanlig mat:
En sannning med modifikation. Mår jag illa för att jag hunnit bli hungrig kan mat i form av middagsmat eller en tunnbrödmacka funka, men det är en rätt kortsiktig lösning och illamåendet brukar tyvärr vara tillbaka ungefär en halvtimme efter maten om jag mådde illa när jag började äta.

Frukt:
Lite syrligare frukter funkar tyvärr inte alls. Får många tips om syrliga äpplen å annat, men det blir bara värre. Jag äter clementiner och blodapelsin ändå ibland för att det är gott, men det hjälper inte ett smack mot illamåendet. Banan funkar hyfsat, men jag är inte så glad för banan så det äter jag väldigt sällan när det finns hemma och den är mogen och fin.

Salta kex o andra kex: (tillagt 2012-02-02)
Får många tips om kex, och det funkar inte för mig. Just när jag kraskar på dom försvinner illamåendet, men jag måste tugga konstant, hamstergnaga, så fort jag slutar återkommer illamåendet, och det enda kexen gör är att jag bli alldeles uppsvälld i magen av allt gluten jag inte är van vid. Funkade bättre på hormonerna i början dock.

Detta har jag provat och det funkar ibland:

Seabands/åksjukearmband:
Funkade kanon i början av graviditeten när jag antar att illamåendet och yrseln var mer hormonöverdos. På "mat-illamåendet" jag har nu har dom ingen effekt alls tyvärr. Men de var helt ovärderliga i början som sagt, särskilt på mornarna när jag skulle ta mej ur sängen och rummet skulle sluta snurra.
Det är för övrigt världens bästa hjälpmedel för mig som blir åksjuk också, så jag har dom i stort sett alltid med mig i handväskan att snabbt ta på i bilen eller på tåg/flyg.

Te med ingefära:
Köpte friggs med ingefära/citron och det funkade inte den dan jag provade det. Däremot har jag ett yogi-te som heter Jamaica, som jag tror där är ingefära i också, och det brukar funka att ha och smutta på. Ska ge friggs en chans till dock, det beror lite på var i illamåendet man tar till teet för att det ska funka.
Nackdelen med dessa båda är att det är gröna teer, och detta står där en liten varning om på flera gravid-sidor. Det finns forskare som tror att grönt te påverkar kroppens upptag av folsyra, som ju är extra viktigt första veckorna av graviditeten för att förebygga ryggmärgsbråck på bebisen, men även senare behövs folsyran och jag äter det dagligen som tillskott. Då är det dumt att sörpla massa te som gör att det kanske inte funkar.
Man kan säääkert göra eget avkok på färsk ingefära också, men det har jag inte haft energi att sätta mej in i och experimentera med. Annars gillar jag ingefära. Fick en smoothie på hotellet i Stockholm med blåbär, äpple och ingefära som var friskt och god!


Detta är det som oftast fungerar och jag därför oftast provar först:

Söta saker!:
Kanske har jag mej själv att skylla att jag sitter här med illamåendet. Kanske var det för att jag rasade ner i sockerträsket och nu inte kan tända av utan att må superdåligt som jag nu dragit på mej "lägre blodsocker = illamående". Det som oftast funkar allra bäst är choklad! Där får jag verkligen hålla i alla hästar och ta till min yttersta karaktär för att inte frossa. Men en mjölkchoklad med daim finns för tillfället oftast hemma för nöd-medicinering när inget annat funkar. Jag klarar av att äta en rad eller ibland t.o.m. 1-2 rutor bara och vara nöjd med det, för att kunna fylla på med annat sött som är lite hälsosammare (ha, sött, hälsosamt... nja...).

Min räddningsplanka de allra flesta dagarna, som jag faktiskt även får äta enligt gravidmatrekommendationer är filmjölk! Jag har oftast ett glas bredvid mig och kan ta en klunk var 5-10 minut för att hålla mej pigg och illamåendet på en uthärdlig nivå. Ren filmjölk är dock aningens sur/sträv, så jag har kommit på att jag kan blanda ut den med en fjärdedel fruktyoghurt eller fruktfil. Inte så mycket socker som om jag tagit ett glas med bara frukten, men tillräckligt sött för att inte kännas som ett sandpapper i käften.

Så det är en socker-råttebebis jag bär på som vill ha sött godis! Vad blir det då? Flicka eller pojke? Därom tvista "de lärde" har jag för mig.

