Jag har ju alltså vetat det ett tag...

Att jag är utbränd menar jag. Jag är "espert" på att vara utbränd åsse! Been there, done that. Japp, jag bara staplade upp alla mina gamla verktyg från förra gången och skulle börja må bra. Men vänta, va, det funkar ju inte?
 
Vi behöver reda ut detta lite. Eller mycket. Som person är jag detaljorienterad och lösningsfokuserad. Man skulle kunna tro att detta är ett cv, men med tanke på innehållet i övrigt så kanske inte. Haha! Den där utbrändheten är ju bara ett symtom på något annat, det också. Livet kanske?
 
När jag satte mig i stolen hos psykiatrin för ett år sedan och sköterskan frågade "vad vill du ha hjälp med?" hade jag inte en aning! Jag vet fortfarande inte svaret på den frågan, men vi har iallafall börjat lägga pussel. Och medicinera. För säkerhets skull... ;-) Jag kom till psykiatrin på ångorna och i upplösningstillstånd, för att stapla beskrivande klyschor - det var iallafall så jag kände mig. Och den viktigaste frågeställningen jag hade med mig var om jag är bipolär. Detta hade verkligen aktualiserats med "felmedicinering" av min utmattningsdespression från primärvården. De gör så gott de kan och använder sina standardformulär och behandlingar, eftersom de ju funkar i 99% av fallen eller något. Jag fattar. Vad sertralin gjorde med min deprimerade eventuellt bipolära hjärna var att skicka in mej i "rapid cycling" på bipolärspråk. Jag var deppig på morgonen men lyckades skrapa ihop energi på någon vänster att orka tagga för ev. kvällsaktivitet där jag gick i hypermode och allt var fantastiskt bra, trevligt, babbligt (på riktigt, inte fejkat för en fasad alltså) och hjärnan gick i spinn. När jag kom hem från aktivitet hade jag så mycket inspiration och energi att jag kunde jobba jobba jobba med småprojekten "halva natten" om jag hade velat. Nu gör jag inte det, utan jag är en duktig flicka och går och lägger mig i hyfsad nattuggletid och vaknar energislut och deppig. Nya tag. Om jag inte haft insomnia dårå.
 
Psykiatrin lägger pussel, jämför erfarenheter, viktar symtom mot varandra, vad är vad, vad är hönan och vad är ägget. Å ena sidan kommer jag dit med en frågeställning, å andra sidan kanske den problematiken bara är ett symtom på något annat. Nu börjar ni kanske förstå varför jag gillar uttrycket utbränd. Min hjärna är stekt! Av att hantera vardagen, hitta strategier, ta nya vägar. Har det hjälpt då? Att trampa på? Nja.
 
Jag fick sjukskrivning av primärvården innan jag hamnade hos psykiatrin och körde utmattningsrehabiliteringsrejset modell fixa själv. Jag är ju för högfungerande för att få annan hjälp och stöd, som de som verkligen verkligen rasat får (=läkare+fk+arbetsförmedling slår sina kloka huvuden ihop och försöker hitta en rehabiliteringsplan. Jo, det ringde en tant från fk en gång, och skulle höra av sig igen. Oklart när. jag väntar än.), och ffa de som har ett socialt skyddsnät och inte haft företag i en väldig massa år utan att få snurr på pengarna. Jag vilade och gjorde må-bra-saker om vartannat. Jobbade med sånt jag mådde bra av, vilade, promenerade liiiite. Sen var min frist slut, läkaren på vc förklarade att han inte med gott samvete kan förklara för fk att jag inte är i skick nog att söka jobb. Jag är för högfungerande. Jag har fortfarande näsan över vattenytan och trampar och trampar. Visst hjälpte det lite, men jag började märka av svårigheter med att få energin att räcka.
 
