Djurlivet på Möcklö

Förra veckan upptäckte vi att man inte kunde ha ytterdörren öppen helt obevakat en längre tid. Magnus kom hem från jobbet, klev in och kom ut nästan lika snabbt igen och ropade på mej ute på kontoret. "Kom fort!!"
Inne i vardagsrummet på golvet satt den här pajsaren och var ganska förvirrad - jag kan bara tänka mej hur den kände när den kom swischande genom hallen, mot ljuset och *dunk* där tog det stopp...



Eftersom det inte är första gången jag hanterar rovfågel vet jag ungefär hur de beter sej i trängda lägen. Det hände att vi fick in dom i Helgolandsfällorna på Ottenby, och de går inte ner i slutboxen, så man får fånga dom med händerna. Samma i rovfågelfällan på Schäferiängarna. De är ganska lugna om man bara är lugn själv. Flaxar kanske lite, men deras "naturliga" beteende är att trycka nere i ett hörn med vingarna utslagna. Någon gång har jag råkat på en som varit riktigt rädd eller ilsken, och dom kan slänga sej över på rygg och hota med klorna, men det var ingen risk med denna, som bara var glad och tacksam att få hjälp ut.

Jag tog handskar på mej och tog händerna försiktigt runt vingarna och ner och greppade tarsen. Det är klorna som kan skada rejält, så dom behöver man ha kontroll på. Näbben kan dom hugga och rispa lite med, men det blir inga svåra sår, så den behöver man inte hålla lika mycket koll på. Höken hade inte varit inne mer än cirka en timme max, för jag hade varit inne en vända då... Jag vet inte om jag rekommenderar att man som ovan hanterar rovfågel själv - man hade kunnat öppna altandörren och hoppas på att den hittade ut, men eftersom jag har vana och det innebär mindre stress för fågel på detta viset än att man ska smyga och öppna dörrar och fönster och försöka få den åt rätt håll, så valde jag handmetoden. Jag berättar bara lite knep ifall någon råkar i liknande situation och tycker det är värt att prova.

Eftersom det var ett lite ovanligt besök fick maken hämta kameran och föreviga pippin innan jag släppte den. Den var inte skadad, utan flög bara lättad iväg. Fotosessionen var inget den tog skada av heller, den kändes väldigt lugn och fin. Jag tackade för besöket och läste sedan i Djurens språk vilket budskap den hade kommit med.

Sparvhök:
"ut och gör nya bekantskaper. din gåva är att få utdelning av livet. sparvhöken lärde mej att om man håller sig borta från livet så kan man heller inte vänta sig att livet ska ge en något..."

Den enda skada besöket gjorde var att min Lagerhaus-uggla gick i tusen bitar. Den stod i fönsterkarmen höken flaxade förtvivlat i. Lite ruggigt var det att dan efter sa mitt horoskop i BLT typ "Idag för du ett ovanligt och oväntat besök, och något du tycker om går sönder". En dag för sent, men ändå.... =OD

Kattrapport

Om någon väntar på kattrapport så kommer det en lite sån här också.
Sotis-katten flyttade in direkt och intog sina positioner i huset. Greta var en surpuppa i flera veckor, och precis i början såg vi inte alls särskilt mycket av henne. Efter en snabbkonsultation med min tolk fick jag besked att katthonor är surpuppor med nya flockmedlemmar, det är naturligt och behövs för flockdynamiken och uppfostran. Vi skulle bara slappna av och behandla båda katterna normalt, med kel, kärlek och matstunder som om ingenting konstigt pågick mellan kattfränderna.



Sotis är husses katt så det smäller om det! Visst gillar han mej också, men när Magnus kommer så kastar han sej över honom! Grabbar liksom... Här sköter han en av sina viktiga arbetsuppgifter som kökssoffekatt.



Imorse var det lite drama på kattfronten. När jag slog morgondrillen vid halv-8 fick jag syn på Möcklös värsting som klättrade ner ur vårt södra päronträd och såg väldigt nöjd ut. Jag anade genast oråd och började leta efter Sotis, som fortfarande inte går särskilt långt från huset, även om han kan vara ute själv och pjållra runt nån timme eller så. Det är kul att jaga fjärilar, klättra i norra päronträdet, bungyjumpa i syrenbusken, och om Greta är ute kan man alltid larva sej med henne! Han älskar även barn, så när syskonbarnen är på besök hos svärmor är han limmad där borta.

Nåväl, ingen Sotis syntes till, pep eller kom när jag ropade. Jag gick en runda i trädgården och började såklart vid päronträdet. Greta kom traskande och undrade vad som var på gång, och jag frågade henne om hon sett Sotis, men nä, hon hade ingen koll. Ropade uppe vid garaget och gick in en vända till för att kolla ovanliga sovställen med, men ingen katt. Gick ut på altanen för att kolla bortåt päronträdet igen. Då satt Greta där under och tyckte "Han ÄR ju HÄR!". Jaja, jag vet ju det, tyckte jag, och gick bort för att se om han satt högt, var ihjälskrämd eller så. Då höll han på att klättra neråt (ca en kvart efter att jag skrämt iväg värstingen alltså). Greta sprang upp och mötte honom, men fräste bara åt honom när hon kände hans rädsla. Jag fick ner katten ur trädet iallafall, och kom på att jag inte skulle dalta en massa - fast som Magnus säger så är han ju en tuffing, så det ska nog mycket till innan man förstör honom med mjäk.



Sedan var vi vid altanen en stund, och det är mycket displayande mellan honom och Greta fortfarande. Här går hon väääldigt nonchalant framför nosen på honom.



Ibland kan man nästa tro att det är en surikat vi fått i huset. Visst är det vissa likheter? Här spanar han efter ett konstigt ljud hos grannen i norr. Där morrade otäcka schäfern på honom häromdan, så han sprang och gömde sej under bilarna, så han vet att hålla koll ditåt.



Surikat från Skansen...



Greta surpuppar inte bara, utan senaste veckan har hon börjat härja lite med Sotis också. Dom är lika goda kålsupare och smyger på varandra, ger varandra tjuvnyp, kan inte låta bli att attackera när tillfälle ges, eller jabba till med en tass om de kommer nära varandra. Enda lugna stunden är när dom sitter i matstationen och käkar bredvid varandra. Lite ovant att se stor grå och liten svart - det brukade vara tvärtom... Bilden ovan kunde blivit bra om kameran hade varit liiiite snabbare... Greta smööög på Sotis som satt på platthögen. Jag såg att hon skulle hoppa upp och attackera, så jag klickade... men Sotis var redan iväg - ni ser svanstippen... Mobbebilder.

Ordningen återställd - svartvitt i kökssoffan



Igår var det äntligen dags att hämta hem lille Sotis! En riktigt kelen och gosig kattpöjk, som redan börjat göra oss sällskap i kökssoffan.

Inställningsperioden med Greta går väldigt bra.



Här är bild från första mötet och minuterna. De nosade och hälsade försiktigt på varandra först ett par gånger, sedan började diverse tester och displayer - sånt jag aldrig tröttnar på att studera! Det blir en del fräs, lite morr, några labba till. Greta dängde till honom rätt rejält när han satt och morrade under en pall. Sedan var hon nöjd och gick ut en sväng. Jag hann bli orolig att hon skulle flytta hemifrån, men hon kom tillbaka igen efter en snabb pinkerunda ute.

Sotis är en pigg krabat, som inte är särskilt orädd av sej. Undersöker i stora lovar, och tar egna initiativ. Bara hälsosamt försiktig och lite skvätten när han "ska" vara det, vid konstiga nya situationer eller ljud. Hemresan igår började lite panikartat. Han fick tokpanik i transportburen, och vi fick avbryta utkörseln för att släppa ut honom och lugna ner honom. Han for runt i bilen och larmade högljutt ett tag, men lugnade ner sej när han fick ligga i min famn och kika ut, medan jag pratade lugnande med honom. Han var och klättrade lite på Magnus axlar också och strök sej mot hans kinder, medan Magnus jollrade med honom. Det var ganska tydligt att det blev lite mycket för honom med både konstigt ställe, ljudet från bilmotorn och att det swischade förbi utanför fönstret. Jag hann bli lite stressad av hans larm-rop (det är ju naturligt - det är därför det låter som det gör), men lyckades ta ett djupt andetag och fokusera mitt lugn så han skulle bli trygg av mina energier.