Två test...

...skrev jag om i min årskrönika.



Det ena togs den 29 oktober och när jag stod där med två tydliga streck morgonen efter en mycket lyckad och trevlig verkstad kommer jag ihåg att jag tänkte "yes, där satt den". Efter ett antal års seriösa försök var det långt ifrån det första ägglossningstestet jag hade i min hand med glada gubbar eller två streck. Ändå tänkte jag just så just denna gången.

Helgen efter var föräldrarna på besök och jag kände mej lite skum. Bl.a. hade jag bubbel i "magen" på kvällen, som hördes i halva huset, vilket inte är likt min filbunks-lc-mage... Det knorvlade och bubblade, men var liksom inte gasigt i tarmarna. Kändes lite skojigt bara.

En vimsig vecka följde med glömda saker: bl.a. stod källardörren öppen en vecka, jag skalade ett frukostägg och dumpade det i kaffefiltret bredvid skalen istället för i skålen det skulle landat i och jag var fullkomligt övertygad om att jag hade glömt låsa när jag körde till stan på onsdagkvällen, vilket jag inte hade glömt....

På torsdagskvällen fick jag plötsligt kramp i höger ben. Först uppe i låret, sen nere i vaden och till slut krampade tårna. Den logiska slutsatsen till denna kramp var att jag nog skulle göra test nummer 2 dan efter, för att veta hur Stockholmshelgen skulle se ut med alkoholintag o.d.



Mycket riktigt, ett stort och tydligt plus! På det magiska datumet 111111, makens 41-årsdag. Egentligen visste jag ju det redan - hela kroppen skrek ju att det var något annorlunda! Vad kan jag inte sätta fingret på, men jag förstår nu det min vän Johanna försökt förklara tidigare. "Man vet".

Nu vet jag inte hur mycket som är inbillning och vad som är verkliga symtom, men helgen i Stockholm var ganska skum. På lördagkvällen efter teaterbesök var jag fullkomligt övertygad om att jag skulle svälta ihjäl om jag inte fick mat på stört! Som tur var gick vi förbi en korvaluda och jag fick i mej en portion "köttbullar med räksallad". Jag hade ett par såna märkliga hungerdagar där precis i början, och skruvade ganska automatiskt upp kolhydratintaget också med t.ex. potatistillbehör till maten.

Vem berättar man för - och när?

Precis som jag misstänkte innan har jag haft väldigt svårt att hålla tyst om tillståndet, så det är en del kompisar som av olika anledningar fått veta det innan jag outar mig offentligt så att säga. Ni som inte fått veta något innan och trodde vi var "närmre" varandra - det är vi troligen ändå! Jag har liksom varit tvungen att begränsa mig med hänsyn till maken, som inte velat berätta för tidigt och haft problem att berätta för sin familj (dom fick veta till jul). Förutom de allra närmsta har de som fått veta i övrigt varit ganska slumpmässigt och på säkert avstånd från bygden. De har kanske dykt upp precis när jag behövt prata av mig eller jag har kanske känt starkt vid någon särskild händelse att jag velat berätta för någon särskild person, vissa som "återbetalning" av gamla förtroende från deras graviditeter som jag fått dela tidigt.

Annars har jag försökt hålla tyst för att minska risken för ojsan-spridning på fejjan o.d. Jag har redan fått radera en "tanklös" kommentar som man förstod direkt vad den handlade om, om man haft minsta lilla misstanke. När jag påpekade det för kommentatorn hade hon såklart inte tänkt alls på varken att det fortfarande var "hemligt" eller att det inte var några problem att tolka innebörden, även om det inte stod rakt ut... Ni kanske hann se kommentaren de 31 minuter den låg ute runt jul... ;-) Jag har själv inga problem att berätta "tidigt". Det blir som det blir, och skulle något hända behöver man ju ändå stöd. Maken har det lite annorlunda, eftersom vi bor i hans territorium på ett helt annat sätt än i min lilla livsbubbla med de flesta vännerna på distans. Många som är nyfikna, väntar på en sån här nyhet osv. Han är betydligt mer intressant för träsko-telegrafen än vad lilla jag är...

Jag har bara behövt blåljuga för en enda person (dvs inte sa att jag var gravid på rak fråga "hur går det för er då?"), men jag fick känslan att hon misstänker något ändå nu senast vi träffades, eftersom hon undvek naturliga följdfrågor. Och hon förstår och förlåter lögnen när det kommer fram är jag helt övertygad om. :) Been there, done that om man så säger, om jag inte räknade helt fel...