Skedteorin är intressant i sammanhanget. Sånt man ramlar på när man försöker förstå och försöker hitta sätt att beskriva. Kortfattat: en frisk person kan bara gå och hämta en ny sked i kökslåda eller diskmaskin när hen behöver mer energi. Vi som av olika anledningar har energiproblem får bara ett visst antal skedar att tillgå under en viss tid. När skedarna är slut är soppan slut. Då får man vila sig till nya skedar.
 
Som detaljorienterad och lösningsfokuserad fungerar jag lite grann som ett toffeldjur. Här är en bra väg, nu kör vi! Tjoff, nä, där var ett hinder. Backa, byt riktning, följ den nya vägen, smack, vägg, backa, omgruppera... I ett försök att hitta orsak och verkan på en stekt hjärna är det förödande. Men jag vet inget annat sätt att göra. Det är så här jag är, och den här sortens sjuka kan ingen hjälpa en med att reda ut, man måste göra jobbet själv. Så blir det många smällar på vägen. Det "ingen" kan göra för att hjälpa, psykiatrin och vården, är att ställa rätt frågor, ha en bred erfarenhet av olika människor med liknande problematik och många alternativa handlingsplaner. Och kanske inte alltid _bara_ lyssna på patienten. Det är nog där det brister lite i mitt fall. Återigen, jag är för högfungerande (än), passar inte riktigt in någonstans i grundproblematiksvarianterna och det finns inte tid att fördjupa sig i mitt fall när jag trots allt fungerar "tillräckligt bra".
 
Vilka grundproblematiksvarianter är det man kollar på i mitt fall då?
 
ADHD nämns ofta. Jag känner igen delar av beskrivningarna när det gäller saker som är problematiska eller besvärliga - och styrkorna man har också såklart. Jag är inte och har aldrig varit hyperaktiv fysiskt, men i hjärnan! ojojoj... Check på den!
 
Bipolär typII eller cyklotomi i någon grad. Jag har så länge jag kan minnas pendlat upp och ner cykliskt. Jag har aldrig undersökt eller bokfört hur eftersom jag inte förstått att inte alla har det så. Hur vet man vad som är normalt liksom? Jobb- och energimässigt är detta en skitbra grej! Man får saker gjorda! Tjoho! Inspirationen flödar, man är "bäst i hela världen" på det man håller på med, behöver inte tänka på världsligheter som matbehov, toalettvanor m.m. när energin flödar. När man pushat sig fram till deadline, vad det än är, tenta, sajtlansering, boktryckning, tar det stopp. Man slutar fungera vettigt. Hjärnan tiltar. Försöker jag jobba så känns det som när man försöker starta en bil med döende startmotor ungefär. Enkla löpande-banduppgifter som att svara på mail, skriva ut ett papper o.d. kanske jag klarar. I bipolbeskrivningarna känner jag mig hemma, där är så mycket jag känner igen.
 
Jag fick en sån där ledande fråga när jag bollade bipolärfunderingar med en annan bipolär:
"När du säger att det är "normalläge" för dig att inte äta undrar jag om hypomani fortfarande är något som du ser som ditt "ideala" stämningsläge?". Ja, såklart är det så! Det är så skönt att vara där uppe, fungera toppen, vara go och gla kexchoklad och inte behöva bry mej om annat tjafs.
 
PMS-varianter. Alla inom vården, fråga #1: "Har dina svängningar samband med menscykeln?" Jo, det har jag väl sett, liksom hela min omvärld. Men det är ju inte hela sanningen. Menscykeln påverkar inte "hypomaniskoven". Den ger bara cykliska svängningar med depp i samband med mens. Jag är superduperhormonkänslig. Undviker alla könsrelaterade hormonpreparat efter alldeles för många år med p-piller och ett kapitalt misslyckat hormonspiralsförsök.
 
Vad leder allt detta till då - den stekta hjärnan och alla möjliga diagnoser. Det får du veta i nästa avsnitt av "På kurs med Kurt"!!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0