Soloflyger igen

Nu har jag satt ut medicinen helt. Det var vad min nya förbiviftande läkare (boende i Köpenhamn, kom förbi nån dag i månaden här i staun) tyckte vi skulle prova. Han ville gärna ha clean slate och se hur jag fungerar utan medicin. Jag hade redan dragit ner till halv dos för att jag kände mig "drogad". Hjärndimman försvann och jag blev piggare. Jag hade säkert behövt den höga dosen under den första läkningsperioden, men nu var det dags att trappa ner. Jag var såklart också nyfiken på om jag behövde den alls, men kan ändå inte riktigt skaka av mig känslan av att sitta på ett löpande band när den förbiviftande läkaren, som aldrig träffat mig innan, har en tydlig agenda redan när jag kliver in genom dörren att göra mig medicinfri... Jag inser rätt snabbt att psykiatrin stängt dörren för vidare utredningar. Nu är det dags att flyga solo igen och "fixa själv". Han skulle kanske vifta förbi från Köpenhamn igen senare och se hur det går för mig. Om han inte hinner bli utbytt av någon annan för att han tröttnar på att pendla.
 
Så sen nån vecka ringer inte min medicinklocka på mobilen längre efter halvförsiktig utsättning och min kropp flaxar omkring i någonslags handfallenhet och söker balans i hormonerna igen när det slutat pumpa in diverse kemi oralt. Det första som kukar ur är vikten och vätskan i kroppen. Jag lägger på mig 5 kilo svullenhet och tar jag inte av mig vigselringen så kanske fingret exploderar. Neeeeej, inte upp i vikt! Jag orkar inte mer! Jag har ju skött mig så bra och iallafall hållt mig viktstabil trots antidepp-medicin. En snäll psykolog på BVC som jag fått prata av mig hos både om barnproblem och mitt eget hanterande av att bli mamma och hur jag gick i den klassiska fällan och tokglömde mig själv, lugnar mig med teorin om att det är tillfälligt spök i samband med medicinförändringarna.
 
Sen pajjar menscykeln ihop. Men i min ålder vet jag ju aldrig om det är åldern eller annat spök. Och strulande menscykel är snarare regel än undantag, så det är bara att gilla läget och vänta på bättre månader. Typ. Om 20 eller 37 dagar...
 
Jag mår för övrigt ganska bra. Eller så har jag bara vant mig vid mitt nya jag. Eller kanske komma tillbaka till mitt gamla jag? En sak som dock är väldigt påtaglig är att jag faktiskt varit "drogad" i över ett år. Med Prozac liksom. Vad fan är nu detta?!? En massa känslor! All over the place hela tiden!! Tårarna sprutar, gapskratten är nära, jag blir arg så jag vill stampa i golvet och smälla med dörrar. ORKA!!! BVC-psykolog igen: men det är väl bra att du får tillbaka dina känslor och kan lära dig hantera dom igen? Eh, jo, ja! Jag älskar ju känslor. Egentligen. Men alla på en gång? Kan vi ta en i taget? Och förlänga stubinen? Häpp!
 
Volymkontrollen är ett stort problem. Jag får ofta backa tillbaka och be om ursäkt för att det blev för mycket, för tramsigt, för whatever. Men jag lär mig väl för varje gång var gränserna går. Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig det redan vid snart 46 års ålder. Men jag tror att detta också kan vara något som blivit lite skadat av utmattningarna. Hör väl ihop med någonslags affektreglering det också.  
 
Jag är iallafall glad att jag har en stabil grund i min självkänsla sen förra vändan. Visst vill jag minska i vikt av praktiska skäl. Lättare att hitt kläder, inga tuttar ivägen överallt, lite bättre ork osv osv. Men jag är nöjd med min kropp rent generellt! Jag gillar fb-tips om att få en perfekt mage genom att nypa sig själv i magen och säga "oj vilken perfekt mage!". Kung Kortisol har för övrigt gjort ett toppenjobb med den senaste valken! Men jag känner verkligen att jag duger precis som jag är och jag tycker att jag är fin! Så skönt att slippa känna stress över det iallafall. Alla knasiga ensidiga kroppsideal och måsten från skönhetsindustrin. Jag duger och är fin som jag är! Lite obstinat och provocerande sådär.
 
Jag är kvar hos psykiatrin och den där prat-sköterskan jag nämnt tidigare. Vi ska ses snart och hon skulle kolla med någon arbetsterapeut (?) om vi kan göra något med energihanteringen. Vad de har för redskap, kunskap och erfarenhet av en som tappat detta så till den grad att minsta vardagsgöromål slukar enorma energireserver i förberedande tankar, planering och utförande. Jag brukar ta exempelt att jag vissa dagar har svårt att bestämma mig för hur många rutor dasspapper jag behöver för att torka mig. Det illustrerar rätt bra varför hårtvätt - särskilt utan badkar pga krånglande vattenfilter - är ett sånt megaprojekt att det knappt finns på kartan. Men jag brukar tänka att förr tvättade man sällan håret, så varför skulle vi egentligen behöva göra det nu? Är det inte något skönhetsindustrin slagit i oss också för att få sälja schampo, balsam, diverse smet, klet och sprej för att styla håret så det säkert är apsketigt igen dan efter och måste tvättas igen? Flåt säger folk. Jag MÅSTE tvätta håret varje dag. Jamen gör du det då... Måste jag? Flåtigt är det i början. Men jag är nere på varannan veckas hårtvätt nu och det är bara flåtigt de sista dagarna. Men jag har det nästan alltid ihopsamlat, så det fångar ju inte en massa damm och junk från sta'-luften heller. Förr hade man väl hattar, mössor, hucklen m.m.
 
Well well, nu ska jag bara lära mig leva med mig själv igen.
Alla mina härliga känslosvängar som gör livet värt att leva! Lovely!
 /sign. omkringfamlande hanterare med bipolära drag typ
 

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0