Idag har han börjat sin karriär som andre kontorskatt. Eftersom han varit och funderat på kattlådan inne på toa, men inte riktigt fått ro att sätta sej där, tänkte jag att han fick vara ute ett tag innan vi gick vidare till stugan. Han visade tydligt att han var kissnödig genom småkrafs här och där. Han är van utekatt från föräldrarhemmet, så vi hoppas slippa kattlådan helt rätt snart igen. Greta gör ingenting inne, ens om vi har låda där. Försökskrafset blev oftare och oftare, sen plötsligt fick han ett ryck, sprang iväg en bit och satte sej mitt på gräsmattan och pinkade läääänge!

Greta kom och anslöt till oss efter att vi varit ute en stund. Hon är lugn och nyfiken på den lille, och försöker visa att hon vill busa lite. Känner av när han blir för skraj, och går då bort en bit. Ibland sätter eller lägger hon sej med rumpan/ryggen emot, så han får låta nyfikenheten ta över och smyga på henne istället. På bilden nedan låter honom honom smyga efter väldigt medveten om att han gör det.



Hon har så mycket kattbus uppdämt i sej, så hon kan inte låta bli att springa efter honom upp i träden (han är släkt med en jag känner, som också springer upp å ner i träden som om det var plant golv). Och blir han för exhalterad i sin lek, far iväg för att spana in något så springer hon genast efter och ska leka-busa och slår kull honom. Han fräser och slår framtassarna mot henne som skydd.



Det känns väldigt lugnt från Greta sida iallafall. Möjligen hade jag hoppats att Sotis skulle vara mer som Johannas Loddbert, som genast gick fram och boffade på Russin och avgudade honom från första stund. Men han är lite skeptisk, och morrar och skjuter rygg när hon kommer för nära än så länge. Släppte precis in henne i stugan när hon stod och sa att hon ville in (för 3e gången) vid dörren. Han skulle tvunget hoppa ner och vara med när jag öppnade dörren, så de möttes ju nos mot nos. En vanlig hälsning, innan han backade inåt och blev en liten rugg-boll igen. Sen kom han ynkligt och ville upp i mitt knä. Han hoppar inte riktigt så högt än så jag fick lyfta upp honom.

Ikväll lämnar vi dom själva ett par timmar när vi far på kalas, men jag är inte det minsta orolig. Kattluckan är öppen, han har visat att han kissar ute och han har koll på var matstationen är. Att det blir lite bråk och konfrontationer i början är oundvikligt medan de lär känna varandra, och det är bara bra om det får lösa det själva på katters vis, eftersom vi inte riktigt förstår vad alla display-morranden och yl betyder.

Här kommer lite kattgos!



Knäkattsjobbet fattade han direkt!



Han visar även tendenser till att bli en kelen soffkatt.

Vi gick och la oss igår, och efter en liten stund kom det en liten katt upphoppande och krullade ihop sej på Magnus bröst. Där har han legat hela natten. Framåt morgonen kom Greta upphoppande och det blev en liten fräs- och morrkonflikt innan hon hoppade ner på golvet igen och la sej på mattan. Kändes inte på något vis undanträngd eller bortkörd, utan mer "jag ger honom spejs och tid". Hon har varit precis som vanligt när han inte är i närheten, så hon har fattat galoppen helt. Det är business as usual.

Bloggen är lite tyst, som i så många bloggar. Det är semestertider, resa är avklarad och nu är det full fart de sista dagarna som fröken som gäller. Återkommer med trädgårdsrapport inom kort.

Här är lille Sotis



I måndags var vi och hälsade på vår lille skitkille som numera fått namnet Sotis, eftersom hans härkomst är sådan. Nu är dom i värsta bus- och yrvädersåldern så det var stört omöjligt att få en enda osuddig bild på honom. Han gillade starkt att gå på en planka som låg i gräset. När vi hade varit där en stund hördes ett gällt pipande från lillasyster Pipis



Magra Tessie var genast allert på att en av hennes ungar var i någonslags nöd. Det visade sej att Pipis hade klättrat upp i ett lågt fruktträd och inte riktigt visste hur hon skulle komma ner. Medan vi snackade med henne kom dom tre grabbarna tultande och skulle såklart också klättra upp. De trodde det var första gången de var uppe i trädet - hade iallafall inte sett dom där innan, så vi hade väl dåligt inflytande med oss från mormor Gretas energier...



Jag blir lika lycklig varje gång jag träffar min goa tjej Tessie och ser hur bra hon har det i sitt nya hem!



Det var en väldigt väldigt kluven upplevelse att hälsa på dessa små svartvita grynen. De är ju såååå lika Russin! Jag tänkte inte på det när vi bokade kattungen att det skulle kunna vara en liten mini-Russin. Ingen av Gretas ungar var ju en svartvit-mini-Russin... Nu vet jag att det inte är någon reinkarnerad Russin, det känns iallafall inte så, och jag tror han behöver lite mer tid på sej att återskapas och komma tillbaka till mej.

Här kommer lite djur



Den här långbenta varelsen kom Magnus hem och rapporterade att han sett på hemvägen den 7e maj. Det var bara att skutta i bilen igen och göra ett s.k. "drag" (fågelskådar-term för att åka och titta på en ovanlig gästande fågel). Det var längesen jag såg vild stork, och jag har aldrig sett någon på marken såhär, bara flygande över huvudet i termik. Park-storkar har jag såklart sett på närmre håll, men de är ju oftast vingklippta, så det är "fusk".



Varje år vid den här tiden börjar match-säsongen för vitfågel här i trakterna. Här är en hemma-match på planen nedanför vår altan i regnet förra veckan. De hade en skrattmås som domare, men han kom inte med på bild.
Jag ler alltid när jag kör förbi en åker, hage eller ett fält tydligt avgränsat och fullt med vita prickar på "turnering".



Den här lilla godingen råkade jag skrämma upp på väg på min morgonpromenad. Jag skulle vända på min solstol, som var full med blomfästen från träden, och plötsligt rapplar det till precis bredvid mej och jag ser något i harstorlek fara iväg uppåt grannens. Jag smyger försiktigt efter och tar den här bilden med full zoom. Bambi var lite groggy, jag tror den sprang rakt på grannens staket när den flydde, men bara på den halvminuten jag hämtade kameran på kontoret hade den börjat röra sej tillbaka mot stället mamman lagt den, så jag tror allt gick bra. Jag tassade iväg på min promenad och smög och kollade efter kidet igen när jag kom tillbaka en knapp timme senare, men då var det borta, så mamma har säkert hämtat det. Vi såg mamma med två små kid som gick förbi utanför vardagsrumsfönstret igår precis innan det blev så mörkt så vi inte hade sett dom längre. Nu börjar den fantastiska tiden när hela naturen är en enda stor barnkammare!

I blåmesholken jag har utanför kontorsfönstret är ungarna så stora att man ser gula ansikten i hålet då och då - redo att hoppa ut när som helst. Hoppas de hinner hoppa ut innan Greta lyckats fiska fram dom. Hon gjorde två utskällda försök igår. Nätterna är oroligt sömnlösa för mej, eftersom jag ofta får stiga upp på rått-rescue. Greta tar in levande möss och sorkar och släpper dom. Sen far hon runt i timmar och petar och leker med dom så de piper till och skrapplar runt. Riktigt tröttande att höra i halvslummer, så enklast är att stiga upp, ta på högerhandsken, fånga råtten (jag börjar bli ganska bra på det, jag också) och slänga ut den genom badrumsfönstret, så Greta inte förstår var den tog vägen, och inte hämtar in den direkt igen.



I lördags var vi hos sotarn en snabbis och kikade på Tessies bebisar. Dom har börjat stuffa runt med lätt jogging. Minsta pluttan som är mest lik Tessie var kullens pipis. Tog man upp henne började hon decibel-tjuta direkt. De andra tre var betydligt lugnare. Eftersom de två misstänkta gossarna var väldigt lika varandra, och det var allmänt stökigt runt hela besöket har vi inte valt vår grabb 100% än. Jag ville ha den stora av dom två och Magnus sa att den med liten bläs var den han gillade bäst. Detta pratade vi om i bilen hem, och vi kunde inte då återskapa minnet av gossarna så bra att vi vet om dessa två känslokriterier sammanfaller i samma kattunge. Vi får helt enkelt se nästa gång vilke grabb det är som ska till Möcklö.

