Att göra mamma besviken

När jag klev ut från föris idag stod det ett gäng skolbarn på gården. Två av däkorna hade diadem med lila plym-tofsar på. Och jag fick genast en flashback till mellanstadiet och pannbanden. Kommer ni ihåg pannbanden?
 
 
Det blev superinne med pannband nångång i mellanstadiet, början av 1980-talet. Alla tjejer hade dom. Jag tjatade och tjatade och mamma gick med på att vi skulle åka och köpa pannband till mej också. Jag ville ha ett smalt flätat resårpannband antingen i vitt eller rosa med silver i. Kunde gå bra med ett blått eller pastell-lila också. Detta var före min gröna period. Agnetha har något slags knyt på sitt, men detta var bara runda och man skulle ha dom där bandet sitter på Agnetha.
 
Vi åkte in till stan och kanske Glas & Grejer? Minns inte vilken butik som hade dessa. De hade precis dom jag ville ha och de kostade kanske 25 kronor. Men i montern fanns såklart massor med olika pannband och mamma fastnade för ett jättevackert vävt band med rosa blommor och gröna blad och nån slags dragsko-knäppning/snöre bak som det hängde pärlor ifrån. Det kostade nästan dubbelt så mycket som resårflätorna! Och visst var det jättefint!! Men det var ju inte ett sånt pannband jag ville ha. Jag hade ju förälskat mig i de flätade resårpannbanden. Jag kan inte direkt minnas att det var för att jag ville ha som alla andra, men det var kanske så också. Men jag tyckte de smala banden var finare. Självklart var det totalt uteslutet att få båda. Jag fick välja. Och då blev det ju det mamma ville jag skulle ta, det fina vävda. Som inte var lika lätt att sätta på, kasade ner och inte riktigt funkade. Men det var fint. Min pannbandsperiod var därmed över och det fina vävda pannbandet låg mest i en nipperskål hemma och sa "du skulle valt resårpannbandet iallafall, för det hade du nog kunnat använda".
 
Jag är så glad för att jag kan få sånahär flashbacks och minnas hur jag kände och tänkte. Förhoppningsvis lyssnar jag på Maltes känslor och förstår vad som är viktigt för honom när vi står där och ska välja "pannband". Och är det så att jag väldigt gärna vill ha ett annat pannband så får jag väl köpa båda - vem var vi där för?
 
Väldigt symboliskt inlägg detta, som gav mig många insikter. Det här med att göra mamma besviken går som en röd tråd genom hela livet. Jag har aldrig känt någon press att göra pappa nöjd vad jag kan minnas, men det kanske jag gjort och glömt det nu. En period tyckte jag till och med det var enklast att göra mamma besviken direkt, så hade vi stökat över det liksom. Men nu har jag kommit till insikt om att jag inte längre bryr mig ifall mamma blir besviken eller inte - det är upp till henne att ha dessa känslor själv.
 
Jag vet att jag gör så gott jag kan och att jag har med mig tillräckligt med god uppfostran, sunt förnuft och folkhyfs för att reda ut det mesta. Ibland blir det fel såklart, men då får man försöka lösa det. Nu börjar jag vara tillbaka på rätt spår mentalt också efter en rejäl dipp efter graviditet och utmattningsdepression m.m.

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0