När jag skriver detta har vi precis gått in i andra trimestern (fast det beror visst på hur man räknar....) och vecka 13. Jag vet fortfarande inte när jag ska gå ut offentligt med det. Vi har tid för RUL 14 februari - på alla hjärtans dag - en dag vi brukar fira traditionsenligt! Kanske väntar jag tills dess. Kanske känner jag att det är dags tidigare, för att det ändå sipprat ut "på bygden". Det har visst nått halva släkten redan och börjar studsa tillbaka bakvägen (fastrar som ringt upp och grattat svärmor), så vi får se. Ju längre jag har väntat desto bättre känns det att vänta lite till och kanske publicera UL-bilden som löpsedel.

Hur mår jag?

Detta är första spontanfrågan när någon får veta, samt vid alla nästföljande samtal. Jag tycker det är lite gulligt. Är inte van att bli ombrydd på det viset, mjukt och omsorgsfullt. Dock brukar de flesta som frågar bara vilja veta om jag kräks - allt annat är ganska ointressant! =OD

Förutom lite skrämselhicka i början av vecka 10, när jag hittade blodstänk i trosskyddet, har jag mått jättebra hela tiden. Lite för bra antagligen, för i samband med stänket började också det blodsockerstyrda illamåendet. Det börjar ungefär när min kropp brukar vara redo för "frukost" (dvs strax efter lunch) och håller sedan i sig hela eftermiddagen och kvällen. Varannan dag har varit värre cykliskt. Jag förstod det efter ett tag och har kunnat passa på att göra hyfsat vettiga saker tisdag-torsdag-lördag ungefär...

Ett par dar efter blödningen fick vi kika på vårt lilla pyre med VUL. Vi hade tid för läkarbesök och fick träffa en kall och stressad läkare som viftade bort mina frågor om barndomsvaccin och olika blodprov som oväsentligheter. Fick fundera ganska många timmar efter besöket varför hon var så skum. Men jag tror att jag listade ut att hon läst journalen innan och var övertygad om att hon skulle behöva komma med tråkiga nyheter, 3 dar innan julafton, till ett 40-årigt par, som försökt bli gravida länge. Det hjälpte inte att det bara varit ett stänk med lite brunt efter och hon rynkade pannan bekymrat när jag förklarade att jag hade mått väldigt bra hela tiden, förutom lite ont i tuttarna och antydan till illamående (som det fortfarande var då). Att jag inte hade så mycket symtom såg hon alltså som ett tecken på att det var kört antar jag. Hon ville få det överstökat så fort som möjligt helt enkelt. För det var väldigt brått upp i stolen för ultraljudet kändes det som.



Där var dock inga som helst problem. Pyret dök upp direkt, och jag drog efter andan. Kunde knappt fatta att det verkligen var sant! Helt fantastiskt ögonblick! Hjärtat slog och pyret låg och viftade med sina små armar (jo, det finns armar vid 9,5 vecka, som jag fått förklara och försvara i en tråd på aff.... suck...). Läkaren var fortfarande lite stel och spänd medan hon frös bilden och satte ut sina mätpunkter. Sen spottade apparaten fram längden 28 mm och 9+4. Exakt på dagen vad bebisen skulle vara enligt det där ÄL-testet 29 oktober alltså (under förutsättning att ägget blev befruktat direkt då...). Nu först slappnade hon av och började babbla glatt, ge oss utskriften av den frysta bilden efter att vi fått gå på upptäcktsfärd efter fler små pyren (det fanns det inga tack å lov - vi börjar med en!) och guidade runt oss i navelsträng med pulserande kärl och annat. Jag är imponerad över hur väl allt syntes på skärmen. Har ju hört folk som säger att de knappt begriper vad de ser ens när de får det utpekat. Det har säkert med en massa olika faktorer att göra, som läget i livmodern, utrustning, hur duktig personen som sköter ULutrustningen är, urinblåsans fyllnad osv. Vi hade tur som fick en så bra bild så tidigt av vårt pyre, så jag är fullt inställd på att få en blurrblurr-antydan-till-bebis-bild på RUL sen... ;-)