Nu blir det katter igen....

Kommer ni ihåg den här tjejen?



Hon blev mamma i torsdags! Och vi har bokat en kille!
Här är två av sötsmulorna



Risk för att detta blir en kattblogg igen! ;-)

Jobbar som en tok och ser på statistiken att ni tröttnat på mej! Bra, då är pressen mindre! =OD

Tack för allt stöd - liten uppföljning

Tack alla som tagit er tid att läsa om och stötta mej och min familj i vår sorgliga stund. För mej finns inget fel sätt att varken sörja eller stötta - vi provar oss fram och gör det som känns rätt just här och nu.



De värsta gråtattackerna har lagt sej nu ett par dagar senare, men det känns verkligen som om världen förändrats. Som om det borde synas på mej att något är fel, något saknas. Alla försök att rationalisera och förklara för mej själv, som är rätt och förnuftigt, alla skuldkänslor, rädsla och oro, men framför allt den stora lättnaden att det är över. Nu behöver jag aldrig mer oroa mej, söka tecken på försämring, fundera ut matjusteringar och doseringar, byta till nytt insulin för att det är varmt ute, sprutan varit igång länge och katten verkar dåsig och har börjat trippa som en balettdansös i gräset. Alla dessa små tydor vi lärde oss leva med i vardagen, som var relativt lättfixade för att ha en pigg och glad Russin igen. Missförstå mej inte - varje dag var inte en kamp, då hade vi aldrig behandlat hans diabetes i nästan 8 år! 99% av tiden var han en reglerad och frisk diabetiker, men ansvaret för hans behandling vilade ju på oss, och en liten försämring utlöste direkt en oro - man är ju hönsamamma! Man lärde sej tyda de små tecknen, och bromsa tidigare med någon modifiering i behandlingen. En vanlig dag var de enda tecknen på att vi levde med en diabetiker i huset att han skulle ha insulin halv7 på morgonen och halv7 på kvällen. Inte så besvärligt.

Den här gången var det inte små tecken - det var stora dånande varningsklockor. Vi visste att det var sista versen, men man vill aldrig det ska ta slut, och ingen dag är den rätta dagen. Men en Russin som inte åt upp tonfisken han fick är inte frisk. Ändå var han pigg och glad och låg på sina vanliga ställen. Men han sa farväl till oss på så många sätt de senaste veckorna. Klev lite utanför sin egen komfortzon för att boosta våra sista minnen av honom - kanske sökte han själv trygghet och styrka att göra oss redo att låta honom gå.



En kväll låg han på divanen i soffan när vi satt och tittade på TV. Vi satt så stilla vi kunde för att inte störa iväg honom - han var gärna väldigt social, men på liiite avstånd. Greta kom och hoppade upp bredvid honom. I normala fall hade det varit ett säkert tecken på att han skulle resa sej, hoppa ner och gå därifrån. Istället kände hon att hon skulle låta honom ligga där, och kom bort och la sej mellan oss istället. Där satt vi, hela familjen och myste av närheten av varandra. Men plötsligt slog tanken mej, och jag frågade Magnus "tror du han håller på att tacka för sej?". Visst gjorde han det, min goe gamle kise, det är hur tydligt som helst nu.



I helgen har jag tänt ett ljus för honom nere vid hans viloplats - jag bytte ut det i morse då det första brunnit ut. Jag la även dit en stockbit som blivit liggande på hörnan av huset här, där han brukade sitta och mysa i solen. Vi hade problem att få ljuset att brinna på blåsiga Möcklö, men sedan fick jag låna en lykta av grannen, och nu brinner ljuset lugnt och fint - en liten prick utanför fönstret på kvällen. Den gamla julgruppen fick komma till användning som lite gravsmyckning och vindskydd. Jag vet inte om jag kommer att fortsätta ha en gravvård regelbundet sedan. Just nu kändes det bra att ha någonstans att fokusera saknaden, efter hand som jag städar bort honom ur huset. Jag trodde det skulle vara svårare, göra mer ont, men jag har redan gjort detta i huvudet varje gång han förbrukat ett liv (huggormsbett, tandinflammation, infektioner m.m. senaste åren), att det bara varit en lättnad att få göra det på riktigt till slut. Ett terapeutiskt sätt att ta farväl - givetvis stortjutande under tiden, men jag låter tårarna komma och känslorna flöda. Här ska inte stängas in och förträngas och resoneras om vad det nyttar eller vad som är bäst för mej eller honom eller omvärlden. Jag tillåter mej vara i sorgen och känna alla känslor, glädjen, sorgen, smärtan, frustrationen, skulden, skrattet, lyckan och vilken tur jag haft som fått känna denna underbara kise och dela hans liv! Jag sorterar inte, bara låter det flöda.



Filten i kökssoffan är borta - hans nattläger används inte regelbundet av skit-kise längre, och kräkfläcksrisken är minimal. Stolsdynorna är dammsugna och hans kattbur ställd i sophögen. Greta fick en egen ny, och hans hade sett bättre dagar, så det känns bra att kassera den. Hans sovplats. En av alla ställen. Att 5,2 kilo katt kan lämna så stort tomrum efter sej. Jag har tittat igenom alla bilder jag har på honom på datorn, och märker till min glädje att han är väldokumenterad (ni får ett smakprov i det här inlägget), jag behöver bara titta på bilderna, och vara där igen. Det ska bli en glädje att fortsätta scrappa om honom och våra minnen långt efter den här dagen.



Hela hushållet går på sparlåga, i en annan energinivå än normalt. Sakta försöker vi hitta nya rutiner efter att ha varit styrda kring Russins mattider och medicinering. Nu får jag sovmorgon på helgerna också, innan har det varit mitt jobb att ge morgoninsulinet vid halv-7. Greta är van vid att det plingar i skålar i köket halv-7, ca 5 och vid 9-tiden på dagarna, och brukar inte maka sej utåt matplatsen förrän glufs-glufs fått sin skål nerställd och är upptagen med sin "soppa". Vi måste hitta nya matrutiner till henne, som troligen bara blir morgon och kväll (med fria torrisar), då hon varit måttligt intresserad av eftermiddagsmålet ett bra tag ändå. Hon är lite dämpad, men det är svårt att säga om det beror på sorg/saknad (självklart saknar hon Russin-katten hon med!) eller det stora avbrottet i våra vanliga rutiner.



Vi har så många glada och fina minnen av min älskling. Han har lärt mej så mycket och varit med mej genom så många perioder av mitt liv. Flyttat ett antal gånger, provat på livet som både koppel-katt, innekatt och frigående utekatt, beroende på vilka möjligheter jag haft att erbjuda. Renoveringen, som såklart varit en stor påfrestning på vanebundna kisar, har han klarat jättebra - bara man låtit honom vara med och kolla läget då och då. Jag tror inte på stängda dörrar och kattförbud - vet dom bara vad som händer så är det mer "jaha, ja, det ordnar sej nog". Givetvis var det svårare i början, men sedan vande dom sej båda två vid stök-rycken.



Nu återstår allt praktiskt. Jag tror jag börjar ha meddelat alla som bör veta att han lämnat oss (Anders och Annica, jag tror ni läst här - jag har inte ringt er). Han har berört många i sitt och mitt liv, och jag inser hur många vänner jag har som vet vad han betytt för mej när jag ser era kommentarer och får era SMS. Ska ringa och säga upp försäkringen och har ett ärendet tillbaka till veterinären med en förtroendesak, sedan är det också avslutat.
Greta kommer inte att få vara ensamkatt i framtiden. Vi ska bara sörja klart innan vi tar in ett nytt yrväder i flocken och familjen. Kanske hinner Russin ladda om och komma tillbaka, kanske får jag vänta lite till. Men han kommer tillbaka sen, det vet jag. Vi är inte klara med varandra. Har bara lite paus för underhåll.

Nu är han på sin sista råttrunda



Idag var det dags för det oundvikliga. Känsliga läsare varnas - jag terapiskriver för minnet!

Russin har varit lite dålig i magen och halvkracklig med maten senaste veckan, och i fredags, efter en stormnatt med kattlåda inne såg jag att hans mage inte funkade som den brukar. Vi hoppades att det "bara" var en gallsten eller något som spökade lite, men beställde en tid till veterinären till idag. Jag åkte dit för att få med mej de vanliga perfekta blodprovsresultaten och kanske något litet för magen hem. Det blev inte så.

Direkt när veterinären klev in genom dörren gispade hon till, och jag förstod att det var klart. I höstas efter kattungarna hade flyttat var han en tid alldeles svullen i hela kroppen, som vi trodde var mest övervikt. Men han kändes vätskig också, så vi drog ner lite på insulinet för att se om det kanske skulle hjälpa. Då slankade han till sej och fick inga symtom av för lite insulin, så vi har fortsatt med den dosen. Men han smalnade inte över magen, och det var det som var problemet.

Vet-en konstaterade direkt att det måste vara en tumör, kände lite och ställde så mycket diagnos det går att ställa utan att öppna och titta. Hon lät mej känna och förstå vad som inte skulle vara där, och började prata om eventuella behandlingar. Jag har trivts så bra med den här veterinären, som förstår precis hur mycket djuren betyder. Hon har behandlat Russin ett par år, och jag ber alltid att få henne nu när dom är flera på kliniken. Han hade förutom diarré de senaste dagarna (i fredags var det bara konstigt ljust) även haft lite problem att peta i sej sin mat, halvdåligt med matlusten, men inte matvägran. Russin är en matglad kille, så då håller man lite extra koll på honom. Han har haft problem att tugga ordentligt - börjar ju vara en tannalös gammal gubbe, så hon kikade lite i munnen på honom också, och konstaterade att han både har tandsten och var lite infekterad.

Vi kunde få antibiotika och annan "konstgjord andning" och ta hem honom ett tag till, eftersom han fortfarande var glad och pigg, och någon magmedicin, som kanske skulle hjälpa maggen, men det var osäkert eftersom det troligen var tumören som orsakade bevären i tarmarna. Jag kände hela tiden att hon säger så för att vi behöver höra att vi kan få mer tid, och hade jag kunnat hade jag lyft upp honom och sprungit därifrån långt långt bort. Istället ringde jag på Magnus, som hade kört förbi utanför en stund innan, så jag visste han var ganska nära. Han kom direkt, och vi tog farväl av vår älskade Russin-katt. Allt var så lugnt och stilla och förståndigt, och jag är glad att jag verkligen klarade av att fatta beslutet att låta honom gå nu, när han fortfarande var ganska pigg. Det hade bara varit för min egen skull jag hade tagit hem honom igen - han var klar! Och jag har fått så många genrep på detta de senaste månaderna att jag ju visste att det skulle komma snart. Jag är glad att han inte fick bli jättesjuk och lida en massa!

Bilden tog jag när han fått sin första lugnande spruta och satt i vintersolen i fönstret. Vad sjutton gick han och satte sej i fönstret för (det gjorde han redan innan han fick det lugnande)? I vanliga fall vill han bara hoppa ner och nosa runt och vara stirrig hos veterinären! Och han har inte suttit i fönster hemma på över ett år, sedan hans syn försvunnit nästan helt. Han var så fin där han satt i motljuset. När han började dåsa till och hinnorna började synas i ögonen lyfta jag försiktigt över honom på mattan på behandlingsbordet som Karin kommit in med för att han skulle ha det skönt sista stunden. Jag bröt ihop över honom och kramade honom hårt hårt. Han la sitt huvud på min hand och bara vilade. Magnus stod bakom och var varm och trygg, la handen på min rygg precis när jag behövde det. När jag sagt till honom att han var en duktig påg och att jag älskar honom över allt annat kunde jag lösgöra mej och klappa till pälsen på honom. Veterinären kom tillbaka och gav honom andra dosen så han blev helt nersövd och jag strök och strök på min mjälliga lilla katt, som funnits hos mej i nästan 15 år. Sista dosen fick han rakt i hjärtat och direkt hon stack in nålen och tryckte till kände jag att han var borta, och såg hur det slocknade i ögonen på honom. Han var bara borta. Han fanns inte där längre.

En assistent kom in med en låda hon hade förberett till honom, så vi kunde ta med honom hem. Den var ganska liten, och hon var orolig att den kanske var för liten. Undrade om hon skulle hämta en större. Men den var ungefär samma storlek som "gröna lådan" som han klämmer ner sej i för eftermiddagssömnen, där han brukar ligga när han ska ha sitt kvällsinsulin, så vi sa att det gick så bra så. Även om han inte var där längre kändes det fruktansvärt att stänga igen lådan om honom och bära ut honom i bilen. Jag är glad att jag tog mej tiden att sanera kattburen efter kiss-och-bajsolyckan som varit på ditvägen innan jag gick in, trots att vi då kom ett par minuter för sent, för det hade inte varit roligt att behöva ta tag i nu i efterhand när allt började sjunka in. Det var för övrigt första gången jag lyckats vara så förutseende att jag hade med både torkyrulle, rengöringsmedel och byte av tidningar, och inte hade vanliga filten i buren. Senaste åren har Russin alltid gjort ifrån sej i buren när vi farit iväg, av stressen. Jag lärde mej till sist!

Men vad hände egentligen?? Jag skulle ju bara på lite checkup!! Och kom hem utan balluuba...

Greta tog farväl innan vi for - vad dom vet! Hon stod på baktassarna och sniffade på honom genom burgallret. När jag kom hem med lådan med hans kropp ställde jag ner den så hon fick snusa på honom. En snabb undersökning, men hon förstod ju att han inte var där, så hon gick igen. Jag lyfte upp honom och kammade bort allt mjäll jag såg, tvättade av hans tassar lite försiktigt och svepte in honom i den lila filten och la tillbaka honom i lådan. Det var mest för min egen skull, det kändes bra att pyssla om honom en sista gång. Sedan fick jag vänta ett par timmar på att Magnus skulle sluta jobbet. Han kom hem lite tidigare, och i solnedgången grävde vi ner Russin på råttrundan, där han kunde sitta i timmar och bara mysa.



Farväl min vän - vi ses igen! Tack för alla underbara stunder och år vi fått tillsammans!

Gamlingarna lämnar oss en efter en... =O(



Igår var jag och tog farväl av den här vackra tjejen. Elvira heter hon, men har senaste åren oftast kallats Essan, och har givetvis haft massor med smeknamn under sin livstid.

Hon har magrat hela hösten, så när hon blev sjuk och dålig för en knapp vecka sedan kom det inte som en överraskning. Hon har precis fyllt 15 år, för en månad sedan eller så och är ungefär 8 månader äldre än min gamm-skrutt Russin. Essan är också en av anledningarna till att jag skaffade katt, hundmänniska som jag var. Men denna fantastiska tjej kunde man inte annat än förälska sej handlöst i, och förälskelsen har hållt i sej.

Essan är en bonnakatt - alla hennes syskon i stallet var vanliga korthåriga. Jag kommer fortfarande ihåg första mötet. Jag kom hem till Johanna, som hade ringt och rapporterat att dom kommit hem efter hämtningen hemma i Blekinge. Vi bodde båda då i Lund, på "springa över utan jacka"-avstånd. "Här kommer lilla jag" sa Johanna, och runt badrumsdörren kom en lurvig liten tuss och tittade nyfiket på mej. En annan minnesvärd händelse var när jag kom hem och möttes av ett halvt hysteriskt meddelande på telefonsvararen och Johanna som bad mej komma och hjälpa henne duscha av Essan som hade badat i toastolen - den nykissade. Jag rusade över, men hon hade klarat ut det själv, och en våt och sur Elvira blängde på mej när jag kom farande. Detta var på analogkamerans tid, så dom bilderna finns bara på papper.

Jag har skrivit om Elvira i min djurpratsblogg också - om hennes nanny-talanger.

Jag är tacksam att jag fick chansen att ta farväl av gumman, även om det smärtar mej att minnas hur dålig hon var. Men det känns ändå bättre än att bara komma dit nästa gång och hon är borta "utan förvarning". Hon var så trött, men ändå försökte hon resa sej för att få komma närmre och kela. Alla trodde hon skulle somna in lugnt och fridfullt, men då det inte blivit någon förändring under helgen hade de redan fattat beslutet att åka iväg och påskynda processen idag om hon levde fortfarande då. Hon verkade inte lida, men det var bortom alla tvivel att hon inte skulle repa sig från den här sjukan. Det enda man kunde göra var att göra det bekvämt för henne.