Maten....
Jag fick snabbt skippa alla tankar på lc-mat eftersom det inte gick att äta så mäktig mat så ofta som jag behövde äta för att hålla illamåendet i schack. Jag kunde äta vanliga tonfisken till frukost nångång, men var ju ändå vrålhungrig 2 timmar senare och blev så himla svullen på eftermiddan sen av alldeles för mycket mat att jag fick minska portionerna - och då var det enklare att lägga om kosten till vanligt folks mat av mellanmålstyp... Dessutom tror jag bebisen kan behöva lite insulin för att växa - det är ju ett tillväxthormon också. Det har blivit mycket tunnbröd med ost, leverpastej och ägg för att inte tala om glas och muggar med filmjölk. Clementiner funkade första tiden, men inte sen illamåendet dök upp ordentligt - då blev det värre av en syrlig clementin. Kallt har funkat bättre än varmt, och laga mat har det inte varit tal om på flera veckor. Stackars Magnus har fått laga allt, men han har insett att det inte varit direkt förhandlingsläge när jag skiftade i grönt bara jag tittade ner i en stekpanna. Första tuggan med varm middag har varit lika besvärlig att få in i munnen - har nästan fått hålla för näsan för att minska intrycken. Men efter första tuggan har det gått hyfsat att äta middagsmat. I små portioner.

För alla som undrar har jag inte behövt kräkas ;-), vilket jag personligen är väldigt tacksam för att slippa! Jag hade det kämpigt i början med alla hjärnspöken kring mat och viktuppgång, men det var också bara att kamma sig och gilla läget. 6 kilo plus än så länge, men ringarna passar fortfarande de flesta dagarna, så jag tror det mesta satt sig där det ska (=hos bebisen) + såklart vätska av att plötsligt vara kolhydratiker igen. Sen tajmade jag ju väldigt bra med en avslappnad jul med en hel del choklad. Men jag vill inte påstå att jag saknar sockerträsket särskilt mycket. Ska bli skönt när jag försiktigt kan konvertera tillbaka till lc-mat igen, som jag mår bäst av kroppsligt. Har inga tankar på att stanna i sockerträsket.

Andra trimestern startat

(Igår var första dagen på länge jag inte led av illamående på kvällen och inte behövde fixa mer mat konstant. Kanske har det vänt... Jag bytte illamåendet mot seriös trötthet istället och kunde för första gången t.o.m. tupplura lite på dan men har ändå sovit gott inatt också! All förändring är bra förändring! Förhoppningsvis återvänder energin ordentligt snart när jag nu får ordentlig vila och inte bara soffkoma som hittills när jag inte kunnat sova.)
Nu blev det visst publicering den 24 januari efter många om och men, och illamåendet har fortsatt de allra flesta dagarna, men jag kan jobba längre och längre tid åt gången, så det finns hopp om livet!

BF är på Margaretadagen den 20 juli - makens bortgångna farmors 100-årsdag!! Japp, vi tajmade även Sommar-OS hyfsat (men jag ligger väl och föder lagom till invigningen, som är det man vill se lajv....) men fick skippa alla planer på Springsteen den här gången. Man kan liksom inte få allt. Maken tror det blir en Fredrik (18/7). Vad tror ni?

Nu får vi se hur länge detta inlägget får ligga som utkast innan vi känner oss redo att offentliggöra nyheten stort.

Årskrönika 2011

Tycker det är kul att fundera tillbaka på året som gått och passar på att göra en årskrönika med hjälp av fasta rubriker. I år är det svårare än vanligt att svara på vissa frågor....

Årets happening
Torpinventeringen har äntligen fått fart och börjat vara riktigt kul! Vi har nog tröskat oss igenom de svåraste ägorna med flest folk på också nu, så ett slutförande nu under våren som kommer känns ganska realistiskt.

Årets projekt
Förutom en del lyckade privata projekt väljer jag ett jobbprojekt: Lägga om företagets verksamhet till att innefatta mer släktforskning, som jag tycker är superkul och jag mår så bra av! Har fått många roliga uppdrag och kul feedback på färdiga rapporter!

Årets låt
Tuggummilåten som snurrar på repeat om jag hör 3 toner i rad av den är nog "Move like Jagger" med Maroon 5. Jag vill låta det vara osagt om jag gillar den eller inte... =OD Annars är jag ju numera grottmänniska när det gäller musik och tycker bara det är jobbigt med för mycket ljud omkring mej för lång tid i sträck.