För en stund sedan fick jag SMSet som bekräftade att hon lämnat oss, och ligger begravd under syrenen.
Stackars Johanna, som nyss avlivat sin trotjänare till häst, och nu Essan. Det kommer att vara mycket tomt utan henne.
Och jag vågar inte tänka tanken på vem som är näst på tur. Jag vet, men vill inte veta. Än är det iallafall inte dags. Idag kom han glatt travande mot mej, och var hur pigg och frisk som helst!

Om jag blundar och tänker kan jag fortfarande känna värmen och den lilla tyngden från Essan, som ligger och balanserar uppe på min höft när jag vaknar, på Hantverkargatan i Karlskrona, när jag och Johanna var sambos hösten 1999.
Du fattas mej!

Bäbisarna börjar vara stoooora!

Idag körde vi österut för ett hembesök hos våra bebisar. Mephi satt och väntade på oss i fönstret när vi kom, han for upp och satte sej där när vi ringde för vägbeskrivningen.

Vad jag inte hade tänkt på så mycket var att vi även skulle få träffa Gretas tvillingbrorsa Deuz, och han kom och mötte oss i hallen, med ett Greta-mjorr och stod sedan på skallen i min handväska en bra stund. Dom är så lika att det är ashäftigt - bortsett från att Deuz är dubbelt så stor och biffig!



Inte Greta! Deuz!



Inte heller Greta! =OD

Mephi var lite blygare av sig (ovant att se honom i den rollen, eftersom han var tuff och ranghög när han bodde hos oss), och for runt och satt på deras veranda och kikade genom fönster och sånt ett tag innan han kom och höll oss sällskap. Men sedan när han bestämt sej så körde lilla goding-spinneriet igång, och då kände vi igenom honom ordentligt, trots att han också växt rejält sen vi såg honom senast.



*spinna spinna purr purr* lät han.



Min lilla goding! Förlåt, inte min längre, men fortfarande goding! Puss på dej, lille Mephizto!



Sedan for vi vidare, eftersom Skrållan också flyttat västerut. Vi passade på att hälsa på hemma hos henne också.
Skrållan har bytt namn, och heter nu Bacardi. Hennes sambokise (och hennes matte såklart!) har flyttat, så nu är Bacardi själv med sin matte.

Hon kom springande och mötte oss direkt i hallen (fast de trodde hon bara försökte smita genom den öppna dörren), och även här var hallpryttlarna väldigt intressanta! Magnus skor snusades igenom noggrant! Jag gick tillbaka ut och lyfte henne och gosade om henne lite, innan hon var klar med inspektionen och nyhetsläsningen på skorna, och kom in till oss. När hon gick förbi mej mot sitt klösträd glimmade lite av "vår" Skrålla till - hon hade upptäckarsvansen! Men nu i storformat! Hon är den som jag tycker har förändrats mest under sin uppväxt från litet troll - bl.a. har hennes päls blivit "plattare" och glansig.



Visst känner man igen henne, lilla skrållan Bacardi?





Hon lekte och busade lite med Magnus, i sitt klösträd en stund, sedan for hon in och la sej under sängen, och somnade nog, för vi såg inte till henne mer under vårt besök. Hon har blivit en riktigt söt liten kattfröken, precis som jag trodde.

Nu har vi bara kvar att besöka lilla Frasse också, så det får vi försöka göra innan han blir för stor också! Kul att se kisarna som tonåringar tycker jag!

Ha det bra i katthimlen Åskilåskar



Idag vid lunchtid fick jag ett sorgligt SMS från mamma att Oscar inte finns hos oss längre. Han blev sjuk och slutade äta förra veckan, och har fört en oviss kamp en vecka inlagd med dropp och undersökningar. Han visade tydligt att han ville men inte kunde äta, det gjorde ont.

De konstaterade till slut en tandsjukdom som flörstörde hans tänder snabbt, och att det inte fanns något bot. Nu hade även lever och hjärta börjat protestera, så det var lika bra att han fick åka till katthimlen, så han slapp ha ont.

Oscar var hittekatt, som kom med sin mamma som liten bebis till katthemmet Tassebo i Helsingborg. Han har levt 14 lyckliga år som Skåning och Lapplänning, och träffat både skånska möss och lappländska hermeliner och fjällämlar - de senare har han inte ätit. Han har haft ett bra liv, och nu var det dags att gå vidare.



Jag tänder ett ljus för dej, gubben. Ha det bra, tills vi ses igen!
Vi kommer att sakna dej, mjukis!

Kattrapporter



Vi har börjat hälsa på våra bebisar! Kommer ni ihåg den här lilla fröken?
Tessie, som vi kallade Stina, stormtrivs i sin nya familj!  Vi var på besök en tisdagkväll för någon vecka sedan. Hon visade oss stolt alla rum i huset ihop med lillmatte, och var väldigt intresserad av Magnus skor. Vi blev bjudna på fika, och det dröjde inte längre förrän det skramlade till bredvid mej på soffhörnan och Tessie kom studsande. Ett par rundor fram och tillbaka i soffan mellan sin nya och gamla familj, sedan somnade hon gott mellan mej och Magnus, med ena tassen på Magnus ben. Hon kändes inte det minsta förvirrad över vad vi gjorde där, eller var hon skulle vara, det var bara ett glatt återseende och en väldigt nöjd fröken som visste precis var hon hörde hemma.



Så mycket kärlek man kan känna för en liten katt, som inte ens är ens egen längre! Jag trodde besöket skulle bli svårt, men jag var bara varm och glad när vi åkte därifrån. Jag visste att hon hade fått det bra redan innan, men nu hade jag sett det med egna ögon också. Ingen som helst tvivel på att hon hade hamnat där hon skulle, och att hon är djupt älskad!
Jag tycker jättemycket om familjen hon kommit till! Så trevliga och enkla att umgås med! Kram på er!



Helt avslappnad och nöjd!

Min kamera fixar inte inomhusfotografering med blixt... Jag måste skaffa någonslags filter till blixten som dämpar den, så man lurar kameran att blixten är så ljus som kameran tror, men den bara kastar ett lagom ljus, så man får lite bättre bilder. Jag har provat vika papper och trä på, och det funkar hyfsat ibland, men jag hade inget sånt med mej nu...

För en månad sedan skickade jag ut en liten hälsning till mina kattägare och summerade ihop hela kullen och hur de har det nu. det uppskattades och jag fick in lite fler rapporter, som jag inte publicerat här än. Här kommer rapporten från Skrållan:

"Skrållan bara växer och växer. Hon njuter av livet. Vesuvio och Skrållan slåss och kramas om vart annat. Dom har börjat att slicka rent varandra också det är så gulligt att titta på dom. Dom sover tillsammans och Skrållan brukar vilja ligga med huvudet på Vesuvios mage eller ibland lägger hon tassen runt om Vesuvios mage. dom är så söta så det är inte klokt:) Vesuvio är väldigt välväxt för sin ålder och jag tror nästan att Skrållan ser Vesuvio som en sorts storasyster eller mamma. Vesuvio skyddar skrållan vad som än händer. När dom ligger och sover så ligger Vesuvio och vaktar. Hon märker direkt när man kommer. Dom är så speciella båda två på olika sätt. Det är också en sådant katt jag alltid velat ha. En speciell. Det är konstigt hur vi kunnat få tag i två speciella katter."

Visst är det härligt att få sådana rapporter!

Kolla detta urläckra kattinredda huset!! >> Greta klätterkatt vill gääärna ha!

Så var Frasse levererad...

...och livet går tillbaka till vanligt läge igen, om än något sorgset. Idag har jag tagit en lååång promenad och ett sista dopp i havet mitt i promenaden. Solen stekte så skönt och vattnet såg så friskt och inbjudande ut! Vad gör det att man inte har handduk med - man kan ju soltorka! Imorse var inte som andra mornar. Det kom ingen liten klompe galopperande när vi körde igång matningsaktiviteten vid kattstationen. Han klompar ute på Tjurkö nu istället, med sin glada krok på svansen!



Lille Klompe eller Greger som vi kallade honom, för att han var så lik mamma Greta, åkte till sitt nya hem igår. Jag fick rapport senare på kvällen att han både ätit, sovit och varit på lådan, och att han och nya kompisen hade haft lite inledande kiv. Imorse rapporterades om namnbyte till Frasse, som jag tycker är ett toppennamn på lillkillen! Det passar honom verkligen! Han hade även sovit gott och varit kelen. Trivs med andra ord bra i sin nya familj, och vi tänker försöka hälsa på om några veckor.

Skrållan har vi också fått ny rapport från, och allt går bra med nya hemmet och nya lekkamraten! Det kommer kanske lite bilder senare.



Lillplutten kom på att det hängde en skojig pryl på andra sidan trappsteget han satt på! Svansjagning var en av de roliga lekar han kom på när han blev ensam.



Den följde med upp i fönsterkarmen också!



Mor och son.



Greta spanande överst på sin stege.



Sista uterundan på Möcklö med mycket bus!



Den här bilden känns det som om jag sett förut, fast med en annan katt - mamma katt.

Det är mycket möjligt att detta var min kameras sista bild i livet, för något hände med kameran efter denna bild. Den hänger sej i något mellanläge, vill inte stänga av sej eller svara på något eller är stendöd när man fipplat med batterierna. Imorse, med sprillans fulladdade batterier startade den tveksamt igen, men hänger fortfarande sej helt oprovocerat. Så nu är jag kanske utan kamera ett tag... *snyft* Tur fotokrävande verksamheten projekt kattungar hann ta slut innan den tackade för kaffet!



Synd med en kamera som fortfarande tar såna här kanonbilder! Men visst svär jag oftare över dess begränsningar än blir nöjd med en bild. Inomhusfotografering med sprattliga kattungar i skarpt sommarsolljus t.ex. har inte varit någon höjdare....

Tack älskade Greta för att du ville jobba som mamma under det senaste halvåret! Det har varit en pärs från första löpdagen till nu när du står här ensam med dina hormonstormar när du slutar amma. Men du har gjort ett fantastiskt jobb och vi har kunnat adoptera bort 4 underbara gullgrisar som ska leva långa och lyckliga liv hos sina nya familjer! Och vi har fått tillbaka vår goa kelna katt-tjej nu när du har tid att fokusera på dej själv igen!

Hur läcker är bilden?!? Synd att jag inte är mästerfotograf, för då hade jag troligen haft med ända ner till tassarna också, men jag är nöjd med att ha fått fokus på hennes klara blick och så här underbara färger! Kolla skiftningarna i hennes glansiga päls!



Ha ett lyckligt liv Skrållan, Tessie, Frasse och Mephizto!
Jag kommer att rapportera och ladda upp bilder när jag får rapporter, för jag vet att ni är många som följt mina små trolls utveckling.

En dag utan Skrållan...



Om någon undrat varför hon fick heta så, så talar väl den här bilden sitt tydliga språk. =OD

Igår flyttade Skrållan till sin nya familj, och jag har precis fått rapport att hon mår bra och trivs med sin nya lekkamrat Vesuvio, en kattflicka på 4 månader. Igårkväll fick jag bonusrapport via SMS från Gregs nya matte, som hade hälsning från sotarn att de var så glada för sin lilla Tessie, som sover hos dom varje natt. Varmt i hjärtat blir det av alla dessa rapporter om att mina små älsklingar fått det bra!

Greger är "intrampad" nu. Han var plötsligt under mina skor imorse när jag kom från promenaden. Man börjar väl slappna av nu när alla småttingarna börjar ha flyttat, så man har inte 100% stenkoll ner på golvet varje vaken sekund längre. Han spottade och fräste och for iväg med utspärrad svans, och begrep inte vad som hänt, mer än att han var skiträdd! Jag gick efter honom, och lyckades locka fram honom med en rolig leksak, så jag kunde snabbkolla tassen innan han fick leka av sej lite överskottsrädsla. När jag började plocka av mej mitt vattenbälte stelnade han till och stirrade på det, så jag la fram det så han fick tassa (ormtassen) och sniffa på det. Det var klart att han gav det skulden för det som hänt innan, för han vet ju att JAG aldrig skulle skada honom. Sötsnöret.

Han har tuttat en del nu sedan Skrållan for, och Greta har låtit honom hållas en stund, sedan reser hon sej och går. Nu ligger han här bredvid mej på kontoret och sover. För en stund sedan ihoprullad i en plexilåda på scrapbordet, men nu på Russins täcke på mappvagnen. Han blev genast kontaktsökande när han blev ensam unge, och visar tendenser att kunna bli en riktig kelgris han också när han inte är distraherad av alla syskon och allt bus hela tiden!

Jag sparade medvetet det bästa till sist! =OD



Känner ni den här godingen?





Rapport från Sara, Deuz och Mephizto. För er som missat, så är Deuz Gretas kullbrorsa, och de är väldigt lika varandra!

"Kisarna har busat i nästan två timmar och har lagt sig på verandan för en kombinerad mys- och spana-på-den-konstiga-gubben-i-trädgården-som-klipper-gräset - paus. Deuz tar sin roll som morbror (med betoning på MOR i morbror) på största allvar och ger sin trötta bebis en riktig dusch ;)! Mephizto spann så det hördes ut i vardagsrummet!!!"

Utlovad film på upptäckarsvansen och Mephizto



Här är Skrållans upptäckarsvans! Den syns bäst när hon tagit ett skutt ut på gräsmattan, på väg mot Greta, en bit in i filmen (och lite precis i början). Hon håller inte den borstiga svansen rakt upp, utan den är vinklad framåt över ryggen på ett himla gulligt sätt!
Greta hade alltid piprensarborstig svans när hon började vara ute som kattunge (i den här åldern) och igår kom Greg in till mej på kontoret med precis sådan svans! Han hade själv tagit initiativ att komma hit bort, vilket var ovanligt modigt och driftigt för honom!



Solskenshistorien med morbror Deuz fortsätter, och jag har ännu fler godingbilder på gång!

Alla har hittat hem!



Nu har även lille Greg hittat ett hem. Han och Skrållan har legat på blocket i flera veckor, men så fort jag förnyade annonsen med lite bra bilder och den här filmen på bara lille pillerill rasade det in 2 intressenter i brevlådan. Den första var en familj ute på Tjurkö, och de kom och träffade oss nu ikväll. Dom har till och med en gammal katt som han får sällskap av - han som är så glad för tjuriga farbror Russin! Det kunde inte bli bättre!

Även om jag skrivit att han är leveransklar (trodde inte vi skulle få svar direkt, eftersom ingen nappat innan), så kände jag ändå att han skulle få vara kvar ett par dar till här hemma. Skrållan flyttar på onsdag eftermiddag och är den som är längst i utvecklingen av dom två som är kvar nu. Greg kan säkert flytta nu egentligen, men jag kände ändå att jag ville ge honom ett par dar själv med sin mamma efter onsdag, så nu har vi bestämt leverans fredag på honom.

Jag är så glad att jag lyckades filma den här scenen med hur Greg går och stryker sej mot mamma, för detta har jag mest sett med dom här två, och det är ju så söta ihop, så lika de är.

Jag har en film till som jag är glad att jag lyckats ta, på Skrållans upptäckarsvans, men den är kvar i mobilen, som ligger inne i huset på laddning, så den får jag visa er en annan dag.

Flyttrapport



Nu har mephizto flyttat till sitt nya hem, och han fann sej snabbt tillrätta hos morbror Deuz, som ju nästan är mamma liksom. Jag får fortlöpande rapporter av matte Sara, och känner mej helt lugn för killen!







Övriga familjen på kvällsutflykt i solen.



Nästa på tur nu i veckan är den här lillskruttan Skrållan, som flyttar västerut. Hon var nyss på upptäcktsfärd på mitt stugtak ihop med mamma katt, som inte är världens bästa förebild om man är rädd att vara av med sina katter högt upp i träd och liknande. Tack och lov är Greta också väldigt orädd på nervägen, vilket smittar av sej på kattungarna, som faktiskt klättrar ner lika lätt som upp dom också, eftersom mamma lärt dom att det inte är farligt.

I fredags hade vi dock ett litet katt- och träddrama, när vi fick besök av en strykarkatt, som skrämde slag på småttingarna. Skrållan kom infarande genom kattluckan, fräsande och dubbelt så stor, med uppspärrade ögon. Jag insåg att något hade hänt, och gick ut för att kolla. Där var knäpptyst och stilla så man kunde hört en knappnål falla. Jag började fundera på havsörnar och annat som hade kidnappat Greg, och hittade tillslut stora katterna på andra sidan huset, stirrande på strykarkatten. Vi skrämde iväg honom med gemensamma ansträngningar, och sedan såg jag i ögonvrån Greg pila upp i päronträdet precis utanför dörren.