Årets resa
Stockholmssemestern i somras var en riktig hit och gav mersmak! Den sortens semester med få fasta planer och mycket ta dagen som den kommer passar oss perfekt. Sen hade vi ju supertur med både väder och boende, så det kunde inte bli bättre!

Årets hurra!
Jag fick positiva resultat på två viktiga tester under hösten, vilket känns helt fantastiskt bra!

Årets person
Min underbare man som fortsätter att göra mitt liv värt att leva varje dag! Sen har jag två vänner jag inte skulle kunna överleva utan: Virre och Johanna. En i cyberspejs och en på hemmaplan. De kompletterar varandra bra och finns alltid när de behövs!

Årets slit
Väderstressen i somras, som tack och lov KBTades bort för egen maskin innan vinterns kvinnonamnade stormar har härjat utanför. En stor fördel är att våra vindkraftverk nog tjänat multum med pengar i år, så vi kanske får ut vinst tidigare än planerat.

Årets plagg
Mammas stickestrumpor i alla modeller! Jag har alltid haft problem att hitta strumpor som funkar, men nu vill jag aldrig ha annat än hemstickade gladstrumpor!

Årets bästa bok
Jag tror det var i år jag lyssnade på 100-åringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Helt hysteriskt mysig bok som alla borde läsa! Man ler i princip hela tiden åt klurigheterna!

Årets sämsta bok
Jag kämpar och kämpar med Sigrids hemlighet, som för mig varit en riktig besvikelse. Blev så glad när Mazettis Blandat Blod (om folk här på min hem-ö på 1000-talet) hade en uppföljare, men tyckte det var konstigt att det var en annan författare. Inte alls samma berättarstil, och man kan ju ha roligare på sina ljudbokspromenader än att föda barn i 10 kapitel, som boken börjar med... Seg är bara förnamnet, inget flyt, inget som händer, trots inslängda våldtäkter o.d.

Årets köp
Renoveringen av kontoret! Ett rejält lyft för stugan och min arbetsglädje!

Årets lycka
111111!

Årets tv-stund
Downton Abbey - vilken underbar serie!

Årets förändring
Jag klev in i 40-talet med allt vad det innebär. Det märks inte så mycket till vardags, men påverkar ändå en hel del i det praktiska livet som jag kanske inte var helt beredd på.

Årets film
Hmmm... har bläddrat igenom en komplett lista med filmer från 2011 utan att hitta någon som var sådär, av de 3-4 jag såg... Jo, the Kings Speech var superduper! Den väljer jag då. Nu kom jag ner till slutet av listan och hittade Water for elephants också. Fantastisk film! Det var längesen jag blev så känslomäsigt engagerad i en film senast. Skrattade och grät om vartannat. Tror inte jag blivit så berörd sen Alive....

På hyrfilmsfronten måste jag nämna den helt knasiga och skruvade filmen Drive Angry med Nicky Cage. Helt klart sevärd om man gillar lite koko-filmer.

Jag fick koder för att jag hade helårsprenumeration på MacWorld hos hyrfilmsnissarna Headweb. Funkade toppenbra och jag bestämde mig för att förnya min något för dyra MW-prenumeration tack vare headweb-koderna igen. Tji fick jag, det samarbetet försvann och jag står här med en för dyr tidning och IDG struntar totalt i mina synpunkter om deras brutna löfte (det stod i förnyelseinfon att headweb ingick i helårs-pren...). Nåja, jag rekommenderar iallafall Headweb som stream-hyrfilmstjänst. Har funkat klockrent och har mycket filmer! Ibland får man vara snabb så inte deras licens hinner gå ut, som den tyvärr hann göra med Sherlock I. Och de har inte alla nya populära filmer heller, men många.

Nyårslöften inför 2012:
Jag brukar inte hitta på några nyårslöften, även om jag kikar lite extra på året som gått och funderar över året som kommer. Jag är sällan helt "nöjd" utan utmanar mig själv hela tiden till utveckling, förändring och nya projekt.

Mina mål är däremot att fortsätta uppskatta och glädjas över det jag har i mitt liv, vilket jag börjar vara riktigt bra på. Jag tror inte längre att någon snart ska komma och ta ifrån mig all lycka och säga "skojade bara", riva kulisserna och säga att jag inte är värd detta. Jag förtjänar varenda sekund av mitt fina liv!

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0