Där satt han kvar en timme senare när jag kom tillbaka från min morgonpromenad, och var ynklig. Efter en knapp timme hade han dock lockats ner (med tonfiskhjälp) och den upplevelsen var riktigt bra för hans självkänsla, för det blev direkt en helt annan, mycket tuffare katt, som vågar mer! Överlevde han "det hemska" liksom. Vi ska förnya hans annons på Blocket nu och hoppas att någon vill ha lille pillerill med den glada svansen. En riktig goding är han!

Skruttarna och OS

Dags för lite kattungegodis igen!
Kisarna växer så det knakar, och blir mer och mer självständiga. Greta pysslar och tvättar dom lite, men har klippt nästan allt tuttande, vilket även märks på uppmärksamheten vid mat-stationen. Jag har inte sett något tuttande sen i förrgår när dom fick sej en snabbslurk, och Mephi har inte tuttat sen Stina flyttade.



Skrållan och Greg är väldigt fascinerade av OS på TV - här tittar Skrållan på simning, sittande på soffbordet, som hon inte får. Kunde inte låta bli att knäppa en snabb bild innan jag lyfte ner henne från bordet.

Skrållan har fått en ny matte, och ska få en kattkompis, också tjej, som heter Vesuvio och är någon vecka äldre bara. Jag antar att hon la stoppvibbar på alla andra som spanade in söt-trollet innan, eftersom det tog ett tag innan vi fick svar på vår annons. Hon ville hem till Sandra!



Denna skulle nog varit på högkant - ni får luta på huvudet. Hon älskar att klättra och klänga, och har börjat prata en himla massa småpluddrande, pipande och andra gulliga läten som hon testar för att se vilken respons hon får. Idag stod hon till och med utanför min stängda kontorsdörr och kallade att hon ville bli insläppt! Alldeles själv ute på upptäcktsfärd med söta upptäckarsvansen! På det viset är hon väldigt lik sin mamma, och jag tror nog hon är flyttklar i helgen när hon passerar den magiska gränsen.




Det är den här snyggingen också, som tillbringat allt mer tid för sig själv senaste tiden. Jag älskar Mephiztos muskliga kropp, han är en stark och tuff liten rackare!



Dom här bilderna är från i fredags, när jag körde en rejäl fotosession krypandes på golvet och fick många överexponerade, kattungerörelsesuddiga bilder och det hängde klasar med kattungar i kameraremmen. Ett under att jag fick några bilder som var något att ha!



Den här lille glade killen har inte hittat något nytt hem än, och vi ska uppdatera vår blocket-annons en gång till nu. Killar brukar ju vara lite lättare att få sålda, så vi har gott hopp än om att lille klompe ska hitta ett nytt hem i omgivningen! Vem kan motstå honom? Han sprattlar alltid runt med en glad krok på svansen, och är den som håller humöret uppe på hela huset! Igår kom han på att man kunde promenera omkring uppe på soffryggen och slicka Magnus i håret. Det var inte poppis!



Här busar han med Mephi (utanför bild) på fotostunden i fredags.

I torsdags kväll hade Greta ett förgiftningsförsök av kattungarna! Hon kom in med en padda till dom, som såklart var hemskt rolig att peta på och leka med. Jag hittade Greg sittande i köket med munnen full med fradga. Fick söka lite på nätet, eftersom jag vet att paddor är giftiga, men det verkade bara vara skrämselgift. Hittade bara info om att hundvalpar brukar komma med löddrig mun och inte röra fler paddor sedan. Vi höll koll på honom, men han verkade pigg i övrigt. Paddan tog jag i ett par handskar och bar ut, och han kväkte tacksamt när han försvann in i en buske.

Vi har även fått rapport från Stina/Tessie, som har det finfint i sin nya familj, och redan börjat utforska omgivningarna för blivande råttrundor!

Själv kikar jag på artistiska sporter på OS så mycket jag kan! Gymnastiken har varit kanonbra, idag lyckades jag spela in 2 timmar konstsim, jag har kikat lite sporadiskt på simhopp och har siktet ställt mot att inte missa rytmgympan, som jag inte sett på evigheter. Jag antar att jag får sällskap av Skrållan. =OD

Snabbt om katterna och 12 veckor

Jag fick tips om de nya bestämmelserna som gäller vid "kattodling" (jo, det känns så när man läser regelverket) och har snackat lite med tjejen som tipsade. Det känns inte helt bra att gå emot de nya bestämmelserna när jag vet om dom, så jag har kontaktat ägarna till kisen som skulle flytta på fredag för att försöka skjuta upp flytten.

Stina har det bra, och kommer att klara sej fint. Gränsen är väl tilltagen för att skydda mindre och omogna kattungar, som inte är lika välutvecklade. Som någon skrev i kommentarerna finns det många dåliga exempel på filtätare och andra småtroll som tagits från sin mamma alldeles för tidigt. Det är inte tal om det här, jag skickar inte iväg kattungarna för att jag "vill bli av med dom så snabbt som möjligt", utan för att jag ärligt tror de är redo att flytta.

Småttingarna Skrållan och Greg är inte redo att flytta än, men tuffar på sej för varje dag som går. Jag tror till och med det var bra för dom att deras "andramamma" Stina försvann, så de får ta lite egna initiativ och våga lite mer.

Flocken splittras

Igår var det dags för det oundvikliga. Den första kattungen flyttade hemifrån på sin 10-veckorsdag. Sotarfamiljen var och hämtade hem sin lilla Stina, som numera går under namnet Tessi. Uppbrottet blev stökigt och kaotiskt, eftersom min brors familj var på besök, och minstingen Maja tog kontroll över alltihop. Hon hade lagt stor energi på att hålla reda på var "den vita katten som skulle bli hämtad" höll hus, och när familjen klev innanför dörren hörde vi ett rop från sovrummet "Jag kommer med den!!" och ut kom Maja bärandes på Stina, som hängde i hennes armar och var en halv meter lång. Man kan inte annat än le. Jag är i efterhand glad att jag besparades på sentimentala "avsked", även om jag fällde en och annan sorgsen tår igår vid tanken på att lillan inte ska komma trippande med sin ringprydda svans i mitt hus längre, eller komma smygande och rulla ihop sej bredvid mej i sängen. Nu kommer hon istället att bli ihjäl-älskad hos nya fina människor och göra Annedals katteri stolta över det vi fört vidare!



På eftermiddagen fick jag ett utförligt SMS som berättade att hon ätit och sovit och varit på lådan och hade det bra. Det bekräftade också att hon kommit till ett riktigt bra hem, som förstår hur mycket jag älskar dessa små kisar och gärna vill veta att dom har det bra. En enkel gest som gjorde hela den smärtsamma dagen igår uthärdlig och glad istället! När de hämtade henne sa dom också att jag gärna fick komma och hälsa på henne sen, så det tänker vi försöka göra om ett par veckor eller så, för att se hur hon har det i sitt nya hem. Hon har inte flyttat så långt bort.



Kvar i flocken är grabbarn och lilla Skrållan. Det är så naturligt att syskonskaran minskar, och jag såg ingen som letade efter eller verkade sakna lilla Stina igår. Dynamiken i flocken ändrades däremot, när en av de dominanta ungarna försvann. Lekarna har blivit tuffare och "stirra och attackera" har blivit vanligare. Om det berott på åldern eller flockförändringen kan jag inte svara på. Kattungarna är ju som Greta var när vi fick hem henne, och de har ett ganska tydligt utvecklingsmönster dom följer, oavsett var de bor eller vem de har som sällskap.




Jag satt och samlade ihop bilder av kattungarnas liv häromdagen för att sammanställa en CD till de blivande ägarna. Då ramlade jag på den här tekniskt usla bilden från förlossningen, den allra första jag tog. Man ser inte så mycket av ungen, men det syns ändå ganska tydligt hur fläcken på magen ser ut och att bakbenen är ljusa. Så i och med detta reviderar jag min tidigare utsago om att Greger är förstfödd. Mephizto har en stor vit fläck på magen, medan Greger bara har en liten sudd med vitt hår. Förutom att Greger öppnade ögonen först så stämmer den födelseordningen betydligt bättre med deras övriga utveckling, vikter osv. Mephi har ju "alltid" varit först, modigast och störst med allt. Han är också i princip helt avvand, och visar inte det minsta intresse för att lägga sej och tutta bredvid sina syskon. Han flyttar hemifrån på fredag, hem till Gretas bror. Hoppas allt ska gå bra med myskillen, och hans liv vet jag att jag kommer att få följa i mattes blogg med jämna mellanrum!

De två kvarvarande syskonen väntar på nya hem. De finns ute på blocket, och får enligt deras regler inte säljas innan de är 12 veckor, enligt sveraks rekommendationer. Jag förstår att bestämmelserna finns för att man inte ska sälja kattungar som är för små, så vi kommer att hålla det med dom också, som därmed blir leveransklara den 24e augusti. Sedan är det klart individuellt hur en kattunge utvecklas i flocken. Både Skrållan och Greger är lite mindre, tuttar betydligt mer än sina syskon och är överlag försiktigare och mindre mogna, så jag hade inte velat skicka iväg dom nu iallafall. Att Stina och Mephi är redo för nya hem råder det ingen tvivel om. De är såpass självständiga att dom nästan blir uttråkade av "bebislivet" och behöver nya utmaningar. Men man ser ju att de växer och utvecklas så det knakar, och märker klar förändring från en dag till nästa.



Skrållan fortsätter vara ett urgulligt busfrö! Hon har helt klart fått sitt namn av en anledning. Imorse stod jag och pratade i mobilen utanför kontoret när det kom en kattunge nersinglande bredvid mej. Hon hade ramlat ur trädet och landade med en liten studs i gräset. Ruskade lite på sej, och sprang sedan iväg med sin uppblåsta upptäckarsvans glatt över ryggen. Ojsan, det var en snabb väg ner, men det funkade ju det också! Hon är en riktig liten klätterapa, och har en annan kroppskonstitution än sina syskon. De är muskulösa och "rakt på", och hoppar och studsar. Hon är mer smidig "gymnast". Jag tänker ofta på henne som en flickgymnast, som häver sej upp i barren eller sträcker ut i ett bomprogram, medan syskonen mer kan beskrivas som herrgymnaster som går mer på styrka än smidighet. Man ser ofta Skrållan stå på golvet, sträcka sej upp i soffan och "häva sej upp", istället för att göra som dom andra syskonen - hoppa så långt de kan och klättra resten av biten med tafatt kloande. Lustigt att de är så olika! Men de har säkert olika fäder, och Skrållan har fått mycket från sin pappas sida.



Mephi i trädet. Vem tror ni han jagar?



Här ligger myskillen Greg i soffan. Jag försöker få en bild på mor och son, eftersom de är så lika varandra. Han är fortfarande ganska mammig, men Greta ville inte vara med på bild som synes. Greg kallas vi "lille klompe" ibland. Inte för att han är klumpig, utan för att han klompar så sött på köksgolvet när det är matdags. Han har listat ut att när Russin låter på ett särskilt sätt vankas det fisk, så då gäller det att rusa ut och förse sej.



Här har han kört ner sitt lilla huvud och glufsar i sej i samma skål som Russin. Oftast backar Russin och låter Greg äta lite (beorende på hur hungrig han är, och hur nykokt fisken är), men nu brukar de få varsin skål också när alla katterna är intresserade av mat samtidigt. Då kan det vara trångt på matstationen, som vi delat upp i två, så det finns en bakom svansarna på kisarna också, vid spisen.



Greg är även väldigt förtjust i bytena mamma kommer in med. Den här dagen som bilden är plåtad, åt han först en liten mus på förmiddagen. På kvällen hojtade Magnus på mej att kattungarna hade en stor sork och lekte med i hallen. Jag gick för att kolla, och Skrållan och Greg höll på och joxa med en stooor sork under hallbordet. Plötsligt fick Greg tag i den, och sprang glatt in i köket med den, ivrigt morrande efter eventuella konkurrenter om bytet. Sedan satte han sej på mattan och började kraska i sej sorken. En kvart senare var den slut, och lille Greg låg och jäste hela kvällen sen. Sorken var nästan lika stor som hans egen kropp, och vi trodde aldrig han skulle få den i sej, men jodå, han slök den med hull och hår - bokstavligt talat! På bilden är ungefär en fjärdedel av sorken kvar.



Den här synen såg jag från köket en kväll, och kunde inte låta bli att smyga in och plåta högen. Bilden är inte jättebra, men jag ville inte väcka dom. Det är alltså Skrållan, Stina och Mephizto som ligger och sover i en hög överst på stegen. En stund senare hörde vi ett skrappel när vi satt och kollade på TV, men ingen efterföljande duns, så någon hade lyckats tråckla sej ur högen och drattat en bit neråt på stegen. När jag gick ut och kikade satt Stina och tittade på mej yrvaket.



Stegen är populär som lekplats, sovplats och hålla utkikplats. Det ligger rätt ofta en unge och sussar överst.



Grabbarna stirrar och attackerar.

Häromkvällen hade vi lite problem när vi skulle gå och lägga oss....




Vi löste det genom att försiktigt vika ner överkastet och flytta de sömndruckna ungarna till täcket. Sedan kröp vi ner på var sida om högen och de bökade runt lite, fick besök av mamma Greta och det var vaaaarmt, men mysigt! Stunder vi kommer att minnas när huset är tyst och tomt sedan.

Kisarna flyttar runt



Undrar vilka dom här 4 parvlarna kan vara släkt med... (19/7)


4 solkatter 22 juli



Namnsdagstjejen 24 juli



Mamma kom in med en näbbmus som Mephizto la beslag på. Två kisar kommer fram ur det numera igensatta hålet bredvid diskmaskinen, dit de flyttat in för diverse sömnstunder (under skåpsockeln). Eftersom det var så jobbigt att hålla reda på alla med några sovande så gömt satte vi igen hålet idag.



Låt bli min mus morrar Mephi så fönsterrutorna skallrar - ett alldeles överbedårande beteende på en liten snart 8 veckors tuss. Greger i bakgrunden fortfarande sömndrucken, och Stina poserar fascinerat.



Igår ville man inte gå in, och jag fick en massa golden hour bilder på familjen ute på lekstund. Vi käkade på altanen och då kom allihop farandes och skulle upptäcka nya marker. De var en bra stund på sydsidan och klättrade runt i rivningsbråten där, och kom även på att man kunde gå under altanen. Här har de kommit fram på norrsidan och Greta har fullt upp att övervaka familjen som är överallt.

De har börjat sova lite var som helst, men fortfarande gärna i klunga om minst 2. Det är inte ofta alla 4 sover på samma ställe - ifall vargen kommer skojar vi om. Igår hittade jag dom precis innanför köksdörren i nya köket (där var nog svalt) och ibland ligger de i sovrummet, ibland i tvrummet. Stina har till och med vågat sej på att sova i Russins transportbur som är HANS!

Stina har tagit över rollen som goskatt oftast, och kommer upp och härjar i sängen på mornarna, tassar en på näsan och undrar om vi inte ska stiga upp snart, ligger i hängmatta i filten i soffan på kvällarna. Mephi låg och sov överst på stegen iförrgår kväll, men så fort man gick i närheten pjållrade han och gick man fram till honom började han spinna och boffas. Men han är inte kontaktsökande på samma sätt som Stina. Skrållan har legat och sovit i mitt knä en gång, och då höll jag andan hela tiden...

Russin är kanonbra med ungarna! Han håller sej undan mest och känns inte särskilt stressad. Den tid han konfronteras med dom är han cool. Antingen får de göra vad som helst (=när han äter) t.ex. slicka honom på örat, köra ner hela skallen bredvid hans i fiskskålen (då kan han till och med gå därifrån en stund - ganska förnärmad) osv. Men de får inte komma fram till honom när han bara sitter eller ligger. Då får de sej en dask med tassen och ett gläfs som säger "stick å brinn ditt lilla monster" - nog så viktigt för en kattunge att lära sej! Med tanke på hur tjurig han kunde vara med Greta som ny, och hur stressad han var då är jag riktigt imponerad och lättad att det går så bra!



Grabbarna (eller var det ålar?)



Stina i guldigt motljus

Här kommer en liten stillbildsfilm på action igår mellan Greg och Stina.



Ska vi slåss?



ATTACK!!



Slå inte mej - jag är en liten flicka!!!

Saras Scrapblogg och livet runtikring

Mitt scrappande, renoverande, skrubbande, viktresan och mina tassare. Och sedan 2012 det mesta om mitt barn!

RSS 2.0